lördag 3 oktober 2020
välkommen till min nygamla blogg!
måndag 28 september 2020
här bakas det ...
Hav tålamod, här på bloggen vispas, knådas och gräddas det och om ett litet tag så kommer det ut en bättre och smaskigare blogg ur ugnen. Inga nya inlägg på några dagar alltså men den som väntar på något gott väntar inte förgäves. Vi ses snart!
söndag 27 september 2020
bokmässesöndag
Dagens mässa har tillbringats med att klippa gräs, rensa rabatt, ställa undan utemöbler, fika, köra hem från stugan, gå en lång promenad, parkera bilen och äta middag. Och så har jag lyssnat på samtal från play mest hela tiden.
Jag började med att höra Hans Rosenfeldt och Stina Jackson som pratade om spänning i norrländsk miljö. Att det, som hävdas, är få krimböcker som utspelar sig i det norrländska vemodet håller jag inte med om och i Vargasommar är det nog mest gränstrakten som spelar huvudrollen men i Jacksons böcker så är det Västerbotten som är sätter tonen. Karin Smirnoff och Anna Laestadius Larsson fortsatte förmiddagen på teman Kvinnor som utmanar. Moderatorn var ganska tafflig och det blev sådär, synd för böcker om janakippo är ju så bra och jag ser också fram emot att läsa Svårmodets döttrar. Växlade snabbt till att höra ett fint samtal om Elisabeth Åsbrinks Övergivenheten sänt från scenen i Gamla Stan, mycket bra! Sedan hoppade jag vidare till Gina Dirawi, Marie Lundström och Annika Norlin som samtalade med Ika Johannesson. En bra kombination av författare som alla talade om sina böcker, ett av temana var relationen till mödrar och hur det är att debutera skönlitterärt när man börjat i en annan ände än skönlitterärt med sitt skrivande.
Dagens höjdare var Existentiell avstämning med Bob Hansson och Helena von Zweigbergk, de samtalade om livet på ett sätt som ledde till både fniss och eftertanke. Att skämta om det som gör ont med Nina Hemmingsson och Moa Herngren var också en höjdare, samtalet leddes av Behrang Behdjou och det rekommenderas varmt. Vem har makten över kvinnokroppen följde. Där var det Mian Lodalen och Hanna Nordenhök som diskuterade sina nya böcker och Johanna Frändén ledde. Jag gillar verkligen när de som är på scen har läst varandras böcker och när de kan samtala, finna ämnen och kommentera varandras texter. Så blev det kanske inte här och det var synd. Eftermiddagen avslutades med bravur med Stina Ekblad, Ernst Billgren och Ninni Schulman som alla tre hade en spännande historia att berätta runt deras självbiografiska texter.
Efter två dagars lyssnande så är jag så glad över att mässan ändå kunde komma till mig litegrann även detta år. När man bara lyssnar så inser man hur viktigt det är med en påläst och intresserad moderator och den här helgen har Daniel Sjölin stigit i graderna hos mig.
Sändningen från NY-studien sparar jag till en annan dag!
PS. Jag hinner/orkar inte länka till alla de titlar som jag läst som var aktuella under dagen men jag har taggat de flesta inlägg med bokmässan 2020 så hittar man lätt fram till dem om man vill.
mitt liv som dront - Helena von Zweigbergk
Existentiell avstämning - det är rubriken på Helena von Zweigbergk och Bob Hansons samtal idag klockan 14 på Bokmässan Play. Vill man kan man förstås också lyssna i efterhand, det är det enda riktigt bra med digital bokmässa.
Jag har lyssnat på Mitt liv som dront - en självbiografisk inventering och i den får vi möta en brutalt ärlig 60-åring som bestämt sig för att göra en ordentlig storstädning. Hon vill sortera, vädra ut instängd luft och göra ett försök till att göra sig av med allt det där som stökar till, tynger. I de senaste böckerna som jag läst av Zweigbergk så har hon eldat ner ett helt hus i Totalskada och skrivit om Grejen med saker. Nu var det dags för en självbiografisk bok som likt en mental döstädning reflekterar och resonerar om hur livet blev som det blev, hur relationerna präglats av barndomens erfarenheter och att det efter en skilsmässa, en flytt och ett sålt sommarhus nu är dags att summera, analysera och gå vidare.
Eftersom Helena von Zweigbergk själv läser sin bok som ljudbok så kommer texten väldigt nära, det är en personlig text och men känner igen hennes språk, det är välformulerat med en ganska spetsig udd och alltid en knorr på berättandet. En aning svårt är det att distansera sig till de delarna som handlar om hennes havererade äktenskap då jag läser också hans romaner och krönikor. Jag har i sommar lyssnat på Allvarligt talat med behållning och ja. Det är alltid två i ett äktenskap men hur är det möjligt? Jag lämnar läsandet med en känsla av att trots att dronten är ett utdött djur så kommer Zweigbergk skriva vidare, leva vidare med lite lättare bagage.
Bildkälla: Norstedts förlagsgruppKulturkollo läser mötte: Maggie O`Farrell
Då var en av årets höjdpunkter på mässan äntligen här: Kulturkollo läser. Bokcirkeln kring Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden var tänkt att hållas tillsammans med tillsammans med författaren Maggie O’Farrell. Nu blev hennes dotter sjuk så vi genomförde eventet med Maggie på länk istället – så fint att förlaget var så hjälpsamma och lät oss 17 bokcirklare få ta del av Maggies tankar om sin mycket personliga bok.
Maggie börjar samtalet med att berätta att hon älskar Göteborg och att hon hade sett mycket fram emot att besöka skärgården och förstås att träffa oss. Samtalet är inte återgett ordagrant eftersom inspelningen på några ställen blev otydlig. Hoppas alla har överseende med det.
Q: Boken som börjar med Jag är, jag är, jag är slutar med Hon är, hon är, hon är: Vilket var utgångspunkten när boken skulle skrivas, jag är eller hon är? Var började berättelsen?
A: Boken är tillägnad alla tre av Maggies barn och jag menar att den någonstans ändå kommer från erfarenheten av att ha ett allvarligt sjukt barn som haft fler “brushes with death” (titeln på engelska är 17 Brushes With Death) än många andra jämnåriga. Alla böcker man skriver lär en något och alla barn som man får lär en något också, jag ville vända på det och försöka undersöka vad en nära-döden erfarenhet gör med människan, hur det påverkar oss. Vad innebär det att ta sig till dödens väntrum och sedan komma tillbaka? Hur förändrar det sätta att se på livet? Mitt bästa sätt att undersöka saker är att skriva så det är vad jag gjorde.
Samtalet fortsatte med att vi redde ut titeln, på engelska så heter den “I am, I am, I am seventeen Brushes With Death” och på svenska Jag är, jag, är, jag är ett hjärtslag från döden vilket signalerar en annan känsla. Maggie säger att hon hade full tilltro till att Johanna (förläggaren) och Malin (Bylund Westfelt, översättare) väljer det som passar bäst på svenska och den svenska titeln inte alls är dum.
Q: En svårighet med boken, som läsare, är att de upplevelser som du skriver om blir så personliga och kring så svåra ämnen. Hur var de att skriva, tog de extra lång tid att skriva?
A: Det var inte så traumatiskt att skriva boken, men vissa kapitel var förstås extra svåra att både skriva och tala om. Det gäller det första kapitlet och det sota som handlar om min dotter. Någon frågade mig om jag kunde spela in boken som ljudbok och jag svarade att det skulle aldrig gå. Det sista kapitlet skulle jag inte kunna läsa utan att gata och det skulle inte bli en vidare bra ljudbok. Det var en annorlunda erfarenhet att skriva det här, istället för fiktion. Romaner är egentiden det jag skriver och trots att man alltid tar med valda delar av sig själv i en roman så har man alltid fiktionens mask att gömma sig bakom.
Nu är det en biografi och då dras masken bort, alla vet att det är om dig och ditt liv och det är en annorlunda upplevelse. Efter de första intervjuerna som jag gjorde kring boken så var jag helt utmattad efteråt och det kändes lite som att dra upp rullgardinerna på natten och visa upp sitt liv för alla, med full insyn. När man skriver en biografi så kan man ändå välja vad man vill ha med och vad man vill utelämna. Med de olika kapitlen, som inte är kronologiskt berättade, så kunde jag välja bort innehåll från mitt liv som inte platsade av olika skäl. Det sättet att berätta gjorde mig friare.
Q: Hur var det då med kronologien under själva skrivandet? Började du skriva om din barndom och skrev dig allt närmre samtiden eller skrev du dem allt eftersom?
A: Det här var en bok som själv bestämde att den skulle skrivas, jag hade allt klart för en ny roman och istället för att komma igång med den så skrev jag essäer om tillfällen när jag nästan dog. Den här självbiografin blev lite som ofrivillig graviditet, den bara blev. Jag använde ändå strukturen som jag skulle använt i en roman, till exempel så skulle jag aldrig sätta ett kapitel om en liten flicka som är mycket nära döden först i en bok, det fungerar inte. Man kan inte begära sympati för en karaktär i en bok som man ännu inte lärt känna. Det skulle bli ihåligt och tomt. Man behöver lära känna personen först och jag valde att panera ut kapitlen som en romanförfattare skulle gjort. Kapitlet om mig själv som barn hamnade därför bredvid kapitlet om min dotter.
Q: I början av boken så verkade du vara en så äventyrlig person, har det varit en tillgång i ditt föräldraskap med tanke på att din dotter är sjuk?
A: Jag har aldrig sett mig som särdeles äventyrlig men de flesta tar risker under tonårstiden, så också jag. Dumma, onödiga risker och nu när jag har en femtonårig son som har läst boken så får jag det besvärligt när jag säger till honom att inte göra riskfyllda saker. Men det gjorde ju du får jag till svar …
Q: Men är det då en styrka (att ta risker)?
A: Någonstans läste jag att det hör till människans naturliga utveckling att tonåringar behöver utsätta sig för risker, de var de som under evolutionens gång överlevde bäst. Om man skall lyckas så behöver man ta avvägda risker. Det handlar om balans, jag gjorde dumma saker men man vet ju inte huruvida det var en bra ide eller inte.
Q: Några av händelserna i boken hade du kanske inte berättat om för dina närmaste om innan du skrev. Hur reagerade de när de läste boken?
A: Det var en av sakerna som höll mig ifrån att skriva självbiografiskt. Det skulle kunna tära på familj och vänner och jag tänkte mycket på det när jag skrev och jag visade utkastet för de som var berörda. Då slogs jag av att t ex min syster kunde hänga upp sig på detaljer, som färgen på en klänning, istället för den stora berättelsen. Några saker ville min familj att jag skulle ta bort, och då gjorde jag det. Särskilt det sista kapitlet, som handlar om min dotter, diskuterade jag mycket med in man. Hon vara bara sex år gammal när jag skrev det och hon kunde inte alls förstå omfattningen och konsekvenserna av att bli skriven om. Så jag var noga med att det var min upplevelse av att vara förälder som skildrades.
Det var min berättelse. Man måste vara noggrann med vems historia som berättas och jag återkom till frågan om hur det skulle kännas för henne att läsa kapitlet när hon blir vuxen? På det viset blir det mycket mer komplicerat med den här boken jämfört med mina romaner. Jag vet inte om jag kommer att ångra det någon gång. Det är möjligt. Nu längtar jag tillbaka till att skriva fiktion.
Q: Jag tänkte på kapitlet i boken där du får kämpa för att få ett kejsarsnitt och jag undrar om det, liksom i Sverige, är en debatterad fråga?
A: Ja, absolut. Det är det. I Storbritannien ser man på Sverige som ett land med god mödravård där man lyssnar in kvinnornas behov, har föräldraledighet och det saknas här. Här är det avhängigt var man får sitt barn och erfarenheterna med de två barn som jag födde i London var hemska medan förlossningen i Skottland var helt annorlunda. I London är NHS underfinansierat och alla som arbetar där gör ett fantastiskt jobb men det är kontroversiellt med kejsarsnitt och mödrarna har små möjligheter att påverka.
Q: Några av kapitlen verkar nästan som en del av av metoo- rörelsen. Var det medvetet eller är kapitlen skrivna innan?
A: De skrevs innan. Några har frågat mig om syftet med boken var att berätta om vad män utsätter kvinnor för men jag tänkte aldrig så. Jag är naturligtvis en supporter av metoo-rörelsen och det är fantastiskt att kvinnors röster nu blir hörda: Jag kallar mig själv feminist men jag tror inte att feminismen skall handål om att man är anti-män. Allt förtryck avsett kön är fel och det finns ingen anledning att kvinnors förtryck under tusentals år skall vändas till att kriminalisera alla män.
Vi måste tala om jämställdhet och jag välkomnar det men det blir inte en framkomlig väg att demonisera alla män. Jag känner trevliga män, jag hade ingen avsikt att skriva om alla män när jag skrev det första kapitlet i boken. Så många kvinnor har vittnat om liknande händelser och det gäller att vi är uppmärksamma på om man ser kvinnor i utsatta situationer och hjälpa till. En av de viktigaste temana i boken är vänlighet, det är en sammanhållande länk och där finns många tillfällen i boken där okända människor gjort små saker för att hjälpa mig som förändrat mitt liv.
Jag skulle vilja uppmana alla att öka sin förmåga och bidra med små vänliga handlingar mot medmänniskor, det blir som en fjärilseffekt som sprider sig både i livet och i boken.
Q: När jag läste din bok så tänkte jag på att vi är så nära döden hela tiden, men vi dör inte – är det meningen att vi skall leva? Har du några tankar om det, det skiner inte igenom i din text?
A: Nej, jag tror inte där finns några särskilda tankar om det. Att döden sveper förbi en kan vara både helt slumpartat och jag tror inte att man får vad man förtjänar, livet kan vara mycket slumpartat och tråkigheter händer alla oavsett om man är god eller ond. Man får göra det bästa man kan med vad man har och det slår mig ofta när jag sköter min dotter, det finns stunder då jag blir frestad att tro att saker händer just oss men det gör inget gott, jag försöker tänka positivt och handlingsinriktat. Hur skall jag kunna hjälpa henne att må bra, vara trygg och det gäller att kanalisera sin energi på hur jag kan hantera de svårigheter som jag möter.
Q: Det här är en fråga som anknyter till det som vi började med. Tänkte du mycket på livets skörhet, även innan du fick barn? För min del så kom det mycket när jag fick barn.
A: Det var nog så att jag som tonåring och med mina erfarenheter som ett sjukt barn var mer intresserad än många andra barn av livet och döden. Jag fick veta som åttaåring att jag skulle dö och det påverkade mig och även om man gömmer det minnet långt bak så finns det där. När jag var tonåring så var jag nog ganska sorgsen av mig och jag var nog extra intresserad av döden och skörheten i livet samtidigt så brydde jag mig inte om det på samma sätt när jag var tonåring som när jag sedan fick barn. När min son föddes så insåg jag att jag hade ett liv att ta hand om och utsätta sig för risker var omöjligt. Livet förändrades i grunden då och det är fortfarande så. Jag vill gärna hålla mig kvar så att jag få se om jag får några barnbarn en gång.
Stort tack till Maggie O’Farrell och förlaget Etta som gjorde samtalet möjligt och stort tack till alla cirkeldeltagare för att ni kom! / vid pennan Anna
vargasommar - Hans Rosenfeldt
En av fördelarna med att det inte är bokmässa IRL är att jag kan gå omkring med mina lurar och lyssna på ljudböcker. Häromdagen släpptes den första delen i Hans Rosenfeldts nya serie som utspelar sig i Haparanda med omnejd. Vargsommar börjar med att två döda vargar hittas i skogen av några tyska vandrare. De skickas till Uppsala för analys och plötsligt förändras arbetet på den lilla, vanligen lugna, polisstationen i Haparanda. I vargarnas bukar finns det spår av människokött. Poliskommissarie Hannah Wester och teamet på stationen kan snart härleda den döda kroppen till Finland, men hur har den hamnat i skogen och varför har den en skottskada?
Det här är en tempofylld kriminalroman som utspelar sig i gränsbygd. Jag hörde just på radio att gränsen nu är stängd mellan Sverige och Finland igen och att människorna på båda sidor gränsen är ledsna över att det som de ser som en trakt, en bygd har delats upp i två. Vi får hoppas att smittläget snart lättar så att passager kan ske som vanligt. Att gränsen är öppen är något som många utnyttjar i den här boken, varor smugglas och kriminaliteten bryr sig inte om statsgränser. Finland och Ryssland är nära och för några av invånarna är det lockande att tjäna snabba pengar, det gäller bara att inte göra sig med ovän med de som styr.
Något kort om det faktum att Rosenfeldt den här gången väljer en kvinna 55+ som huvudperson. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om att hon ska gestaltas så mycket kropp. Naturligtvis är hon missnöjd med sina extrakilon, klimakterievallningar låter svetten strömma mellan brösten, naturligtvis ligger hon med sin mycket yngre chef och då skall glidmedel avhandlas. Varför inte låta den här medelålders kvinnan vara hjärna? Störande, utseendebeskrivningar är så passé och låt henne bara njuta med sin älskare om det är det som hon vill. Av boken framgår varför hon håller känslolivet på paus men låt en kvinna i övre medelådern bara få vara människa. Flera av karaktärerna i bihandlingarna tyckte jag däremot att Rosenfeldt hade lyckats bättre med, kantstötta och längtande efter ett gott liv tar de chanserna när de kommer och de val de gör är mänskliga.
På bokmässan play kl 14.30 kan du se ett samtal mellan Hans Rosenfeldt och Stina Jackson med titeln "Att sätta Norrland på spänningskartan". Vill man se i efterhand är det bara att logga in, allt är gratis.
Bildkälla: Norstedts förlagsgrupplördag 26 september 2020
crimetime awards och en massa annat - lördagens digitala mässa
Sedan talade Moa Gammel och Anna Järvinen på rubriken Kvinnor i inre och yttre exil och ingen av dem var väl riktigt överens med det ämnet. Helt ok samtal lett av Caroline Ringskog Ferrada-Noli som jag kanske ändå hade väntat mig mer av. Det blev lite styltigt och jag blev i ärlighetens namn inte sugen på att läsa deras böcker. Helt annan fart och stringens blev det när Johan Hilton, Fredrik Reinfeldt och Sanna Thorén Björling avhandlade vart USA är på väg. Intressant samtal och väldigt aktuellt ämne. USA-podden är en av mina favoriter och Sara Stenhom är en bra samtalsledare, det kändes mycket som ett poddavsnitt. Så hann jag kolla en snutt på Majgull Axelsson igen och det var en mycket bra samtalspartner hon hade på Se människanscenen i Gamla Stan. Uppfattade inte vad prästen hette men hon var skarp!
Nästa stopp skulle vara Suad Ali men något strul med sändningen gjorde att jag tog plan B som var Lena Andersson och Bengt Olsson i samtal om Vem är samtidsmänniskan. Det var tydligt att de läst varandras böcker - jag håller på med Dottern nu men har läst Midsommarnattsdrömmar och de kunde säkert suttit en hel kväll och samtalat, jag tror att de gjort allvarligt talat tillsammans om jag inte minns fel och deras tänk om samtiden och hur den skildras är spännande att reflektera kring.
Sedan kollade jag in Crimetime Award. Jag har läst allt av Håkan Nesser och allt av Sofie Sarenbrant och tycker de är värdiga vinnare båda två, diametralt olika sorters författare men det finns plats för många. Sarenbrants böcker är närmast skrivna för ljudbok med sina cliffhangers och Nessers vindlande och filosofiska språk är lättare att läsa. På bloggen finns förstås texter om deras senaste: Mytomanen och Den sorgsne busschauffören från Alster.
Så långt min mässdag!
Kulturkollo mötte: Max Porter
Då är det lördag och dags för repris nummer tre, den här gången kommer ett samtal från 2019. Texten är skriven av Helena på Kulturkollo men vi träffade Max tillsammans så jag tänker att det funkar att ta med den här. Det är ett möte som jag aldrig vill glömma!
Vi kunde ha pratat i evinnerliga evigheter med Max Porter, det är dagens sanning. Fyrtiofem minuter gav oss tid till att öppna ämnen som skulle kunna leda till timmar och timmar av samtal.
Först av allt ställdes den säkert uttjatade frågan om när, hur och varför han började skriva, och svaret visar tydligt att Max Porter inte är en författare som ger tråkiga svar på tråkiga frågor, han är en människa som vill samtala och vill nå fram till det som är viktigt, han är en generös intervjuperson. Han berättar att han alltid skrivit och alltid skriver, på lappar, på servetter, på väggen, överallt. Han sätter sig sällan ner på en särskilt bestämd skrivarplats och skapar utan han låter gärna livet runt omkring sväva in i skrivandet. Barnlek, samtal, liv. Politik, miljödebatt, överlevnad. Han berättar också att han tagit intryck av hur han i barndomen följde med sina far/morföräldrar (som var konsthistoriker) till kyrkor och historiska platser, det fanns ett konstintresse och historieintresse som inspirerade. Vid dessa tillfällen brukade barnbarnen få varsin skissbok där de kunde rita sina intryck.
När Max slutligen kände att han måste uttrycka sig så skedde det genom en sorts giftermål mellan de olika konstarterna, han tyckte inte att han var skicklig nog inom konst, musik eller egentligen skrivande heller. Sorgen bär fjäderdräkt, hans debutroman, växte fram ur hans egen sorgeprocess efter faderns död och då blev den till genom bilder, collage, fragment och sådant som han aldrig trodde att han skulle kunna ge ut. Denna egna form av bildinspirerad text skapas ur spänningen mellan de olika konstformerna och har blivit Max Porters specialitet. Innan Sorgen bör fjäderdräkt fann sin slutgiltiga form fanns 20-30 anteckningsböcker med fragment i bild- eller textform som berättade historien.
Max säger att det är viktigt att hans romaner inte blir för polerade, de ska vara upptagna med den verkliga världen. Han söker friktionen och vill försöka återspegla det fragmentariska sätt vi förstår vår omvärld på och han tänker att kanske gör hans sätt att skriva att läsaren måste tänka till ett extra varv, han vill inte skriva en text där läsaren lägger undan boken och säger den var bra. Han vill gärna väcka känslor med sina böcker. Det allra viktigaste är att läsaren ska vara medförfattare till hans romaner, han litar på att läsaren är kapabel att göra sin egen läsning och att han därför gör sitt yttersta för att underlätta det genom att undvika allt för mycket detaljer.
Lite likt ett collage vill Max göra ett försök att dekonstruera romanen, testa vad en roman kan vara. Han vill göra författaren så osynlig som möjligt och inte styra läsaren, just för att bjuda in läsaren att skapa sin egen roman. Han tror att detta sätt att tänka möjligen kommer från poesin. Han vill inte att det ska krävas vissa förkunskaper när man läser hans böcker, men han önskar att läsaren vågar släppa kontrollen och tanken om vad en roman ska vara, här finns inte alla svar, i alla fall inte klart och tydligt utskrivna, det är också ett sätt att få läsaren att skapa sitt eget verk. Han talar om öppna dörrar och vita platser där läsaren kan få måla sina egna bilder till text. Max hoppas att läsarens läsupplevelse inte ska vara avslutad när boken är slut.
Vi samtalade lite om det här med översättningar och hur svårt det måste vara just med hans böcker. Max menar att han är fascinerad över att hans böcker som utspelar sig i så typiskt engelska miljöer kan översättas till svenska eller katalanska. Han menar också att han måste släppa den processen och lita på att översättaren ställer de frågor som behöver ställas. Ett av namnen som översättaren Marianne Thufvesson inte valde att översätta var Toothwort som lånat sitt namn till en viktig karaktär i Lanny. Det är en köttätande växt som tar klorofyll och näring från andra växter. Det där med klorofyllet visste inte Max när han skrev men det passar fint in på karaktären som ruvar och hotar i bakgrunden. Max erkänner att han kan ha skapat Dead Papa Toothwort som en karaktär som kan rädda honom från dagens samhälle, som kan ta honom bort från Brexit och hjälpa honom skifta perspektiv. Dead Papa Tootwort är något obeskrivligt, en blandning av människa och natur, kanske blir inte vår oförmåga att lyssna till naturen som Max talar om någonsin så tydlig som kring en sådan karaktär.
Uppfattningen av tid är ytterligare ett tema i boken och i Lanny är den så tydligt mångfacetterad, de historiska lagren existerar samtidigt och de människor som levt förr i byn lever jämsides med de nutida invånarna. Detta med tiden och att den inte är linjär eller endimensionell är något som Max länge tänkt på och som blir särskilt tydligt när han till exempel reser till Rom eller någon annanstans där historien är synligt närvarande. Han har också alltid, redan som barn, varit fascinerad av döden och hur tanken på vår plats i tidens gång och vår förgänglighet kan vara tröstande. Våra ständiga försök att medicinera mot åldrande och död är ”nonsens”. Döden kan istället bli själva botemedlet mot det självupptagna som genomsyrar dagens samhälle. Det finns något av en katarsis i att betrakta tiden som ett djup snarare än en linje.
Tiden har också andra betydelser för Max och han pratar om hur tiden flödar annorlunda när man är i sorg, i kris och hur barn upplever tiden på ett annat sätt än oss vuxna. Han vill binda samman dessa tidsperspektiv i sina böcker och i Lanny finns de alla. Det är först när sorgen slår till eller krisen är ett faktum, när tiden beter sig annorlunda, som vi kan börja få förståelse för tidens väsen.
Max menar att sorg och romaner är det enda som kan bryta upp tiden så att vi kan börja förstå den.
En annan aspekt av tid som Max tänker mycket över är den tid som läsaren ger till romanen. Lanny är skriven på ett särskilt sätt visuellt och Max förklarar detta med att han känner att när läsaren gett boken så mycket tid att man läst igenom första delen kan han i den andra låta texten övergå i korta fragment där det inte anges vem som tänker eller talar, vi förstås ändå.
I Lanny diskuteras relationer mellan människor, men också relationen mellan människa och natur och mellan realism och fantasi. För alla som älskar Max Porters böcker lika mycket som vi gör kan vi glädja med att det finns en tredje bok i hans huvud som när som helst ska börja skrivas. Den ska på något sätt handla om mirakel, intimitet och maskulinitet (eller varför ”men are so strange” som Max själv uttryckte det). Som vi längtar efter den!
Max berättade för oss att han alltid bär med sig sin speciella rit-penna och att han älskar att teckna. Det märks! Titta vilken underbar signering:
Stort tack till Sekwa förlag som hjälpt oss med kontakten.
Författarfoto av Lucy Porter, från Sekwa
hur du lyckas i en vit värld - Siduri Poli
Klockan 12 idag - eller när man vill på Bokmässan play kan man lyssna till Siduri Poli, Amat Levin, Julia Lundin och Yasmine Winberg samtala om arv, vishetsnorm och influencermakt. Just nu har jag ljudboken Hur du lyckas i en vit värld uppläst av Siduri Poli i mina öron och det är både intressant och ganska ofta upprörande. Hennes texter är viktig läsning, provocerande läsning och ett sätt att få en bild av erfarenheter som präglat henne, skapat det driv hon har. Det här är en pepp-bok som predikar att man ska hitta sin egen väg i livet oavsett hudfärg, etnisk bakgrund, ekonomiskt och kulturellt kapital. Hon sätter fingret på de rasistiska strukturer som finns i samhället och hennes recept är enkelt och mycket svårt. Att var och en som ser rasistiska handlingar skall agera och bemöta uttalandet och handlingen. Där kan alla börja.
Jag har inte läst klart boken ännu men jag återkommer i ämnet.
stafettpinnen är hos mig!
Jag har valt att minnas några mässor här på bloggen genom att köra ett antal repriser på min blogg från fantastiska möten. Bilden ovan är från 2016 när vi i Kulturkollo läser fick möjlighet att ordna en bokcirkel med Kim Thúy. Klicka er gärna vidare till originalinlägget inne på Kulturkollo. I torsdags höll Bokhörnan bokcirkel om Kjell Westös Tritonus och visst gjorde vi ett litet försök till att mingla, vi skålade glatt och träffades via zoom men helst av allt hade jag förstås stått i trängseln på mässgolvet med en slatt ljummet lådvin i ett plastglas och inte hört ett smack. Nästa år, nästa år!
PS. I kväll kl 17.15 kan man höra Kjell Westö, Alex Schulman och Stephan Mendel-Enk samtala på temat Närhet och Avstånd. Deras tre nyutgivna romaner har jag läst och tyckt mycket om, bara inte Daniel Sjölin babblar sönder det hela så kan det bli riktigt intressant.
Välkomna till bokmässestafett!
Välkommen till vårt lilla försök att skapa bokmässekänsla så här på mässans vanligen intensivaste dag. Vi är ett gäng bloggare och instagrammare som kommer att publicera under dagen och alla är förstås välkomna att hänga på!
9.30 Bokhyllan i pepparkakshuset
10.00 och dagarna går ...
10.30 Ett eget läsrum
11.00 Bokdivisionen
11.30 Tusen sidor
12.00 Västmanländskans bokblogg
13.00 Feministbiblioteket
14.00 Fiktiviteter
15.00 Bokbesatt
16.00 enligt O
17.00 Agnes Bokblogg
18.00 Breakfast Bookclub
fredag 25 september 2020
Kulturkollo mötte: Ida Jessen
Jag fortsätter min lilla kavalkad med författarintervjuer gjorda av oss på bokmässan. Eftersom Kulturkollo inte längre är aktivt så repriserar jag några av våra texter här. 2018 samtalade vi med Ida Jessen - hennes böcker har gått som radioföljetonger i Sveriges Radio och är väldigt fin läsning!
Ida Jessen är en av författarna i Danska Akademien och aktuell med boken Doktor Bagges anagram, andra boken om paret Bagge. Förra boken En ny tid bestod av Lillys dagbok, hon som senare gifter sig med Vigand, som berättar sin historia i Doktor Bagges anagram.
Som lärare var det naturligt att fråga varför Jessen valt att göra Lilly till just lärare. Hon berättade att yrkesvalet kom senare och att den lilla byn där Jessen själv vuxit upp var den viktigaste inspirationskällan. Eftersom det under det tidiga 1900-talet öppnades en friskola i närheten och den pedagogik som genomsyrade den var så typiskt för den nya tiden hon ville skildra, blev yrkesvalet naturligt. Bildning på ett nytt friare sätt i en ny tid. Lillys karaktär blev som en prisma för den nya tiden som är på väg, där formandet av samhället och tankarna om frihet går hand i hand.
Lilly får bara arbeta ett kort tag som lärare innan hon gifter sig och den roll som blir störst i hennes liv är den som fru, inte som lärarinna. I 22 år ger hon Vigand Bagge allt och hennes dröm att möta barn och lära dem saker försvinner, drömmen blir istället att bli sedd av sin man, att få vara det viktigaste i hans liv. Idealismen försvinner i längtan efter kärlek och bekräftelse.
Varför väljer hon då den mycket äldre doktor Bagge? Troligen för att han finns där och för att han vill ha henne, säger Jessen. Lillys kärlek, den man som hon förälskar sig i, är inte fri och han gifter sig med en annan. Genom att sjunga på deras bröllop tar Lilly avsked och samtidigt gör det att bryter samman.
Att doktor Bagge friar till Lilly handlar i mångt och mycket om att rädda henne från en skandal. Han tror att hon är gravid. I sin vilja att hjälpa fångar han henne istället i ett äktenskap som inte verkar särskilt lyckligt. Hon kämpar hela tiden för att få hans kärlek och han skjuter henne ifrån sig. Inte heller är han villig att ge henne ett barn och som läsare vet vi inte riktigt om de har en fysiskt förhållande eller inte. Lilly är dock tålmodig och finns vid sin mans sida och Jessen påpekar att tiden inte gav utrymme för någon att kräva lycka, det är tålamod som gäller. Man accepterade det liv man fått och kräver inget annat. När maken så dör slipper hon hoppas på hans kärlek. Hon handlar, hon reagerar och hon lever vidare.
Jessen ville att det skulle sluta bra för Lilly och i slutet av En ny tid, när maken dött och hon får en ny chans till lycka, anar vi en ljusare framtid. I Doktor Bagges anagram får vi så doktorns historia och Jessen berättar att det inte var meningen från början. Hon hade tänkt skriva en bok, men hennes mamma ringde och bad henne skriva om doktorn. Hennes mamma tog henne med på en lång biltur och bland annat hamnade de på kyrkogården, där fann de en grav med fem syskon från byn som alla dött samma dag. Där var platsen som doktor Bagge började ta form.
Hon började skriva i tredje person, men det fungerade inte och hon bestämde sig för att istället skriva i jag-form. Eftersom Jessen var tämligen säker på att han var den sorts person som inte skulle skriva om sig själv frivilligt var hon tvungen att lura honom och så kom idén med att en redaktör på en tidskrift skulle vända sig till doktorn och be honom dela med sig av sina erfarenheter. Så kom bokens form till. Jessen berättar också om att hon har en lång process där hon gör research och därefter så hittar hon karaktärernas röst och sedan är själva skrivandet en ganska snabb process. Jessen beskriver sina karaktärer som människor som berättar sin historia för henne, som lever ett eget liv och som hon måste lyssna på.
När doktor Bagge själv berättar om sitt äktenskap så önskar han inget hellre än att hans hustru skall vara fri, på det viset är han en modern man men han är samtidigt en mycket tyst man. Han talar inte med henne utom om praktiska ting och han visar inte på någon uppskattning. Han sätter någon slags ramar och sedan så ska Lilly själv fylla livet men det är inte så vi är vana att se ett äktenskap. Han vill inte besvära henne med sina bekymmer, inte ens när han förstår att han är dödligt sjuk. Han vill att hon skall vara fri från honom och det som han bär med sig. Man kan läsa att han har haft en svår uppväxt och vi vet inte vad som format honom till den man han är, är han homosexuell eller finner han fysisk beröring otäck? Hans liv som student i Berlin antyds men man vet inte vad som egentligen föregick där. Lillys dröm om en familj ligger hela tiden som en klangbotten i boken och han blir så ledsen när han förstår att Lilly inte är gravid den gången. Varför det inte blir några barn vet vi inte riktigt heller. Ida Jessen säger att hon har frågat honom men han svarar inte. Han är en man som fullföljer sina plikter oavsett och han lever för sina patienter, folkbildning och att förbättra levnadsstandarden för människor ute på landsbygden. Han vill förvalta sitt liv. Men han förmår inte att ge Lilly ett barn. Doktor Bagge är en man som styrs av att göra gott, göra goda handlingar. Han är en man som gör gott men han är nödvändigtvis inte en god människa och den tanken är främmande för oss som lever idag. Han är praktiker och hans fru är idealist.
Både En ny tid och Doktor Bagges anagram är texter där man får veta ganska lite om vad som försiggår ute i den stora välden. Kriget kommer och går men det visar sig knappt i dagboken eller i doktorns anteckningar. Köpenhamn är lång borta, livet är det lilla och Ida Jessen var inte alls lockad att ta in samtiden i böckerna. Hon ville bygga sin berättelse på de enskilda människornas historia och på det som hon fann i arkiven, hon ville gräva i den lilla byn.
Långsamt berättade, lugna och stillsamma böcker som blir så lästa som de här är så de kanske fyller ett behov hos oss snabba samtidsmänniskor. Är Ida Jessen så färdig med den här berättelsen? Finns där något mer som hon vill undersöka i samma miljö?
Hon tänker sig att kanske skulle det kunna bli en roman om Erlend, folkhögskoleläraren, han verkar vara en god människa och Jessen ser det som en utmaning att skildra det goda i litteraturen. Historien är konflikt, det skriva ofta om men det goda skrivs för sällan fram. En annan person som finns i periferin i de båda romanerna är sköterskan fröken Neergaard som är den enda som doktor Bagge vänder sig till. Det får vi se, just nu är Ida Jessen på gång med en samtidsroman men kanske blir det historiskt snart igen.
Stort tack till Historiska Media som förmedlade kontakten med Ida Jessen.
torsdag 24 september 2020
Kulturkollo mötte: Jenny Colgan
Bokmässan har genom åren inneburit många möjligheter för oss i kulturkollogänget att samtala med författare. En av 2017 års möten var med Jenny Colgan och jag väljer att köra den i repris för den påminner om precis hur helt galet det kan vara på en mässa. En småsur författare som vaknar till när mamma Mu dyker upp och som till slut tinar upp en smula när vi börjar prata om bakning.
Jenny Colgan är en omåttligt populär författare som själv beskriver sin utgivning med orden underhållning och verklighetsflykt och när Ulrica visar sin lilla börs med lunnefågelmönster så är samtalet igång. Lunnefågeltyget hos Bosse och Ester har liksom fått en rejäl skjuts, alla vill ha en Neil-börs och Jenny Colgan berättar att hon fått en hel del lunnfågelsaker tillsända sig.
Varför en välja en lunnefågel som husdjur till en singeltjej med ett litet bageri på strandpromenaden i Cornwall? Jenny liknar lunnefågelns sätt att röra sig med det lilla barnets, den vaggar fram och är både ursöt och mycket social. Man kan tänka sig att de med sin konstiga kroppsform inte skulle kunna flyga alls men det gör de, det är en ganska vanlig fågel där Jenny Colgan bor så valet var inte alls så långsökt som man kan tro.
Jenny Colgan har ju setts som en typisk chick-litförfattare som helst skriver om unga tjejer i karriären men nu börjar hennes huvudpersoner bli äldre, kommer det att sluta med att hon skriver om pensionärer om några år?
Hon menar att hon själv märkt förändringen, för ett tag sedan så läste hon texter som hon skrev i början av sin författarbana och då märkte hon att de böcker hon skrev då speglade hennes egna ungdomliga sätt att se världen. Det var en värld befolkad av bara jämnåriga ungdomar och karriärer men numer så ingår också barn och familj, att hjälpa sina gamla föräldrar osv och det gör att det blir en annan sorts böcker. Hon menar att en känsla för sammanhållning i en by eller en familj blir viktigare och hennes senare böcker handlar allt mer om en hel by eller en hel liten stad. Då kan man skildra alla åldrar sida vid sida och också det sociala samspelet i en stadsdel eller en by.
I Jenny Colgans senare böcker som t ex serien om bageriet på strandpromenaden eller bokbussen i skotska högländerna så bestämmer sig kvinnorna att avsluta sina karriärer som de haft hittills och bryta upp för att pröva något nytt och det är något som Colgan vill skildra, hon har själv flyttat många gånger, bytt länder och arbetsplats och trots att det kan kännas läskigt först så har det varit viktigt att våga bryta upp.
(här kommer Mamma Mu förbi och Jenny blir helt ko-nfunderad, vad gör en ko på en bokmässa? Snabbt får vi förklara att snart kommer Kråkan också flaxande … Jenny spånar genast på att det borde finnas en lunnefågel som vandrar runt här nästa år … )
Det har länge varit intresset för henne att undersöka vad man faktiskt kan göra med sitt liv, och att man hur man kan följa sitt hjärta genom att arbeta med saker där man ser snabba resultat, som ger tillfredställelse som t ex bakning.
Hur kommer det sig att Jenny Colgans senaste serier har utspelat sig på så avlägsna små platser? Hon berättar att hon, när hon fick en egen familj, blev allt mer intresserad av att bo på en liten ort, där det finns kor utanför dörren, och där det sociala samspelet kan bli kvävande för en del man för Jenny så är det spännande. I Skottland, där hon bor, är det dessutom svårt att få arbetskraft till de jobb som behöver göras. Naturen är så vacker och ändå vill ingen bo där? Hon gillar att skriva om platser dit man kan flytta, blomstat och bli accepterad för det man är.
På frågan om hon också är den där typen som gillar att vandra i bergen så svarar hon snabbt att nej, klättra uppför ett berg är inte hennes grej men att åka skidor nedför det går bra. Så länge det finns en kopp gluhwine som väntar. Hon promenerar med sin hund och uppskattar verkligen årstidernas växlingar men hon är ingen frisksportare. Precis som kvinnorna i hennes böcker så är hon mer hemmastadd inomhus i köket med bakning, matlagning och annat.
Kommer det då komma en kokbok med alla recept som nämns i böckerna? Nja, trots att Jenny Colgan provbakar och lagar allt som sedan kommer i böckerna så många gånger så att hennes barn är trötta på det så är det inget sådant på gång. Marknaden är full av duktiga kockar och bagare men vem vet? Kanske någon gång?
Är det en särskild tillfredsställelse med att faktiskt göra saker med händerna? Ja, precis. Tillfredsställelse är det rätta ordet, att sticka en tröja eller baka en kaka är något som ger äkta njutning och det är härligt att komma in i ett hus som doftar av nybakt.
Berätta för oss! Vad är det egentligen med julböcker och brittiska läsare egentligen? I Storbritannien är julfirandet något alldeles extra och liknar ingen annat lands. Alla serier som Jenny Colgan skrivit har en särskild julbok och så blir det också med den nya serien. The Summer Seaside Kitchen utspelar sig på en avlägsen ö i norra Skottland och dit återvänder en kvinnlig jurist för att övervaka byggnationen av en lyxig golfbana. Lokalbefolkningen vill absolut inte ha en rik amerikansk investerare och eftersom hon är uppvuxen på orten får hon i uppdrag att övertyga dem, inklusive hennes bröder som hon inte träffat på länge.I den nya serien kommer också syriska flyktingar spela en roll i berättelsen, Skottland behöver verkligen ny befolkning som kan föryngra och Jenny Colgan vill, utan att bli politisk, påminna om att det finns plats för många i det glesbefolkade landet. Där talar de gaelic och den kommande julboken kommer att handla om de speciella jultraditioner som de har på öarna, en del ganska lika de som finns här i Norden. Det där med christmas-lit är ju inte en jättegrej här men visst är det lite mysigt med en härlig mys-lit!
(Och så kommer Kråkan förbi och fokus hamnar på Mamma Mu igen vilket är ganska bra för tiden är ute.)
skål och välkommen!
Nej hörrni, jag lurar ingen. Det blir inget skål och välkommen i år och det känns sådär. Nu är det vanligt arbete som gäller istället och visst hade ett glas bubbel på Gothia varit väldigt najs. Inte i år. Inte i år.
onsdag 23 september 2020
bokmässan börjar imorgon - digitalt är grejen i år
På lördag skall några av oss försöka skapa en liten känsla av bokmässa genom att vi fixar en bokmässestafett där man kan hoppa runt bland inlägg och bilder - hoppas vi ses där!
#bokmässestafett2020
måndag 21 september 2020
året med 13 månader - Åsa Linderborg
Vad finns mer att skriva om en av höstens snackisar?
Inte mycket har jag att tillföra till resonemanget till Åsa Linderborgs Året med 13 månader mer än möjligen att jag är mycket glad över att jag har lyssnat till hennes egen inläsning av den självbiografiska boken skriven i dagboksformat. Jag kan känna igen mig i resonemangen om den åldrande kroppen och jag förstår hennes tröstshoppande av sänglinne och blusar, jag tycker om hennes sätt att knyta ihop sin bakgrund med händelserna under de 13 månader som avhandlas i boken och Lindeborg är en skicklig skribent. Att året som börjar med debatten om vilka som skulle få ställa ut på bokmässan 2017, via publiceringarna kring me-too, svenska akademins fall och granskningen av ledningen av Stockholms stadsteater (och i förlängningen Benny Fredrikssons självmord) och dessutom ett jobbigt privatliv där hon blir lämnad av sin partner och fyller 50 är långt. Det är förståeligt.
Jag har inte följt med i alla turer kring Aftonbladets kulturredaktion och dess publiceringar men det är en viktig diskussion som förs i boken, den kring vilka röster som får höras och hur vår pressfrihet hanteras. Hon diskuterar maktens röst och hur den beror inte bara på kön utan också på klass och status. (Det känns som att delar av "dagboken" är tillrättalagd men det kan jag inte alls uttala mig om egentligen.)
Jag minns väl den där bokmässan då nazisterna tågade utanför och vid Korsvägen samlades körsångare för att protestera. Vi som var inne på det märkbart öde mässgolvet släpptes inte ut på flera timmar och det var något ödesmättat i luften. Diskussionen om vilka röster som ska få höras i ett samhälle är så viktig att föra och trots att jag bilan blir absolut tokig på att läsa/lyssna till Linderborg så är jag glad att jag tog mig tid och kraft att göra det. Genom att konfronteras med många åsikter och tankar kan vi själva tänka till och formulera en ståndpunkt. Att befinna sig i en filterbubbla/ åsiktskorridor är inte nyttigt för någon. Åsa Linderborg deltar på årets bokmässan play vid tre tillfällen. Gratis för alla att lyssna!
Bildkälla: Bokförlaget Polarissöndag 20 september 2020
flickebarn nr 291 - Ninni Schulman
Så vill maken skiljas och hela livet rämnar. Ninni Schulman blir så sjuk att hon hamnar på psyket, där får hon rådet att försöka närma sig anledningen till att hon mår fruktansvärt dåligt av att bli lämnad. Hennes kärleksfulla föräldrar kan inte bidra med så mycket som Ninni skulle vilja och med bävan bestämmer hon sig för att begära ut sina journaler. Vad hände egentligen de där första åren i hennes liv när hon föddes som ett mycket efterlängtat barn till två föräldrar som nyligen förlorat ett barn? Ninni föddes med stora fysiska utmaningar och hennes fösta halvår tillbringades på sjukhus, några år senare opererades också hennes skolios och ytterligare sjukhusvistelser och gipsvagga följde. Den ständiga känslan av att vara utanför och att försöka passa in förföljer henne och jag känner att den här gripande och personliga berättelsen också snuddar vid något djupt allmänmänskligt.
Genom texten får vi följa Ninni Schulman genom livet och man både gläds och gråter med henne. Det är inte enkelt att konfrontera upplevelser och känslor som funnits där hela livet. Hon gör det med mod och envishet som är beundransvärd och hennes text är modig på ett sätt som verkligen berör. Hon närmar sig svåra ting på ett skenbart enkelt sätt och har man dessutom, som jag, upplevt tjocktarmscancer spridd till levern på nära håll så blir texten extra känslosam. Hon skildrar döden mycket fint. Hennes relation med pappan återkommer genom boken och man hejar förstås på när Vasloppet skall åkas. Staka, staka!
Hur ska man handskas med sitt liv för att det ska vara möjligt att må bra, hur duktig ska man behöva vara, hur mycket ska man prestera för att äntligen få höra till? Inte enkelt. Ingen quick-fix!
Lo Kauppi läser ljudboken och det är ett perfekt val av uppläsare. Läs eller lyssna, alla!
Bildkälla: Bazar förlag
lördag 19 september 2020
boken som inte ville bli läst!
Anna du måste läsa den här, mina barn hemma kikande av skratt! Så sa kollega T i torsdags och på fredagen hade hon med boken så att jag kunde läsa. Boken som inte ville bli läst av David Sundin är verkligen något alldeles extra. Genom hela berättelsen så gör boken allt den kan för att just inte bli läst, bokstäverna blir yttepyttesmå och jättestora, sidorna nästan brinner upp och när boken vill stängas så måste man hålla emot!
Illustrationerna av Alexis Holmqvist är superba och jag förstår att 7-åringarna hemma hos T fnissade loss. Det är underbart med en barnbok som dessutom roar de vuxna så till den grad att de vill läsa den igen och igen. Layouten är en viktig del av berättandet och jag älskar det lekfulla i bilderna och uppmaningarna i texten som gör texten interaktiv. Som vuxen får man vara med på noterna när ratten tar kommandot och när boken måste vändas och snurras. Den här typen av tokiga böcker ser vi sällan i den svenska utgivningen (jag har sett några engelska) och heja heja David Sundin för tramset och trolleriet!
Jag är troligen den enda personen i Sveriges land som inte känner till David Sundin, ni vet jag ser inte på TV (har ingen TV ens) och har därför missat hans framtåg i komikereliten men, så hade GP ett stort reportage idag om honom samtidigt som boken recenserades i en annan del av tidningen. Nu vet jag mer om mannen med mustaschen, hoppas han skriver fler böcker för barn. Nu är ju den här grejen gjord men vad kan inte en kreativ människa som han hitta på nästa gång?
Tack till T som visade mig!
fredag 18 september 2020
vi firar övervintra!
Igår hade Therese Widenfjord releasefest för sin diktsamling Övervintra det var fint att äntligen få träffas och göra något bokligt. Passande nog så var mötesplatsen Majornas böcker och kaffe som är en härlig liten bokhandel i superfin miljö. Therese berättade personligt om hur skrivandet av dikterna i samlingen var ett sätt för henne att sakta ta sig tillbaka till livet efter en svår utmattningsdepression. När man läser dikterna så förstår man känslorna som ryms i dem är grundade i erfarenheter och upplevelser som både upprör och berör och jag hoppas att den vackra lilla boken når ut till många läsare!
torsdag 17 september 2020
Häng med på bokmässestafett!
Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!).
En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan - pirret i magen innan när allt ska packas och planeras, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till anna at joholofsson.se
Mejla senast 25 september kl.18 så får du en publiceringstid av mig. Hela listan med deltagare hittar du sedan här och hos på lördag morgon. Tagga dina inlägg med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi kan hitta varandras inlägg.
Välkommen med din anmälan!
hälsar
Ulrica, Linda, Helena och så jag: Anna.
