Marie Lundström debuterar med Sanningens kalas och den höll mig sällskap under gårdagen. Jag läs/lyssnade och kanske blev min läsning lite splittrad för när jag läst klart så kände jag lite jaha.
Blev det så här?
Isabel är 48, har man och barn och ett arbete på Stockholms stadshus som hon trivs med och så drabbar förälskelsen. Tvivlet slår till, hur ska hon fortsätta leva sitt liv? I det trygga välkända eller ska hon agera på sina känslor? Hon vet inte om mannen verkligen skulle välja henne om det blir skarpt läge och är det värt att sätta allt hon har och vet på spel för att uppleva förälskelsen igen. Hur kan man veta att inte den går över och så är man i en ny relation som lunkar på, är trygg och bekväm men inte alls spännande. Helst skulle Isabel vilja fråga sin mamma om råd men sanning att säga så är mamman ingen lyssnare. Hon är en pratare och inte förrän hon blir allvarligt sjuk så tystnar hon.
Med ett bildrikt språk, dråpliga vändningar och drastiska handlingar så skildrar Lundström den medelålderskris som drabbar ganska många sådär mitt i livet. Isabel har förlorat sin älskade pappa, han som hon kunde vara med i tyst samhörighet, mamman behöver stöd i sin sjukdom och rastlöshet, barnen har sitt, arbetskamraten vill ventilera sin otrohet och livet handlar ganska lite om Isabel. Hon drar till en ö utanför Italiens kust för att sortera sina tankar och skriva och det är det som blir romanen. Dags att försöka hitta fram till sanningen, som den är just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!