tritonus - Kjell Westö

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag 

Igår släpptes Kjell Westös nya roman Tritonus och såklart att jag genast läser/lyssnar. Erkännas ska att jag nästan lyssnade på hela boken den här gången och anledningen till det var att Westö själv läser in den. Hans röst är ljuder alltid mycket tydligt i hans böcker men att nu höra honom verkligen läsa sin egen roman var helt perfekt. Det är som när Håkan Nesser läser sina böcker, det blir inte bättre.

Jag skrev på Instagram att jag skulle välja mina ord noga när jag skrev om den här romanen för bättre fiktion kan man knappast läsa. Inte alls prestationsångestsframkallande. Inte alls. Nu kommer den text som inte alls är så välformulerad som jag hade önskat men jag hoppas att den skall utstråla den kärlek jag känner till de universum som Westö är helt makalös på att skapa.

 I Tritonus får vi lära känna dirigenten Thomas Brander, han närmar sig 60 och han har bestämt sig för att bygga ett hus i skärgården. Där ska han koppla av från sitt krävande arbete och för att göra det riktigt bekvämt så tar han i. Inga utgifter sparas, huset får hiss och den belysta bubbelpoolen insprängd i berget blir kronan på verket. Ortsborna tycker mest att huset liknar en bunker där det ligger högt upp på ett berg med utsikt över havet. Det visar sig snart att Brander är i nedan och när han kommer till sitt hus för första gången är det höst. Huset är inte klart och Brander är ensam, han har gjort slut med sin unga flickvän och bygget i betong tycks honom ödsligt. När han tittar ut över fjärden ser han en man som lägger nät och senare på kvällen hör han musik från grannens garage. Det visar sig att nästgårds bor hobbymusikern, psykologen och änklingen Reidar Lindell och sakta byggs en relations mellan de två åldrande männen. Först är kontakterna av mer praktisk art men när Reidar tar med Thomas ut att lägga nät och när de kommer i samspråk om musik så inser de att de har mer gemensamt än de trodde.

Det här är en roman om livet i en liten ort i skärgården, relationer (befintliga och önskade), ensamhet (frivillig eller ofrivillig), åldrandet som alla frukar och musik. Klassisk musik och hobbybandet Rainbow, livet som professionell musiker och livet med musiken som livslångt intresse går som en röd tråd genom romanen och Thomas ställs frågan om det ens är någon idé att hålla på med något som man inte är bäst på? Kan man göra saker och ting av lust? Är det då värdefullt? Vad är "fin" musik och vad är "ful"? Finns andra värden än ära och berömmelse? Diskussionerna och samtalen om musik är en stor del av behållningen av den här romanen och det är bara så sorgligt att jag är obildad på området. Det är också en roman om kärlek, längtan efter att höra ihop med någon och smärtan i att bli ensam är fint skildrad och där finns också en liten väg ut som ger en smula hopp. Skönt, annars hade det blivit allt för deppigt för en änka i mitten av 50-åren att läsa.

Som alltid så är Westös romanbyggen mycket snygga i sin disposition, han förflyttar sig i tid och rum och han har ett ganska stort galleri med bikaraktärer som man får följa och ändå så tappar man aldrig bort sig. Det är skickligt. Han är också spännande att läsa eftersom han skriver på finlandssvenska och  de finlandsvenska särdragen med delvis annat ordförråd gör att jag ofta tänker att "vilket bra ord, varför använder inte vi det?". Bildspråket skiljer sig också något åt och det blir något med tempot i texten som jag inte kan förklara, någon språkvetare kan säkert det bättre men Westös romaner blir för mig unika också genom sin språkdräkt.

Har man inte läst Kjell Westö så är det hög tid. Läs Hägring 38 eller Den svavelgula himlen eller varför inte Tritonus.  Eller Helsingforskvartetten, men då ska man läsa i ordning med början i Vådan av att vara Skrake. Vill man läsa min text om brevväxlingen mellan Westö och Itkonen som i tid troligen skrivits parallellt med att Tritonus skrevs så finns den på Kulturkollo:  7 + 7 Brev i en orolig tid.