fredag 18 september 2020

vi firar övervintra!


Igår hade Therese Widenfjord releasefest för sin diktsamling Övervintra det var fint att äntligen få träffas och göra något bokligt. Passande nog så var mötesplatsen Majornas böcker och kaffe som är en härlig liten bokhandel i superfin miljö. Therese berättade personligt om hur skrivandet av dikterna i samlingen var ett sätt för henne att sakta ta sig tillbaka till livet efter en svår utmattningsdepression. När man läser dikterna så förstår man känslorna som ryms i dem är grundade i erfarenheter och upplevelser som både upprör och berör och jag hoppas att den vackra lilla boken når ut till många läsare!   




torsdag 17 september 2020

Häng med på bokmässestafett!


Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!). 


En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan - pirret i magen innan när allt ska packas och planeras, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till anna at joholofsson.se


Mejla senast 25 september kl.18 så får du en publiceringstid av mig. Hela listan med deltagare hittar du sedan här och hos på lördag morgon. Tagga dina inlägg med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi kan hitta varandras inlägg. 


Välkommen med din anmälan!


hälsar


Ulrica, Linda, Helena och så jag: Anna.



en obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig

Idag är det på dagen sex år sedan min pappa dog i sviterna av en spridd cancer och jag mindes att jag skrivit ett inlägg på Kulturkollo som kanske skulle passa att reprisera. Häromdagen var J och J i svampskogen i Fullestad och det är ändå fint att mina barndomsskogar blir besökta då och då. De allra bästa kantarellställena förblev hemliga men skogen är ljuvlig. 














Bild: Beskuret omslag hämtat hos Schildt & Söderströms förlag

"En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig."

Så börjar min favoritbok av Tove Jansson och i den möter vi ett helt fantastiskt porträtt av en pappa som hamnat i en veritabel medelålderskris. Pappan och havet kom 1965 och har en pendang i den vemodiga och sorgliga Sent i november och visst måste jag skriva lite om Tove Janssons värld här på Kulturkollo när det i år är 100-årsjubileum. Vill man resa med till Toves egen ö så har Boktok 73 skrivit så fint om sitt besök där, tillbaka till pappornas pappor: Muminpappan.

Tove Jansson tar i Pappan och havet oss med på en humoristisk och gravt allvarlig resa och låter muminpappan ge sig ut på äventyr. Livet har gått i stå för pappan, han är inte längre riktigt behövd hemma i Mumindalen och han bestämmer sig för att återse sin ungdoms fyr. Där ska han ordna det för familjen och de ska alla få en, med det närmast uttjatade ordet, nystart. Hela familjen inlemmar sig i pappans planer och gör allt för att han ska känna sig både kunnig och viktig men livet på ön längst ute i havsbandet blir inte riktigt vad han tänkt sig.

Min egen pappa blev inte 100 år, inte ens 7o men just det där att känna sig nödvändig, behövd och till nytta, det kan jag känna igen. Han som alltid ville ha något för händer. Muminpappan är drömsk och funderar över fjärran land, på så vis var de olika, men uppfinnarjockar var de båda. Man kan ta en liten mojäng och svetsa på en annan mackapär och så vips har man uppfunnit något alldeles nödvändigt som man inte ens visste att man behövde. Nyfikna och oförvägna var de båda också. Tänka sig  att ta med sin familj i en liten båt för att bo på en fyr utan att fundera på konsekvenserna, för att skapa lite spänning i livet. Det skulle min pappa också kunnat gjort.  Eldandet och experimenterandet å så kikarna, att spana över horisonten, det förenar dem båda. Så är det med papporna i litteraturen och i verkligheten.  Riktigt bra böcker har den förmågan, att alla kan känna igen sig.

Det här är en bok för alla pappor, för alla som har eller haft en pappa, för alla som saknar eller sörjer en pappa. Jag förundras över hur underbara de här böckerna är: kloka och humoristiska, poetiska och rytmiska, klarsynta och med psykologisk skärpa. Lyssna till Tove som läser det första kapitlet och njut! Fortsättningen hittar man hos Yle.

onsdag 16 september 2020

En stund är vi vackra på jorden - Ocean Vuong

Repris från Kulturkollo, ursprungstexten publicerad den 28 april 2020.  

 

“Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet. 

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

Orden är Little Dogs, han skriver ett långt brev till sin vietnamesiska mor som varken kan läsa eller skriva. Han skriver till henne för att få sorterat sina tankar och för att övertyga sig själv att han lyckades genomleva sin barndom och ungdom och faktiskt komma ut levande till vuxendomen. Little Dog växer upp Hartford, Connecticut tillsammans med sin mor och sin mormor. De lever emellan kulturer och Little Dogs fasta punkt är mormor Lan. Hon tar hand om honom, skyddar honom från hans mammas vredesutbrott och ser till att han kommer till skolan. Den lille pojken förökar anpassa sig till det amerikanska livet men han känner sig annorlunda och han lever för att vara till tjänst. Han underkastar sig sin mors nycker och när han i tonåren upptäcker sexualiteten så underkastar han sig sin pojkväns krav och behov. Vad han själv vill är underordnat och det här vore en väldigt svart berättelse om man inte redan när man börjar läsa förstår att det gått bra för pojken. Han är nu en man som skriver ett brev till sin mor och trots att många av hans vänner dött av missbruk så har han lyckats med studier och lämnat sin barndom bakom sig.

Jag ska erkänna att mina känslor för den här texten är dubbla. Det finns några scener i den här romanen som jag aldrig glömmer, de är så råa och så naket skildrade att jag nästan fick skumläsa. Om man snabbt läser titeln så kanske man kan tänka sig att det är en kärleksroman. Det ska man inte missta sig på utan man ska ställa in sig på att det är en ärlig och ganska brutal berättelse om en pojke som växer upp i utanförskap, han både vietnames och homosexuell i en stad i mellanvästern och livet blir inte enkelt. Som tur är finns det ett bibliotek, en låtsasmorfar och en mormor som gör livet lite mer uthärdligt för Little Dog. Det, och det vackra precisa språket, gjorde att jag läste klart.

Ocean Vuong är en av de internationella författare som skulle kommit till Sverige under våren och jag skulle gärna velat höra honom berätta om sin roman En stund är vi vackra på jorden.  Någon gång ska jag absolut resa till Vietnam (det är nästa långresa som jag planerat) men när det blir vet ingen, i väntan på det så lyssnar jag på Vuong när han berättar om skrivandet av sin roman.

https://www.youtube.com/watch?v=rw_fvL95gFk

tisdag 15 september 2020

Lisa och Lilly - Mian Lodalen



Om en dryg vecka ska vi bokcirkla Mian Lodalens roman Lisa och Lilly med bokbubblarna så det blir bara en kort reflektion så här innan träffen. Lisa och Lilly är två unga kvinnor som hittas dränkta sammanbundna med en hattslöja i september 1911. Romanen är Lodalens försök att skriva en berättelse som bygger på ett verkligt kriminalfall och jag förstår av texten hos förlaget att det kommer fler böcker där huvudpersonerna hör till det som vi i dag skulle benämna HBTQ. 

Berättelsen om Lisa och Lilly börjar en kväll på dansbanan, de får syn på varandra och vet direkt att de hör ihop. Lisas föräldrar tror att nattsuddandet beror på en pojke och Lisa kan passande presentera Fritjof, socialist och telegramutdelare, för sina religiösa och oroliga föräldrar. Lilly och Lisa är förtrogna och förälskade och det blir allt svårare att träffas när hösten kommer.  Livet på Södermalm handlar mest om arbete och Lisa hjälper sin mor med ärenden då och då. Bland annat så ska hon leverera sömnad till målaren Eugen Jansson och Lisa förstår att det kan finnas fler som hon och Lilly, sådana som älskar någon av samma kön och Jansson lånar ut sin lya till de två ungdomarna. Föräldrarna hittar dem och livet blir allt svårare, ska de foga sig och faktiskt välja varsin pojke och stadga sig?

Flickorna har en önskan, det är att få ligga i samma kista och inte ens det kan de förunnas. Jag skrev tidigare att Lodalen har försökt att skriva en true-crimeroman som utspelar sig i historisk tid och nu är jag bortskämd. Min senaste läsning i genren var Söndagsvägen av Peter Englund, det är en fantastiskt bra bok som i sin text rymmer en hel tid, ett helt sätt att tänka. Jag är inte lika förtjust i Lisa och Lilly, det är något med språkbruket som skaver rejält. Det är ju alltid ett aber att skriva trovärdigt om en annan tid med ett läsbart språkbruk, Hilary Mantel skriver om Tudortiden så att det jazzar och svänger och man bara tror på hela grejen, Englund skapar en värld som man genast känner sig trygg och hemma i och det krävs så förfärligt mycket för att lyckas med det. Tyvärr tycker jag inte Lodalen lyckas alls, kanske var det för att jag lyssnade på en författarinläsning och den var inte bra. Tyvärr. 

Idén med att lyfta upp historiska händelser i ett HBTQ-perspektiv är mycket spännande och jag berördes av berättelsen om de två unga flickorna som bara ville vara tillsammans men synd på så rara ärtor. Det blev inte i min smak,  undar vad mina bokcirkelvänner tycker?  

Har man lust så kan man lyssna på Mian Lodalen när hon pratar om boken på Bokmässan Play. Söndag 27 september kl 15.30 är det dags! 

måndag 14 september 2020

varje dag - ett nytt konstverk!



Tänk att jag är så lyckligt lottad att jag har ny konst utanför mina fönster - varje dag! Ikväll var ljuset extra fint och inget foto gör det rättvisa. 

söndag 13 september 2020

här brusar strömmen förbi - Stina Ekblad

Se här är evighetens strand, 
här brusar strömmen förbi, 
och döden spelar i buskarna 
sin samma entoniga melodi. 

ur Ankomst till Hades, Landet som icke är  av E. Södergran 


Så underbart personlig, smart och välformulerad den är Stina Ekblads självbiografiska bok Här brusar strömmen förbi. Med avstamp i kärleken till poesin och dramatiken, i polemik med de texter som hon under sin långa teaterbana har läst och framfört så berättar Ekblad om sitt liv och uppväxten som småbrukardotter i Österbotten. Uppväxten i små omständigheter ganska snart efter krigsslutet erbjöd möjligheter till utbildning och trots att Stina inte hade något finkulturellt kapital med sig så drömde hon om att skriva poesi och blir författare likt Edith Södergran eller Karin Boye. Hon blev skådespelare med en formidabel karriär och i boken framtonar bilden av en kvinna som alltid tagit mycket seriöst på sina uppdrag, som velat visa sig värdig att höra till och som då emellanåt uppfattats som högdragen eller pretentiös. Hon beskriver sig själv som en skådespelare som är buren av texten, hon gillar inte att improvisera och hon vill alltid vara väl förberedd. Ha kontroll. 

Det är en städad och ambitiös bild av livet som vi får läsa, få svårigheter ryms och inget alls från det vuxna privatlivet får jag som läser veta. Hon håller sig strikt till sitt professionella liv och det är tillräckligt intressant men visst funderar jag över om den här seriösa och dedikerade kvinnans yrkesliv ens kunnat förenas med ett privatliv.  Det hade varit intressant att veta vilka val som hon gjort, vad hon kanske har behövt välja bort för att kunna leva sitt yrkesliv fullt ut. Med det sagt så älskar jag formen där utdrag ur hennes dagböcker blandas med dikter som format henne, resonemang om de roller hon tolkat vid sidan om anekdoter från uppläsningar och minnen från somrarna hos mostrarna där man fick klä ut sig i deras klänningar och befinna sig i en annan tid. Klippa ut klippdockorna, ge dem ett namn och en personlighet och uppfinna deras liv, som på teater. 

Att stanna tiden en stund, resa i tiden och hur tiden går är ett återkommande tema i boken och tankarna om åldrande och hur möjligheterna till roller för "gummor" är allt mer begränsade, sådana reflektioner placerar texten i nutid men det är Stinas barndom och uppväxt som riktigt fångar mitt intresse. Stina Ekblad läser själv sin text och hon gör det på sitt alldeles speciella sätt, skådespelarskans. 

Bildkälla: Weyler Förlag 

lördag 12 september 2020

sanningens kalas - Marie Lundström


Marie Lundström debuterar med Sanningens kalas och den höll mig sällskap under gårdagen. Jag läs/lyssnade och kanske blev min läsning lite splittrad för när jag läst klart så kände jag lite jaha. 

Blev det så här? 

Isabel är 48, har man och barn och ett arbete på Stockholms stadshus som hon trivs med och så drabbar förälskelsen. Tvivlet slår till, hur ska hon fortsätta leva sitt liv? I det trygga välkända eller ska hon agera på sina känslor? Hon vet inte om mannen verkligen skulle välja henne om det blir skarpt läge och är det värt att sätta allt hon har och vet på spel för att uppleva förälskelsen igen. Hur kan man veta att inte den går över och så är man i en ny relation som lunkar på, är trygg och bekväm men inte alls spännande. Helst skulle Isabel vilja fråga sin mamma om råd men sanning att säga så är mamman ingen lyssnare. Hon är en pratare och inte förrän hon blir allvarligt sjuk så tystnar hon. 

Med ett bildrikt språk, dråpliga vändningar och drastiska handlingar så skildrar Lundström den medelålderskris som drabbar ganska många sådär mitt i livet. Isabel har förlorat sin älskade pappa, han som hon kunde vara med i tyst samhörighet, mamman behöver stöd i sin sjukdom och rastlöshet, barnen har sitt, arbetskamraten vill ventilera sin otrohet och livet handlar ganska lite om Isabel. Hon drar till en ö utanför Italiens kust för att sortera sina tankar och skriva och det är det som blir romanen.  Dags att försöka hitta fram till sanningen, som den är just nu. 

Hur den är imorgon vet man inte. 

torsdag 10 september 2020

apan i mitten - Stephan Mendel-Enk


I min hylla står Med uppenbar känsla för stil, Tre apor och Meningen med jobbet av Stephan Mendel-Enk. Självklart kastade jag mig på Apan i mitten när den nu släpptes på streamingtjänsten och jag gillar att det är Mendel-Enk själv som läser ljudboken. Man kan då inte lyssna på 1.5 hastighet för han är en snabbpratare men det är underbart att höra dialekt och uttryck som utgör så stor och viktig del av den här romanen. Jag har således lyssnat på en bok på vanlig hastighet och jag har blivit både underhållen och fått mig en dos göteborgsk humor, lite lagom mycket korpfotboll och en uppväxtskildring som är helt magiskt fin.

Centralt i Mendel-Enks roman är den judiska tron och hur den påverkar familjens liv. Man ska ha läst om den judiske pojken Jacob i Tre Apor först för att riktigt hänga med, nu är Jacob tonåring och hans föräldrar han skilt sig och pappan har tragiskt dött. Storebrorsan är i Israel och drömmer om flyget, mamma har gift om sig med Ingemar, som vill fira jul. Livet pågår i skola och i det judiska fotbollslaget som harvar i division 8 och allt är berättat på ett så drastiskt och tragikomiskt sätt att man bara kapitulerar. I tonåren som vi får följa skall Jacob finna sin identitet och barndomens självklarhet i att vara jude är inte längre helt självklar.

Tre Apor och Apan i mitten är två romaner som jag verkligen rekommenderar, självklar läsning för alla Göteborgare och för alla andra. Läs!  

onsdag 9 september 2020

under samma himmel - Camilla Davidsson

Bildkälla: Norstedts Förlagsgrupp
Under samma himmel är den tredje fristående delen i serien som börjar med Liten tvåa med potential, fortsätter med I fikonträdets skugga och författaren heter Camilla Davidsson. I den här senaste boken så får vi åter möta Susanne som numer bor permanent på Gotland och Leo som återvänt till Stockholm för att  sköta sitt stora fastighethetsbolag. Deras intensiva kärleksaffär under sommaren tog slut och Leo är allt mer stressad över att han lovat att skriva sina memoarer. Problemet är att han mår allt sämre av att försöka se tillbaka på sitt liv och i den här romanen så är det Leo som är huvudpersonen.

På ytan är han en mycket lyckad man, han är drygt sextio och en riktig 20-taggare. Han är vältränad och förmögen, han har vackra kvinnor runt sig och när han får idén att han skall köpa en fjällstuga för att hitta lugnet i sitt liv så är det bara att skicka några mejl så är stugan både köpt, renoverad och inredd. Men trots att han äger allt han någonsin drömt om så är han inte lycklig, inte ens arbetet väcker någon gnista och slentrianmässigt så planerar han bergsbestigningar och ligger med alla kvinnor som lägger an på honom. Allt för att undvika datumet att han nu är gammal, inte har kontakt med sin barn och heller inte någon kärlek i sitt liv.

Sex har han helt frikopplat från kärlek, och när potensen börjar svikta hamnar han i en verklig kris.  Kul med en feelgood som utspelar sig i fjällvärlden och småfnissande läser jag om all utrustning som Leo släpar runt på för att vara rätt klädd för alla de kickar han söker. Jag är inte lika förtjust i alla sexskildringar, de närmast pornografiska delarna tillför väldigt lite i min läsning. Jag fattar ändå, Leo är prestationsstyrd och har hela sitt liv haft kontroll och makt. När han en dag tar sig ut på fjället mot fågelreservatet så upptäcker han sig något annat i livet. Kan det göra att han också kan få tillbaka Susanne?

Det man kan bära med sig från den här läsningen är att under samma himmel så är vi ganska lika. Annars är det inte en roman jag kommer att tipsa om, det kanske är en bok för andra men den var inte för mig.

tisdag 8 september 2020

männen i mitt liv - Sofia Rönnow Pessah

bildkälla: Wahlström & Widstrand

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah är en en uppräkning av Sonias alla ligg. Från nummer ett i tonåren till nummer xx i 30-årsåldern och allt eftersom jag läser så lär jag känna en ung kvinna som har en ångest så stark att bara ett nytt ragg, en våldsam orgasm och ännu en bekräftelse på att hon är knullbar kan döva tomheten, tristessen och tinderberoendet. Sakligt beskriver Sonia hur hon på högstadiet vill höra till de populära och låter sig hånglas upp, hur hon under sin studietid dricker och ligger i en aldrig sinande ström och hur sex blir ett substitut för närhet och längtan efter kärleken som tycks så svår att släppa in i livet.

Några av alla männen blir mer än ett engångsligg men långvariga relationer på lika villkor är mycket svårt för Sonia att etablera. Hon tycker sig inte vara värd att ha någon som faktiskt bryr sig om henne och under många, många gånger av de sena fylleslagen och de kliniskt beskrivna samlagen så vill man ju bara stoppa henne. Sonia är fast i en destruktiv stafett av shots att sänka, kukar att suga och tentor att glänsa på. Hon vill vara duktig och bäst på allt och när juridikstudierna leder till ett jobb i Stockholm accelererar farten och hon kan bara inte hoppa av. Hon ogillar sin kropp och samtidig så är det kroppen som kan ge en kort frist från ledan och oron. Hon använder männen för sina syften, att få en tillfällig paus från sin ångest, och männen använder henne för sina syften men det är oftast Sonia som ställer upp på det mesta för att känna sig sedd och åtrådd för en stund.

Det blir bara så sorgligt att läsa.

En förfärligt bra roman.


måndag 7 september 2020

överlevarna - Alex Schulman

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag
Alex Schulman läser själv sin nya roman Överlevarna och jag lyssnade på den så snart som den släpptes. Det känns lite underligt det här massiva septemberboksläppandet när det inte är mässa som vanligt men lördag den 26 september klockan 17.15 kan man höra Alex Schulman i samtal med Kjell Westö och Stephan Mendel-Enk på bokmässan play. Jag kommer att lyssna!

Hur som, vad ska jag då skriva om boken. Schulman har i olika intervjuer som jag läst hävdat att det här är hans första rent fiktiva roman men det är inte helt enkelt för läsaren (aka) mig att helt frigöra mig från han tidigare biografiska böcker. I Överlevarna handlar det om tre bröder som tillsammans skall resa till det sedan länge övergivna torpet för att strö ut moderns aska. Redan i inledningen av romanen så förstår jag att bröderna har en sårig och komplicerad relation och när de nu har tvingats mötas för att möta moderns önskan så ligger konflikten strax under ytan. Återresan till barndomens somrar väcker minnen och trauman som pojkarna aldrig tycks ha bearbetat och barndomens roller i syskonskaran lever kvar. För mig är den delen av texten som utspelar sig i pojkarnas barndom den klart starkaste.

Vi får följa med till pojkarnas barndom och livet på torpet med en pappa och mamma som har fullt upp med sig själva, pojkarna släpps vind för våg och det tar en ände med förskräckelse. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen så kan jag ändå skriva att jag gillar den här sortens texter där man som läsare får lägga bit till bit till berättelsen och där finns en underström av dramatik som man anar tidigt. Ändå är det något i den här romanen som inte riktigt klickar med mig, det är en idé som borde funka och miljön med torpet vid skogen och sjön är en perfekt spelplats för dramat som berättas men ändå. Bröderna är överlevarna, bröderna är för evigt förbundna av händelser som de hanterat olika väl och det kan vara det övertydliga scenerna med vattnet som stör mig. Eller så är det Schulmans inläsning som kommer emellan mig och texten, jag hade i den här boken föredragit en annan inläsare. Nu är jag kanske lite petig, jag har tyckt så mycket om Schulmans tidigare böcker så jag hade höga förväntningar. Det var nog det som gjorde att jag blev en smula besviken, jet nästan hoppas att den blir vald som bokcirkelbok i någon av mina cirklar. Det finn mycket som jag skulle vilja diskutera! 

söndag 6 september 2020

fjärilsvägen - Patrik Lundberg

Bildkälla: Albert Bonniers förlag 
Nu är det någon vecka sedan jag läste Patrik Lundbergs självbiografiska roman Fjärilsvägen och jag nästan önskar att jag bara hade lyssnat på hans magnifika sommarprat och sedan hade lämnat det där.

Pratet och boken handlar om Patriks mors liv och hans förhållande till sin mor och i intervjuer har Lundberg framhållit klassperspektivet starkt, på bokmässan play heter det seminarium han ska delta i Det svenska klassamhället och lite tycker jag han kör i diket med det perspektivet. Tro mig. Jag vet vad det är att växa upp i små omständigheter och jag vet hur livet kan vara för alla de som lever på en knapp pension eller sjukbidrag. Det är fruktansvärt tärande på både kropp och själ, stressen och rädslan för att få en oväntad utgift är allt man kan tänka på.

Lundberg beskriver i sin bok föräldrar som gör en klassresa, båda utbildar sig inom sina yrken och de blir tjänstemän i det socialdemokratiska Sverige. Familjen bygger villa, har bil, adopterar två barn, reser på charter och pappan betalar efter skilsmässan underhåll för barnen och kommer med kuvert på jul och födelsedagar. I min läsning av boken så är det inte det faktum att mammans föräldrar är arbetarklass som bryter sönder familjen och raserar mammans hälsa. Det är att pappan är otrogen och lämnar mamman i en skilsmässa där hon känner sig sviken. Hennes dröm om kärnfamiljen krossas och med hennes deltidsarbete på försäkringskassan får hon väldigt svårt att försörja sin barn. Oron för ekonomin och uppoffringarna för barnen gör att hon när de flyttar hemifrån ramlar ner i ett djupt hål, depression och längre fram ett missbruk av tabletter och alkohol. Är mammans öde avhängigt att hon har arbetarklassbakgrund? Det är för mig komplexare än så.

Självklart så äger Lundberg helt sin berättelse och  hans analys av varför livet blev som det blev för hans mor är helt hans sanning men jag har andra erfarenheter som gör att jag emellanåt stör mig på det mediala fokuset på klass. Boken är så mycket mer än det.

Det kan vara en generationsfråga, jag är född på 60-talet på landsbygden och Patrik kom till Sverige på 80-talet och växte upp i en mindre stad. Samhället förändrades mycket under de två årtiondena och att växa upp på 70-talet går kanske inte ens att jämföra med att växa upp på 90-tal och 00-tal. Det jag vet är att jag vuxit upp mina första år med vedspis, kallvatten inne och utedass. Skolan var den kompensatoriska platsen där jag kunde låna böcker, tv var porten till världen, semestrar och besök på en restaurang fanns inte på kartan. Min uppväxt är inte på något sätt unik, det var en annan tid med andra ekonomiska förväntningar. 

För mig är det här först och främst en skildring av en kärleksfull mamma som inte ordentligt fångas upp av det skyddsnät som borde finnas för sjuka och utsatta. Hon bryts ned av oro och psykisk ohälsa och blir allt mer skör. Det handlar kanske mer om att politiken under 90-talet och framåt svänger från det kollektiva till det individuella och att något då går förlorat. Det är också en berättelse om en son som med texten försöker förstå sig på sin mor och kanske, kanske genom att skriva förstår sig själv bättre än tidigare.

Oavsett så väckte den här boken många känslor och tankar hos mig och det är tecknet på en angelägen bok. Det här är en ärlig och blottande berättelse som stör, berör och upprör och jag rekommenderar alla att lyssna på sommarpratet.


lördag 5 september 2020

just nu - september

Vårt kulturkollo har stängt sedan några veckor tillbaks men ett inslag kände vi att det vore roligt att fortsätta med. Just nu kommer alltså att leva kvar den första lördagen varje månad. Hoppas att många hänger på och berättar om vad ni läser, tittar, lyssnar och längtar.



Just nu läser jag The Shadow King av Maaza Mengiste.
Just nu tittar jag snart på Finnkampen. Jag gillar att se sport och Finnkampen är en av årets höjdpunkter!
Just nu lyssnar jag på Överlevarna av Alec Schulman.
Just nu längtar jag efter att göra en mysig och kulturig resa eller sammankomst av något slag. Saknaden av Bokmässan blir allt större ju mer det närmar sig. Nästa år kanske! 



Några av kollokompisarna skriver också justnu-inlägg idag. Kolla in Carolinas, Lindas, Ulricas och Helenas bloggar! 

fredag 4 september 2020

damerna som packade bilen och lämnade allt - Judy Leigh

Bild: Harper Collins Nordic 
Damerna som packade bilen och lämnade allt av Judy Leigh var helgens läsning. Jag lockades av de då det var en kvinna i min egen ålder i huvudrollen och löftet på omslaget "Livet börjar vid 55" lät ju bra. Jag tänkte mig att den skulle vara lite sådär brittisk rapp och charmig med förväxlingar och romantik och god mat. Dessvärre blev det mest ett gäsp. Jag har läst ganska många feelgoodböcker det senaste och i den här kändes karaktärerna ovanligt platta. Klippdockelika och förutsägbara.

Huvudrollen i boken heter Georgie och hon gör allt för att hålla ihop sin brokiga familj. Hennes dotter är på väg att flytta hemifrån, mostern blir allt mer i behov av hjälp och systern Bonnie är gift med en man som verkar insyltad i både det ena och andra. Livet i Liverpool krånglar till sig såpass att Georgie packar bilen full med släkten och drar till Brighton, där bor nämligen dotterns nya pojkvän som dessutom är fotbollsproffs. Det kunde blivit riktigt underhållande men jag var mest ganska trött på hela grejen.

Ni hör, det här var ingen bok för mig. Kanske passar den någon annan bättre.


torsdag 3 september 2020

bokcirkel på nätet är fina grejer ...

Idag hade vi bokcirkel på nätet kring Moa Herngrens senaste roman: Svärmodern. Så himla fantastiskt det är att vi kan sitta flera hundra mil från varandra och snacka böcker! Jag glömde att fråga om jag fick lägga upp en bild så ni får tänka er ett gäng kvinnor i olika åldrar som alla hade mycket att säga om de jobbiga relationerna som beskrivs i boken. Var vi team Andreas eller team Åsa? Ingetdera faktiskt men jag hade önskat att några av bokens vuxna hade varit team barnen ... 


repris från torsdag 21 maj 2020

svärmodern - Moa Herngren 

Svärmodern av Moa Herngren läste jag i helgen och jag tyckte så mycket om den att jag hade svårt att formulera mig. Det är så mycket igenkänning i relationerna och jag både fnissade och grät emellanåt. Ofta, ofta så tänkte jag "gör det inte" "säg det inte" och så blev jag så frustrerad när kommunikationskonsulten Åsa, typ 55, ville vara en del av sonen Andreas och barnbarnet Sams liv.

Romanen börjar med att Åsa står utanför Sams förskola och kikar efter Sam, hon vill få en glimt av sitt barnbarn och man förstår att hon inte längre har kontakt med honom. Åsa har varit ensamstående mamma till Andreas och när han träffar en tjej så blir relationerna mellan Andreas och mamman förändrade. När det lilla barnbarnet föds blir de allt mer ansträngda och Andreas bestämmer sig för att försöka ta reda på hur han kan må bättre och själv bli en bättre pappa än den som han inte känt. Han letar efter sin pappa och han känner att det är dags att reda ut sina relationer och känslor. Josefin, flickvännen, trycker också på och Andreas får svårt att hantera allt. Det finns inte plats för mamma Åsa, och Åsa fattar ingenting. Hon vill ju bara hjälpa och vara till hands. Det slutar med kollaps, och berättelsen om vägen dit är så välskriven och spännande att jag fullkomligt slukade.

Herngren är så skicklig på att beskriva samtiden och hon skapar scener med små medel som blir så klockrena. Jag läser att hon är manusförfattare till Bonusfamiljen och nu måste jag faktiskt se den, det ska bli ett sommarprojekt. I sommar ska dessutom mitt enda barn få sitt första barn och hjälp, tänk om jag blir en Åsa. Det får bara inte hända! 

blå, blå höstvågor - Christoffer Holst



Blå, blå höstvågor av Christoffer Holst kändes som den perfekta pauslyssningen när morgnarna plötsligt blev sådär krispiga och löven börjar gulna. Cilla Storm har nu lämnat sin kolonistuga på den lilla skärgårdsön Bullholmen och hon är tillbaka i Stockholm för att skriva manus till en kriminalpodd. Hon hänger med sina kompisar, dricker vin med den före detta polisen Rosie och trånar efter Adam.

Han verkar ha svårt att bestämma sig och när Cilla blir medbjuden av Rosie på en spahelg på Bullholmen så tar hon chansen. Kanske kan hon göra research till sin nästa podd samtidigt som hon relaxar och äter gott? På hotellet finns ett bröllopssällskap och snart hittas där också en död kvinna ...

Christoffer Holst är skicklig på att skriva lättsamma underhållningsromaner, det är rappt och roligt, mycket god mat och dryck och familjehemligheter som avslöjas efter hand. Och lite lagom med romantik.

Jag blir faktiskt sugen på att åka på spa när jag läser (trots mord) och kanske får det blir en bokning snart. Dags att skämma bort sig lite!



onsdag 2 september 2020

spegeln och ljuset - Hilary Mantel

Då är det recensionsdag för sommarens tegelstensläsning. I Hilary Mantels Spegeln och ljuset får vi följa Thomas Cromwell ända fram till livets slut. Del tre i trilogin börjar där del två För in de döda slutar. Anne Boleyn  har blivit avrättad och kungen Henrik VIII har gift sig med Jane Seymour. Thomas Cromwell befinner sig som alltid i kungens närhet för att se till att allianser upprättas, lagar ändras i kungens favör och hovets ränker och spel genomförs så taktiskt som det bara går. Den allt mer åldrande kungen försöker desperat att få en manlig arvinge och för att kunna hålla fast vid makten och att ha nu är kyrkans överhuvud bidrar till splittringen mellan de katolska och protestantiska släkterna i landet.

I romanen har också Thomas Cromwell åldrats och hans reflektioner och tankar över livet får ta allt större plats. Som läsare så har man ju handlingen klar för sig. Det livsöde som vi får följa via Wolf Hall och För in de döda kan bara sluta på ett sätt och det gör läsningen extra känslofylld och faktiskt ganska vemodig. Hilary Mantel är en författare som är mycket omsorgsfull med de historiska detaljerna och hennes språk är unikt. Hennes sätt att skriva historiska romaner är så speciellt och erkännas skall att den här sista delen var en utmaning för mig att läsa. Översättningen av Jesper Högström är helt fantastisk (läs en text om hans arbete här), trots det så krävdes både koncentration och stamina. Läsupplevelsen är helt klart värd ansträngningen men man skall avsätta rejält med tid på en ostörd plats. Vill man läsa mer om hur Hilary Mantel arbetat med sina böcker så finns det många fina intervjuer publicerade det senaste t ex i DN eller samtalet i P1 i God morgon världen.

Jag har googlat mycket i samband med min läsning och en intressant koppling som jag var tvungen att läsa på om var hur ett liknande förlopp skedde också i vårt land. 1500-talets svenska historia med Gustav Vasa som gjorde sig till kyrkans överhuvud, byggandet av staten, beskattning och allianser genom gifte mellan de stora adelsfamiljerna (och ett våldsamt maktspel om tronen) är exempel på likheter och genom att läsa om tudortidens England så påmindes jag om vårt eget lands historia. Sånt gillar jag. Jag önskar bara att jag kunde mer, visste mer. Just nu är jag dock väldigt nöjd och lite övermätt.

Har ni missat TV-serien Wolf Hall så ska man absolut hålla utkik efter den, inte lika bra som böckerna men något mer lättillgängligt om man inte vill avsätta ett par veckors heltidsläsning.

Historisk hög! 

en bättre sorts tisdag






De bästa nätverksmöten som finns är de som blir av och äntligen lyckades vi få till en träff för att prata jobbet och livet. Snälla J och P lånade ut sitt paradis i kolonin och september skämde bort oss med en ljuvlig kväll. Som överraskning kom lilla barnbarnet på besök också och såklart stal hon hela showen. 







tisdag 1 september 2020

mörkret vet - Arnaldur Indridason

Bildkälla: Norstedts förlag
En grupp tyska turister besöker en av Islands glaciärer och plötsligt får de syn på ett huvud som sticker upp ur isen. Klimatförändringarna har smält isen och det som göms i snö kommer som bekant fram i tö. Kan det vara en man som försvann för mer än 30 år sedan som nu dykt upp igen?  

Konrad är en pensionerad kriminalkommisarie, han hade hand om den försvunna mannens ärende och han kallas nu in han för att hjälpa till. Tillsammans med rättspatologen Svanhildur och Marta, aktiv polis, börjar de gräva i vad som kan ha hänt då för 30 år sedan. I Mörkret vet av Arnaldur Indridason så får man följa polisarbetet i nutid och samtidigt så får man en bild av ett Island som det var i början av 90-talet. 

Idridason är en skicklig författare som ofta använder miljöer för att förstärka de kriminalfall som han skildrar. Den karga naturen, en obarmhärtig snöstorm och vandringar på isen spelar roll i den här historien. Det är alldeles lagom spännande och gillar man lite långsamma och lågmälda nordiska deckare så passar det utmärkt att läsa Mörkret vet.  

måndag 31 augusti 2020

mot San Francisco - Clara Clementine Eliasson

Bildkälla: Romanus & Selling 
Idag har Clara Clementine Eliassons roman Mot San Francisco recensionsdag och som jag väntat på att publicera några rader om den här intensiva och spännande debuten.

Det har gått 40 år sedan den där sommaren när Julie och B var tonåringar och gav sig ut på en roadtrip mot San Fran. Året var 1978, sommaren var lång och het i villaförorten utanför San Diego och de två flickorna ville bort från det sömniga och förutsägbara livet. B var den som drev på och Julie var den som hängde på och när de återvänder hem efter sommaren på drift så tar B ett gevär och skjuter besinningslöst på deras highschool. Människor dör, barn skadas och B döms till ett långt straff. När romanen börjar så har B avvikit från sin anstalt och Julie ger sig av för att resa i deras ungdomsfotspår, kanske kan hon hitta B och kanske kan hon förstå sig på vad som hände den gången då de en sommar levde på gränsen.

Jag tänkte mycket på Flickorna av Emma Cline när jag läste den här boken. Det är tidsandan, platserna och den känslostormande dramatiska tonårstiden som förenar de båda böckerna och också hur dragningen till det mörka och farliga fullkomligt kan hypnotisera. Den som vill utöva makt behöver en följare och den som söker efter spänning behöver ibland modet som man får av att vara två för att kunna förvandla tankar till handling och det samspelet skildrar Eliasson skickligt i sin roman.

Romanen (precis som Flickorna för den delen) baserar sig delvis på en verklig händelse, skolskjutningen 1979 där Brenda Ann Spencer dödade två vuxna och skadade åtta elever och när hon fick frågan om varför hon utfört dådet så svarade hon:

”I don’t like Mondays. This livens up the day”

Det här är ingen uppiggande bok, men den är oerhört tätt skriven och jag lyssnade till den i Lo Kauppis inläsning. Riktigt bra! Jag var förstås också tvungen att lyssna på The Boomtown Rats låt från 1979: 




söndag 30 augusti 2020

dockorna - Katarina Wennstam

bild: Albert Bonniers förlag 
Jag började läsa Katarina Wennstams Dockorna som följetong i DN i somras men så tappade jag farten någonstans där i mitten av storyn. Igår läste jag klart och det är en ganska typisk Wennstam-kriminalare som jag får till livs. Fokus är alltid olika typer av sexualbrott och den här gången handlar det om hur lagstiftningen och möjligheterna att utreda brott har förändrats över tid.

Försvarsadvokaten Shirin Nouri och poliskommissarien Charlotta Lugn möts i ännu ett fall och den här gången är det en man som omkommit samma natt som han firat sin 50-årsdag. Utredningen av Julian Gross död leder till ouppklarade våldtäktsfall i Göteborg som Charlotta utredde i början av sin karriär och då arbetade hon också med en viss Eddie. Nu är han och Shirin ett hemligt par och polisernas privatliv är en viktig del av den här serien. Jag gillar särskilt att följa Shirin som impulsköper ett torp på landet och hur det öppnar upp för ett helt annat sätt att leva.

Slutet öppnar för en fortsättning och den ser jag fram emot.


lördag 29 augusti 2020

jag borde sagt det först - Annika Wall

bild: Wahlström & Widstrand
Vilket perfekt omslag den har, Annika Walls relationsroman Jag borde sagt det först. Det glättiga bokmärket med mannen i frack (snygg blinkning till texten) och kvinnan som ser ut som att hon drömmer om det perfekta och ordningsamma livet är nu sönderklippt och delat i två. Färgerna signalerar idyll och visst har Sofia-Kristina jobbat hårt i många år för att skapa den perfekta familjen.

Hon träffade Kristian på en av hans spelningar, de flyttade till stan, gifte sig, fick barn och köpte hus. Huset har Fia renoverat och medan Kristians karriär har gått i stå så trivs hon med sitt jobb på reklambyrå. Hon är familjens projektledare (jag höll på att skriva duktiga Annika) och han sitter i sin mancave - studion i  källaren och skriver låtar. De är runt 40 och ytan är perfekt, tonårssönerna välartade, Arabiaserviserna står i skåpet och trädgården härligt lummig. Instagramkontot är välbesökt.

Så börjar då romanen i försommartid med att Kristian säger att han vill skiljas. Hon har blivit för tråkig. Hon är visserligen fortfarande snygg men ack så tråkig. Hon vill jobba, ha ordning överallt och hemmet ska vara som en utställningsyta där inget liv får plats, han vill ha förändring. Så får vi följa med i Fias liv mot den definitiva separationen i slutet av sommaren och jag ska erkänna att jag emellanåt fick ett bryt på det här paret. Igenkänningen är stor och man vet inte om man ska fnissa åt framförallt honom eller om man bara ska bli irriterad. Hon har ett kontrollbehov utan dess like (vilket jag kan känna igen mig i så det förstår jag mig på) och han vägrar att bli vuxen (vilket jag inte fattar lika bra, vem vill vara en jättebebis?) Annika Wall skildrar det där spelet mellan man och kvinna så på pricken att det nästan börjar klia emellanåt. Hela sommaren går Fia och irriterar sig på att hon inte var den som sa det först. Den som tog bladet från munnen och vågade erkänna att det här projektet lyckliga familjen var slut. Att hon sedan låter Fia dricka sitt kaffe i i en Sniff-mugg (jag har också en) och att Krille samlar på fräcka el-gitarrer där ner i sin grotta gör att jag helt kapitulerar. Den där mannen alltså, hur tänker han? Sofia-Kristina (döpt efter drottningar) kanske nu förändrar sitt liv och gör det hon vill utan att fråga? Det gäller bara att veta vad man vill när man blir ensam efter 20 års tvåsamhet. Hon byter mugg till Snusmumriken så får vi se vad som händer.

Eftersom jag följer Annika Wall i sociala medier så vet jag att det ska komma en fortsättning - den ser jag fram emot!

fredag 28 augusti 2020

övergivenheten - Elisabeth Åsbrink



Samma dag som Elisabeth Åsbrinks roman Övergivenheten släpptes på Storytel så lyssnade jag. I princip hela kvällen och lite nästa eftermiddag höll den mig sällskap och inte en minut under lyssningen började tankarna vandra. Jag var helt absorberad av texten. Åsbrink läser själv och berättelsen om de tre kvinnorna, tiden och platserna de lever på är så intressanta på så många olika plan. Jag får lära känna Rita, Sally och Katherine och deras livsöden och genom de tre generationernas kvinnor finns en tråd av tystnad, att finna sig i sitt öde och det skapar en vilsenhet som fortplantar sig genom generationerna.

bildkälla: Bokförlaget Polaris
När romanen börjar så andas Rita äntligt ut. Hon har efter 20 års förhållande blivit en anständigt gift kvinna. Den judiske mannen som försörjt henne och som hon har barn med har levt med sin mor och först när hon dör så kan han gifta sig med Rita. Rita skulle aldrig kunna accepteras i hans familj och inte heller deras gemensamma barn. Dottern Sally har då redan flyttat till Sverige för att undervisa i engelska och boken utspelar sig både i London och Stockholm. Dotterdottern Katherine växer upp utan kontakt med sin mors släkt och bestämmer sig för att söka sin bakgrund, det leder henne till den stad i Grekland därifrån hennes morfar en gång utvandrade - Thessaloniki och vidare till medeltiden Spanien. Jag märker att det här är en väldigt svår roman att beskriva med några få ord, handlingen är en sak men det som griper tag i en är stämningarna, det outsagda och det lågmälda skildrandet av de tre kvinnornas öden som när man läst klart fortfarande är oklara. Liksom makens (vars namn jag just nu glömt) och för den delen alla männen i historien. Det här är en  roman som slingrar sig fram och som uppmanar mig som läser att tänka efter, reflektera. Vad har migrationen, diasporan och ensamheten gjort med de här människorna?

Elisabeth Åsbrink har själv berättat i intervjuer att Övergivenheten delvis är självbiografisk och den nerven känns tydligt i texten men jag upplever också en sorts glidning mot det rent fiktiva. I hennes andra böcker som jag läst t ex Och i Wienerwald står träden kvar, 1947 och Orden som formade Sverige så är ansatsen mer reportage och nu har Åsbrink flyttat sig helt till romanens värld. Jag tycker mycket om det och att få följa med i berättarens tankar och funderingar gör texten långsam och orden värdefulla. Just den typen av texter som utmanar oss lite extra när vi är vana vid snabba klipp och scrolladet, gilla på det!

Söndag den 27 september kl 13 kan man lyssna på Elisabeth när hon berättar om sin bok - på Bokmässan Play!

tisdag 25 augusti 2020

småladdar för mässan

Idag kom programmet för den heldigitala bokmässan och kanske kan det ändå bli lite intressant. Man kan inbilla sig i alla fall. För mig är det mötena, väntade och oväntade som är viktiga med mässan men i pandemitider så kan vi alla i vart fall få lyssna på intressanta samtal. Gratis är det också - spana in alla fina programpunkter!  



måndag 24 augusti 2020

s som i Syster - Nina Wähä

Bild: Norstedts
Under söndagen läs/lyssnade jag till S som i Syster som är Nina Wähäs debutroman från 2007. Precis som i Testamente så är det relationerna och kommunikationen i familjen som står i centrum.  Systrarna Isabel och Paola växer upp tillsammans men när föräldrarna skiljer sig så hamnar Isabel hos pappa och Paola hos mamma och den separationen kommer att forma både deras liv och deras relation.

Det är två såriga och ganska skadade flickor som läsaren får lära känna, de hanterar sitt liv på olika vis och någonstans så finns där en samhörighet ända in i det svåraste även om de kanske inte alltid uttalar det. Wähä skriver i korta tablåer och helheten får läsaren pussla ihop, plaster och tider hoppar och det gör att man får känslan av minnesfragment som nästan associativt dyker upp. Man får vara vaken när man läser så att man inte missar en pusselbit. Jag lyssnade om vissa partier flera gånger och kanske skulle den här boken passat bättre att läsas med ögonen enbart.

Häromveckan kom Nina Wähäs roman S som i Syster  som ljudbok inläst av författaren själv och när man kan växla mellan e-bok och ljud lockar det mig alltid lite extra. Nina Wähä är också mycket intressant att lyssna till när hon berättar om sitt författarskap. 

söndag 23 augusti 2020

solrosornas tid

Några nedpetade frön i potatislandet levererar.
Hittills bara två blommor men det är fler på gång!

söker du här - Stina Sundling

bild: Hoi förlag 
Söker du här av Stina Sundling är en roman som är oändligt sorglig att läsa. Den handlar om Stilla som efter ett långt äktenskap och med nästanvuxna barn skiljer sig. Hon är drygt 50 och har en bra karriär, vänner, intressen och längtar efter sex. Hon känner sig ensam och efter många år med samma man så vet hon inte hur hon ska göra. Hon vill känna sig attraktiv och uppskattad och hon ger sig ut på nätdatingapparna. Hon får napp efter napp och träffar man efter man men snart blir sexet slentrian och hon inser att det nog faktiskt är en relation hon söker. Hur ska hon lyckas med det, de som hon ligger med är oftast minst 20 år yngre än hon själv och jämnåriga män är gubbar. Hon letar ju efter en man som kan matcha hennes krav på både fysisk attraktion och intellektuellt utbyte och de verkar bara inte finnas.

Inte på Tinder, Match eller Badoo i vart fall. För varje gång Stilla vågar ställa på krav på sexpartnern eller blottar sig lite och öppnar upp för känslor utöver liggandet så blir hon sviken. De chattar som citeras i boken, de möten som vi får vara med om gör att man som läser bara tänker att hon måste bryta det här beroendet av bekräftelse och kickar när hon får en ny match, en ny dejt. Stilla lär sig förvisso ett och annat på sin jakt efter kärlek, och hon har några genuint härliga stunder men jag lämnar romanen med en sorg i hjärtat. Det här är fiktion, det är författaren tydlig med men hon är också transparent över att många av erfarenheterna som Stilla har också är hennes egna. I GP berättar hon om boken som för mig nästan blir som en rapport från ett sociologiskt experiment. Inte förvånande verkar hon vara doktor i just sociologi och det är med närmast vetenskapliga glasögon hon tar sig an skildringen av det här dejtandet och liggandet och förtvivlade sökandet efter kärlek.

Vill man ha en mer handfast handbok om nätdejting i medelåldern så finns Svajpa rätt av Pia Hall som jag skrev om här. Och jag själv, tackar som undrar, varken svajpar eller dejtar.


lördag 22 augusti 2020

matchdag - stället är på!

Två flickor tre veckor gamla. Liten likhet finns! 

Judith tränar öga - hand koordination för fullt och självklart är hon klädd vit och blå! 


Jonna på utflykt till Amundön, tre veckor gammal.


vägen till äppelriket - Anna Fredriksson



Det är ingen ordning på den här bloggen, de första veckorna på skolterminen är alltid helt utmattande och det i kombo med att jag läst en massa som har rec-dag längre fram i september gjorde att det blev tomt här ett par dagar. Hur som. Äppelträdet på Tjörn levererar enormt mycket frukt i år och jag har redan bestämt mig för att försöka musta en del, det blir spännande!

Inte särskilt spännande utan mer småputtrig relationsunderhållning är Anna Fredrikssons serie om Pensionat Pomona. Tredje delen heter Vägen till äppelriket  och i den lilla byn på Österlen har det blivit äppeltider. I sensommaren och vi får fortsatt följa tre generationers kvinnor: Vanja som snart ska ställa ut måleri i en retrospektiv i Köpenhamn, Sally som driver pensionat Pomona och Josefin som har utökat den ekologiska odlingen med en secondhandaffär i ladan. Tyvärr så hittar få kunder dit och Josefin och Harald behöver komma in i gemenskapen i byn. Kan en cykelfest vara grejen?

I den här sista delen av serien så är det ganska mycket fokus på mormor Vanja, Sally som vuxit upp utan sin mamma vill försöka ta reda på mer om sin bakgrund och hennes eftersökningar avslöjar en hel del. Böckerna hör absolut till feelggood-genren men klangbotten är lite mörkare och lite mer komplex än vad man är van vid. Det gör den här avslutande delen i trilogin snäppet allvarligare än de tidigare.

Det här är en serie man absolut ska läsa i ordning. Börja med Mellan himmel och hav, fortsätt med  Ett enklare liv och avsluta med Vägen till äppelriket.

Rejäl äppelskörd på vårt familjeträd som har tre olika sorters frukt. 

PS. Ni följer väl Instagramkontot @ettflyttathus där två byggnadsantikvarier (och vänner till J) bygger upp ett gammalt korsvirkeshus från Österlen från grunden. Deras hus ligger i en äppellund i byn Ravlunda och jag tänker på den och dem när jag läser den här serien.



torsdag 20 augusti 2020

en resa i tiden - Äskhults by

Fantastiskt vackert betade och hävdade marker omgivna av stenmurar. 

Judith på museum - tre veckor gammal
Äskhults by ligger i Fjärås några mil från Kungsbacka och i onsdags gjorde vi en utflykt dit. Det var extra fint att besöka den oskiftade allmogebyn eftersom min mormorsmor Almas barndomshem låg i Ölmevalla bara några mil därifrån och hon växte upp i en bondstuga lik den som vi kunde besöka (text finns här). Äskhults by har ett gediget program med guidade turer, trädgårdsvisning och olika verkstäder som man kan delta i. Runt om finns fina vandringsleder och blir man sugen på fika så finns där fik med hembakt. Jag drack enbärsdricka från Byaregårdens brygghus som smakade som i min barndom. Bara det!