om det inte vore för dig - Delphine de Vigan

Om det inte vore för dig av Delphine de Vigan är en sådan där roman som jag bara måste rekommendera till alla. Den är tänkvärd, sorgesam och mycket gripande.

Marie är den som blir kallad när den åldrade kvinnan har tryckt på trygghetslarmet, hon hittar sin vän förvirrad i sin fåtölj och det som fattas Michka främst av allt är språket. Hon som hela sitt yrkesliv har arbetat med att läsa korrektur hittar inte längre orden. I ett slag blir M någon som inte längre klarar sig själv och Marie hjälper till att ordna en plats på ett boende. Där får M ett  strukturerat och organiserat liv, lite för ordnat tycker M som i protest gömmer en flaska starkt mellan kläderna.

"Det här är vad som väntar dig, Michk': små steg, små tupplurar, små mellanmål, små utflykter, små besök. Ett förkrymp, nedbantat, men ytterst välordnat liv." 

På tisdagarna klockan tre kommer Jérôme, boendets logoped som skall locka till aktiviteter för att behålla språket. M är dock en motvalls patient och vill helst prata om helt annat än att göra hans övningar. Viktiga saker, som varför Jérôme inte har kontakt med sin pappa till exempel, sådant vill M använda sitt språk till att samtala om. Inte att leka lekar. En stark relation växer fram mellan den unge mannen och den gamla kvinnan och man får följa den i korta kapitel.

Varannat kapitel berättas av Marie och vartannat av Jérôme och man får följa den gamla kvinnans genom deras ögon. Det berättargreppet fungerar mycket väl och det här är en roman med ganska få ord. Sidorna är luftiga och kapitlen är korta, det gör att den som läser får gott m utrymme att reflektera och fylla i själv. Jag vek många hundöron i boken för att markera extra tänkvärda meningar och jag avslutar texten med en av dem.

"Att åldras är att lära sig förlora."