I Sen for jag hem av Karin Smirnoff har janakippos tvillingbror bror dött i en dramatisk olycka och jana måste förhålla sig till att hon nu är ensam kvar i kippogården. Begravningen av bror hålls i Tornedalen och jana känner sig kluven, var är hennes plats i livet nu när hon faktiskt kan välja sin framtid utan att ta hänsyn till någon annan. Kan konsten vara vägen? Hennes dotter diana har i hemlighet skickat bilder på janas lerfigurer till ett galleri i Stockholm och snart befinner sig jana i huvudstaden för att medverka på vernissage. Återvändandet dit väcker starka minnen för jana, hon kom dit som konststudent och mönstret i hennes liv fortsatte med destruktiva relationer. På vernissagen möter hon nico som ger jana nya impulser mot ett liv med konst.
I den här tredje och avslutande delen av Smirnoffs trilogi så är sig mycket likt. Det är ett vardagsliv i Norrlands inland med vedpannor och snöglopp, det är dramatiska händelser och hemligheter som avslöjas, det är sjukdom och död och det är miljöer som man lärt känna genom böckerna. Om den första delen var brors och den andra delen var mors så är den tredje väldigt mycket janas. Hon försöker att sortera ut vad som påverkat henne, hon har förstått hur faderns sjuka beteenden ärrat henne för livet och hon prövar att navigera till en plats att vila och skapa. Ett hem.
Med den här romanen sätter Smirnoff punkt och jag hoppas att det går bra för jana och alla de andra som man lärt känna i i böckerna. Emellanåt så har jag tyckt att det blivit för mycket action, för många grymheter och helt osannolika händelser som staplats på varandra i texterna men så kommer den där skildringen av mötet med konstnären på ön, vakan över den cancersjuke mannen eller omsorgen om djuren. Då vänder allt, allt är förlåtet och språket med sina dialektala ord är hypnotiskt. Det suger en in i berättelsen och släpper inte taget förrän boken är utläst. Så befriande att läsa något så säreget och det ska bli mycket spännande att se hur Smirnoff går vidare i sitt författarskap. Längtar redan efter nästa bok!
I den här tredje och avslutande delen av Smirnoffs trilogi så är sig mycket likt. Det är ett vardagsliv i Norrlands inland med vedpannor och snöglopp, det är dramatiska händelser och hemligheter som avslöjas, det är sjukdom och död och det är miljöer som man lärt känna genom böckerna. Om den första delen var brors och den andra delen var mors så är den tredje väldigt mycket janas. Hon försöker att sortera ut vad som påverkat henne, hon har förstått hur faderns sjuka beteenden ärrat henne för livet och hon prövar att navigera till en plats att vila och skapa. Ett hem.
Med den här romanen sätter Smirnoff punkt och jag hoppas att det går bra för jana och alla de andra som man lärt känna i i böckerna. Emellanåt så har jag tyckt att det blivit för mycket action, för många grymheter och helt osannolika händelser som staplats på varandra i texterna men så kommer den där skildringen av mötet med konstnären på ön, vakan över den cancersjuke mannen eller omsorgen om djuren. Då vänder allt, allt är förlåtet och språket med sina dialektala ord är hypnotiskt. Det suger en in i berättelsen och släpper inte taget förrän boken är utläst. Så befriande att läsa något så säreget och det ska bli mycket spännande att se hur Smirnoff går vidare i sitt författarskap. Längtar redan efter nästa bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!