mitt liv som dront - Helena von Zweigbergk

Existentiell avstämning - det är rubriken på Helena von Zweigbergk och Bob Hansons samtal idag klockan 14 på Bokmässan Play. Vill man kan man förstås också lyssna i efterhand, det är det enda riktigt bra med digital bokmässa. 

Jag har lyssnat på Mitt liv som dront - en självbiografisk inventering och i den får vi möta en brutalt ärlig 60-åring som bestämt sig för att göra en ordentlig storstädning. Hon vill sortera, vädra ut instängd luft och göra ett försök till att göra sig av med allt det där som stökar till, tynger. I de senaste böckerna som jag läst av Zweigbergk så har hon eldat ner ett helt hus i Totalskada och skrivit om Grejen med saker. Nu var det dags för en självbiografisk bok som likt en mental döstädning reflekterar och resonerar om hur livet blev som det blev, hur relationerna präglats av barndomens erfarenheter och att det efter en skilsmässa, en flytt och ett sålt sommarhus nu är dags att summera, analysera och gå vidare. 

Eftersom Helena von Zweigbergk själv läser sin bok som ljudbok så kommer texten väldigt nära, det är en personlig text och men känner igen hennes språk, det är välformulerat med en ganska spetsig udd och alltid en knorr på berättandet. En aning svårt är det att distansera sig till de delarna som handlar om hennes havererade äktenskap då jag läser också hans romaner och krönikor. Jag har i sommar lyssnat på Allvarligt talat med behållning och ja. Det är alltid två i ett äktenskap men hur är det möjligt? Jag lämnar läsandet med en känsla av att trots att dronten är ett utdött djur så kommer Zweigbergk skriva vidare, leva vidare med lite lättare bagage. 

Bildkälla: Norstedts förlagsgrupp 

vargasommar - Hans Rosenfeldt

 

En av fördelarna med att det inte är bokmässa IRL är att jag kan gå omkring med mina lurar och lyssna på ljudböcker. Häromdagen släpptes den första delen i Hans Rosenfeldts nya serie som utspelar sig i Haparanda med omnejd. Vargsommar börjar med att två döda vargar hittas i skogen av några tyska vandrare. De skickas till Uppsala för analys och plötsligt förändras arbetet på den lilla, vanligen lugna, polisstationen i Haparanda. I vargarnas bukar finns det spår av människokött. Poliskommissarie Hannah Wester och teamet på stationen kan snart härleda den döda kroppen till Finland, men hur har den hamnat i skogen och varför har den en skottskada? 

Det här är en tempofylld kriminalroman som utspelar sig i gränsbygd. Jag hörde just på radio att gränsen nu är stängd mellan Sverige och Finland igen och att människorna på båda sidor gränsen är ledsna över att det som de ser som en trakt, en bygd har delats upp i två. Vi får hoppas att smittläget snart lättar så att passager kan ske som vanligt. Att gränsen är öppen är något som många utnyttjar i den här boken, varor smugglas och kriminaliteten bryr sig inte om statsgränser. Finland och Ryssland är nära och för några av invånarna är det lockande att tjäna snabba pengar, det gäller bara att inte göra sig med ovän med de som styr. 

Något kort om det faktum att Rosenfeldt den här gången väljer en kvinna 55+ som huvudperson. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om att hon ska gestaltas så mycket kropp. Naturligtvis är hon missnöjd med sina extrakilon,  klimakterievallningar låter svetten strömma mellan brösten, naturligtvis ligger hon med sin mycket yngre chef och då skall glidmedel avhandlas. Varför inte låta den här medelålders kvinnan vara hjärna? Störande, utseendebeskrivningar är så passé och låt henne bara njuta med sin älskare om det är det som hon vill. Av boken framgår varför hon håller känslolivet på paus men låt en kvinna i övre medelådern bara få vara människa.  Flera av karaktärerna i bihandlingarna tyckte jag däremot att Rosenfeldt hade lyckats bättre med, kantstötta och längtande efter ett gott liv tar de chanserna när de kommer och de val de gör är mänskliga. 

På bokmässan play kl 14.30 kan du se ett samtal mellan Hans Rosenfeldt och Stina Jackson med titeln "Att sätta Norrland på spänningskartan". Vill man se i efterhand är det bara att logga in, allt är gratis. 

Bildkälla: Norstedts förlagsgrupp 

hur du lyckas i en vit värld - Siduri Poli

Klockan 12 idag - eller när man vill på Bokmässan play kan man lyssna till Siduri Poli, Amat Levin, Julia Lundin och Yasmine Winberg samtala om arv, vishetsnorm och influencermakt. Just nu har jag ljudboken Hur du lyckas i en vit värld uppläst av Siduri Poli i mina öron och det är både intressant och ganska ofta upprörande. Hennes texter är viktig läsning, provocerande läsning och ett sätt att få en bild av erfarenheter som präglat henne, skapat det driv hon har. Det här är en pepp-bok som predikar att man ska hitta sin egen väg i livet oavsett hudfärg, etnisk bakgrund, ekonomiskt och kulturellt kapital. Hon sätter fingret på de rasistiska strukturer som finns i samhället och hennes recept är enkelt och mycket svårt. Att var och en som ser rasistiska handlingar skall agera och bemöta uttalandet och handlingen. Där kan alla börja. 

Jag har inte läst klart boken ännu men jag återkommer i ämnet. 

flickebarn nr 291 - Ninni Schulman

 

Lördagens lyssning var Ninni Schulmans självbiografiska bok Flickebarn nr 291 och jag var helt tagen! Så personligt berättar Schulman om hur hon, med början i en skilsmässa, inser att hon måste närma sig de upplevelser i hennes barndom som hon helst av allt inte velat tänka på. Hon har varit den där kämpande flickan, tjejen och kvinnan som trots ärr efter omfattande operationer och en småvuxenhet som påverkat henne på många plan, har en härlig familj, intensiv karriär och villa med trädgård. 

Så vill maken skiljas och hela livet rämnar. Ninni Schulman blir så sjuk att hon hamnar på psyket, där får hon rådet att försöka närma sig anledningen till att hon mår fruktansvärt dåligt av att bli lämnad. Hennes kärleksfulla föräldrar kan inte bidra med så mycket som Ninni skulle vilja och med bävan bestämmer hon sig för att begära ut sina journaler. Vad hände egentligen de där första åren i hennes liv när hon föddes som ett mycket efterlängtat barn till två föräldrar som nyligen förlorat ett barn? Ninni föddes med stora fysiska utmaningar och hennes fösta halvår tillbringades på sjukhus, några år senare opererades också hennes skolios och ytterligare sjukhusvistelser och gipsvagga följde. Den ständiga känslan av att vara utanför och att försöka passa in förföljer henne och jag känner att den här gripande och personliga berättelsen också snuddar vid något djupt allmänmänskligt. 

Genom texten får vi följa Ninni Schulman genom livet och man både gläds och gråter med henne. Det är inte enkelt att konfrontera upplevelser och känslor som funnits där hela livet. Hon gör det med mod och envishet som är beundransvärd och hennes text är modig på ett sätt som verkligen berör. Hon närmar sig svåra ting på ett skenbart enkelt sätt och har man dessutom, som jag, upplevt tjocktarmscancer spridd till levern på nära håll så blir texten extra känslosam. Hon skildrar döden mycket fint. Hennes relation med pappan återkommer genom boken och man hejar förstås på när Vasloppet skall åkas. Staka, staka! 

Hur ska man handskas med sitt liv för att det ska vara möjligt att må bra, hur duktig ska man behöva vara, hur mycket ska man prestera för att äntligen få höra till? Inte enkelt. Ingen quick-fix! 

Lo Kauppi läser ljudboken och det är ett perfekt val av uppläsare. Läs eller lyssna, alla! 

Bildkälla: Bazar förlag 

boken som inte ville bli läst!

Anna du måste läsa den här, mina barn hemma kikande av skratt! Så sa kollega T i torsdags och på fredagen hade hon med boken så att jag kunde läsa. Boken som inte ville bli läst av David Sundin är verkligen något alldeles extra. Genom hela berättelsen så gör boken allt den kan för att just inte bli läst, bokstäverna blir yttepyttesmå och jättestora, sidorna nästan brinner upp och när boken vill stängas så måste man hålla emot! 

Illustrationerna av Alexis Holmqvist är superba och jag förstår att 7-åringarna hemma hos T fnissade loss. Det är underbart med en barnbok som dessutom roar de vuxna så till den grad att de vill läsa den igen och igen. Layouten är en viktig del av berättandet och jag älskar det lekfulla i bilderna och uppmaningarna i texten som gör texten interaktiv. Som vuxen får man vara med på noterna när ratten tar kommandot och när boken måste vändas och snurras. Den här typen av tokiga böcker ser vi sällan i den svenska utgivningen (jag har sett några engelska) och heja heja David Sundin för tramset och trolleriet!

Jag är troligen den enda personen i Sveriges land som inte känner till David Sundin, ni vet jag ser inte på TV (har ingen TV ens) och har därför missat hans framtåg i komikereliten men, så hade GP ett stort reportage idag om honom samtidigt som boken recenserades i en annan del av tidningen. Nu vet jag mer om mannen med mustaschen, hoppas han skriver fler böcker för barn. Nu är ju den här grejen gjord men vad kan inte en kreativ människa som han hitta på nästa gång? 

Tack till T som visade mig!  

Lisa och Lilly - Mian Lodalen

Om en dryg vecka ska vi bokcirkla Mian Lodalens roman Lisa och Lilly med bokbubblarna så det blir bara en kort reflektion så här innan träffen. Lisa och Lilly är två unga kvinnor som hittas dränkta sammanbundna med en hattslöja i september 1911. Romanen är Lodalens försök att skriva en berättelse som bygger på ett verkligt kriminalfall och jag förstår av texten hos förlaget att det kommer fler böcker där huvudpersonerna hör till det som vi i dag skulle benämna HBTQ. 

Berättelsen om Lisa och Lilly börjar en kväll på dansbanan, de får syn på varandra och vet direkt att de hör ihop. Lisas föräldrar tror att nattsuddandet beror på en pojke och Lisa kan passande presentera Fritjof, socialist och telegramutdelare, för sina religiösa och oroliga föräldrar. Lilly och Lisa är förtrogna och förälskade och det blir allt svårare att träffas när hösten kommer.  Livet på Södermalm handlar mest om arbete och Lisa hjälper sin mor med ärenden då och då. Bland annat så ska hon leverera sömnad till målaren Eugen Jansson och Lisa förstår att det kan finnas fler som hon och Lilly, sådana som älskar någon av samma kön och Jansson lånar ut sin lya till de två ungdomarna. Föräldrarna hittar dem och livet blir allt svårare, ska de foga sig och faktiskt välja varsin pojke och stadga sig?

Flickorna har en önskan, det är att få ligga i samma kista och inte ens det kan de förunnas. Jag skrev tidigare att Lodalen har försökt att skriva en true-crimeroman som utspelar sig i historisk tid och nu är jag bortskämd. Min senaste läsning i genren var Söndagsvägen av Peter Englund, det är en fantastiskt bra bok som i sin text rymmer en hel tid, ett helt sätt att tänka. Jag är inte lika förtjust i Lisa och Lilly, det är något med språkbruket som skaver rejält. Det är ju alltid ett aber att skriva trovärdigt om en annan tid med ett läsbart språkbruk, Hilary Mantel skriver om Tudortiden så att det jazzar och svänger och man bara tror på hela grejen, Englund skapar en värld som man genast känner sig trygg och hemma i och det krävs så förfärligt mycket för att lyckas med det. Tyvärr tycker jag inte Lodalen lyckas alls, kanske var det för att jag lyssnade på en författarinläsning och den var inte bra. Tyvärr. 

Idén med att lyfta upp historiska händelser i ett HBTQ-perspektiv är mycket spännande och jag berördes av berättelsen om de två unga flickorna som bara ville vara tillsammans men synd på så rara ärtor. Det blev inte i min smak,  undar vad mina bokcirkelvänner tycker?  

Har man lust så kan man lyssna på Mian Lodalen när hon pratar om boken på Bokmässan Play. Söndag 27 september kl 15.30 är det dags! 

här brusar strömmen förbi - Stina Ekblad

Se här är evighetens strand, 
här brusar strömmen förbi, 
och döden spelar i buskarna 

sin samma entoniga melodi. 

ur Ankomst till Hades, Landet som icke är  av E. Södergran 

Så underbart personlig, smart och välformulerad den är Stina Ekblads självbiografiska bok Här brusar strömmen förbi. Med avstamp i kärleken till poesin och dramatiken, i polemik med de texter som hon under sin långa teaterbana har läst och framfört så berättar Ekblad om sitt liv och uppväxten som småbrukardotter i Österbotten. Uppväxten i små omständigheter ganska snart efter krigsslutet erbjöd möjligheter till utbildning och trots att Stina inte hade något finkulturellt kapital med sig så drömde hon om att skriva poesi och blir författare likt Edith Södergran eller Karin Boye. Hon blev skådespelare med en formidabel karriär och i boken framtonar bilden av en kvinna som alltid tagit mycket seriöst på sina uppdrag, som velat visa sig värdig att höra till och som då emellanåt uppfattats som högdragen eller pretentiös. Hon beskriver sig själv som en skådespelare som är buren av texten, hon gillar inte att improvisera och hon vill alltid vara väl förberedd. Ha kontroll. 

Det är en städad och ambitiös bild av livet som vi får läsa, få svårigheter ryms och inget alls från det vuxna privatlivet får jag som läser veta. Hon håller sig strikt till sitt professionella liv och det är tillräckligt intressant men visst funderar jag över om den här seriösa och dedikerade kvinnans yrkesliv ens kunnat förenas med ett privatliv.  Det hade varit intressant att veta vilka val som hon gjort, vad hon kanske har behövt välja bort för att kunna leva sitt yrkesliv fullt ut. Med det sagt så älskar jag formen där utdrag ur hennes dagböcker blandas med dikter som format henne, resonemang om de roller hon tolkat vid sidan om anekdoter från uppläsningar och minnen från somrarna hos mostrarna där man fick klä ut sig i deras klänningar och befinna sig i en annan tid. Klippa ut klippdockorna, ge dem ett namn och en personlighet och uppfinna deras liv, som på teater. 

Att stanna tiden en stund, resa i tiden och hur tiden går är ett återkommande tema i boken och tankarna om åldrande och hur möjligheterna till roller för "gummor" är allt mer begränsade, sådana reflektioner placerar texten i nutid men det är Stinas barndom och uppväxt som riktigt fångar mitt intresse. Stina Ekblad läser själv sin text och hon gör det på sitt alldeles speciella sätt, skådespelarskans. 

Bildkälla: Weyler Förlag 

sanningens kalas - Marie Lundström

Marie Lundström debuterar med Sanningens kalas och den höll mig sällskap under gårdagen. Jag läs/lyssnade och kanske blev min läsning lite splittrad för när jag läst klart så kände jag lite jaha. 

Blev det så här? 

Isabel är 48, har man och barn och ett arbete på Stockholms stadshus som hon trivs med och så drabbar förälskelsen. Tvivlet slår till, hur ska hon fortsätta leva sitt liv? I det trygga välkända eller ska hon agera på sina känslor? Hon vet inte om mannen verkligen skulle välja henne om det blir skarpt läge och är det värt att sätta allt hon har och vet på spel för att uppleva förälskelsen igen. Hur kan man veta att inte den går över och så är man i en ny relation som lunkar på, är trygg och bekväm men inte alls spännande. Helst skulle Isabel vilja fråga sin mamma om råd men sanning att säga så är mamman ingen lyssnare. Hon är en pratare och inte förrän hon blir allvarligt sjuk så tystnar hon. 

Med ett bildrikt språk, dråpliga vändningar och drastiska handlingar så skildrar Lundström den medelålderskris som drabbar ganska många sådär mitt i livet. Isabel har förlorat sin älskade pappa, han som hon kunde vara med i tyst samhörighet, mamman behöver stöd i sin sjukdom och rastlöshet, barnen har sitt, arbetskamraten vill ventilera sin otrohet och livet handlar ganska lite om Isabel. Hon drar till en ö utanför Italiens kust för att sortera sina tankar och skriva och det är det som blir romanen.  Dags att försöka hitta fram till sanningen, som den är just nu. 

Hur den är imorgon vet man inte. 

bildkälla: Wahlström & Widstrand

apan i mitten - Stephan Mendel-Enk

Bildkälla: Norstedts förlagsgrupp 

I min hylla står Med uppenbar känsla för stil, Tre apor och Meningen med jobbet av Stephan Mendel-Enk. Självklart kastade jag mig på Apan i mitten när den nu släpptes på streamingtjänsten och jag gillar att det är Mendel-Enk själv som läser ljudboken. Man kan då inte lyssna på 1.5 hastighet för han är en snabbpratare men det är underbart att höra dialekt och uttryck som utgör så stor och viktig del av den här romanen. Jag har således lyssnat på en bok på vanlig hastighet och jag har blivit både underhållen och fått mig en dos göteborgsk humor, lite lagom mycket korpfotboll och en uppväxtskildring som är helt magiskt fin.

Centralt i Mendel-Enks roman är den judiska tron och hur den påverkar familjens liv. Man ska ha läst om den judiske pojken Jacob i Tre Apor först för att riktigt hänga med, nu är Jacob tonåring och hans föräldrar han skilt sig och pappan har tragiskt dött. Storebrorsan är i Israel och drömmer om flyget, mamma har gift om sig med Ingemar, som vill fira jul. Livet pågår i skola och i det judiska fotbollslaget som harvar i division 8 och allt är berättat på ett så drastiskt och tragikomiskt sätt att man bara kapitulerar. I tonåren som vi får följa skall Jacob finna sin identitet och barndomens självklarhet i att vara jude är inte längre helt självklar.

Tre Apor och Apan i mitten är två romaner som jag verkligen rekommenderar, självklar läsning för alla Göteborgare och för alla andra. Läs!  

under samma himmel - Camilla Davidsson

Bildkälla: Norstedts Förlagsgrupp

Under samma himmel är den tredje fristående delen i serien som börjar med Liten tvåa med potential, fortsätter med I fikonträdets skugga och författaren heter Camilla Davidsson. I den här senaste boken så får vi åter möta Susanne som numer bor permanent på Gotland och Leo som återvänt till Stockholm för att  sköta sitt stora fastighethetsbolag. Deras intensiva kärleksaffär under sommaren tog slut och Leo är allt mer stressad över att han lovat att skriva sina memoarer. Problemet är att han mår allt sämre av att försöka se tillbaka på sitt liv och i den här romanen så är det Leo som är huvudpersonen.

På ytan är han en mycket lyckad man, han är drygt sextio och en riktig 20-taggare. Han är vältränad och förmögen, han har vackra kvinnor runt sig och när han får idén att han skall köpa en fjällstuga för att hitta lugnet i sitt liv så är det bara att skicka några mejl så är stugan både köpt, renoverad och inredd. Men trots att han äger allt han någonsin drömt om så är han inte lycklig, inte ens arbetet väcker någon gnista och slentrianmässigt så planerar han bergsbestigningar och ligger med alla kvinnor som lägger an på honom. Allt för att undvika datumet att han nu är gammal, inte har kontakt med sin barn och heller inte någon kärlek i sitt liv.

Sex har han helt frikopplat från kärlek, och när potensen börjar svikta hamnar han i en verklig kris.  Kul med en feelgood som utspelar sig i fjällvärlden och småfnissande läser jag om all utrustning som Leo släpar runt på för att vara rätt klädd för alla de kickar han söker. Jag är inte lika förtjust i alla sexskildringar, de närmast pornografiska delarna tillför väldigt lite i min läsning. Jag fattar ändå, Leo är prestationsstyrd och har hela sitt liv haft kontroll och makt. När han en dag tar sig ut på fjället mot fågelreservatet så upptäcker han sig något annat i livet. Kan det göra att han också kan få tillbaka Susanne?

Det man kan bära med sig från den här läsningen är att under samma himmel så är vi ganska lika. Annars är det inte en roman jag kommer att tipsa om, det kanske är en bok för andra men den var inte för mig.

männen i mitt liv - Sofia Rönnow Pessah

bildkälla: Wahlström & Widstrand

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah är en en uppräkning av Sonias alla ligg. Från nummer ett i tonåren till nummer xx i 30-årsåldern och allt eftersom jag läser så lär jag känna en ung kvinna som har en ångest så stark att bara ett nytt ragg, en våldsam orgasm och ännu en bekräftelse på att hon är knullbar kan döva tomheten, tristessen och tinderberoendet. Sakligt beskriver Sonia hur hon på högstadiet vill höra till de populära och låter sig hånglas upp, hur hon under sin studietid dricker och ligger i en aldrig sinande ström och hur sex blir ett substitut för närhet och längtan efter kärleken som tycks så svår att släppa in i livet.

Några av alla männen blir mer än ett engångsligg men långvariga relationer på lika villkor är mycket svårt för Sonia att etablera. Hon tycker sig inte vara värd att ha någon som faktiskt bryr sig om henne och under många, många gånger av de sena fylleslagen och de kliniskt beskrivna samlagen så vill man ju bara stoppa henne. Sonia är fast i en destruktiv stafett av shots att sänka, kukar att suga och tentor att glänsa på. Hon vill vara duktig och bäst på allt och när juridikstudierna leder till ett jobb i Stockholm accelererar farten och hon kan bara inte hoppa av. Hon ogillar sin kropp och samtidig så är det kroppen som kan ge en kort frist från ledan och oron. Hon använder männen för sina syften, att få en tillfällig paus från sin ångest, och männen använder henne för sina syften men det är oftast Sonia som ställer upp på det mesta för att känna sig sedd och åtrådd för en stund.

Det blir bara så sorgligt att läsa.

En förfärligt bra roman.

överlevarna - Alex Schulman

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag

Alex Schulman läser själv sin nya roman Överlevarna och jag lyssnade på den så snart som den släpptes. Det känns lite underligt det här massiva septemberboksläppandet när det inte är mässa som vanligt men lördag den 26 september klockan 17.15 kan man höra Alex Schulman i samtal med Kjell Westö och Stephan Mendel-Enk på bokmässan play. Jag kommer att lyssna!

Hur som, vad ska jag då skriva om boken. Schulman har i olika intervjuer som jag läst hävdat att det här är hans första rent fiktiva roman men det är inte helt enkelt för läsaren (aka) mig att helt frigöra mig från han tidigare biografiska böcker. I Överlevarna handlar det om tre bröder som tillsammans skall resa till det sedan länge övergivna torpet för att strö ut moderns aska. Redan i inledningen av romanen så förstår jag att bröderna har en sårig och komplicerad relation och när de nu har tvingats mötas för att möta moderns önskan så ligger konflikten strax under ytan. Återresan till barndomens somrar väcker minnen och trauman som pojkarna aldrig tycks ha bearbetat och barndomens roller i syskonskaran lever kvar. För mig är den delen av texten som utspelar sig i pojkarnas barndom den klart starkaste.

Vi får följa med till pojkarnas barndom och livet på torpet med en pappa och mamma som har fullt upp med sig själva, pojkarna släpps vind för våg och det tar en ände med förskräckelse. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen så kan jag ändå skriva att jag gillar den här sortens texter där man som läsare får lägga bit till bit till berättelsen och där finns en underström av dramatik som man anar tidigt. Ändå är det något i den här romanen som inte riktigt klickar med mig, det är en idé som borde funka och miljön med torpet vid skogen och sjön är en perfekt spelplats för dramat som berättas men ändå. Bröderna är överlevarna, bröderna är för evigt förbundna av händelser som de hanterat olika väl och det kan vara det övertydliga scenerna med vattnet som stör mig. Eller så är det Schulmans inläsning som kommer emellan mig och texten, jag hade i den här boken föredragit en annan inläsare. Nu är jag kanske lite petig, jag har tyckt så mycket om Schulmans tidigare böcker så jag hade höga förväntningar. Det var nog det som gjorde att jag blev en smula besviken, jet nästan hoppas att den blir vald som bokcirkelbok i någon av mina cirklar. Det finn mycket som jag skulle vilja diskutera! 

fjärilsvägen - Patrik Lundberg

Bildkälla: Albert Bonniers förlag 

Nu är det någon vecka sedan jag läste Patrik Lundbergs självbiografiska roman Fjärilsvägen och jag nästan önskar att jag bara hade lyssnat på hans magnifika sommarprat och sedan hade lämnat det där.

Pratet och boken handlar om Patriks mors liv och hans förhållande till sin mor och i intervjuer har Lundberg framhållit klassperspektivet starkt, på bokmässan play heter det seminarium han ska delta i Det svenska klassamhället och lite tycker jag han kör i diket med det perspektivet. Tro mig. Jag vet vad det är att växa upp i små omständigheter och jag vet hur livet kan vara för alla de som lever på en knapp pension eller sjukbidrag. Det är fruktansvärt tärande på både kropp och själ, stressen och rädslan för att få en oväntad utgift är allt man kan tänka på.

Lundberg beskriver i sin bok föräldrar som gör en klassresa, båda utbildar sig inom sina yrken och de blir tjänstemän i det socialdemokratiska Sverige. Familjen bygger villa, har bil, adopterar två barn, reser på charter och pappan betalar efter skilsmässan underhåll för barnen och kommer med kuvert på jul och födelsedagar. I min läsning av boken så är det inte det faktum att mammans föräldrar är arbetarklass som bryter sönder familjen och raserar mammans hälsa. Det är att pappan är otrogen och lämnar mamman i en skilsmässa där hon känner sig sviken. Hennes dröm om kärnfamiljen krossas och med hennes deltidsarbete på försäkringskassan får hon väldigt svårt att försörja sin barn. Oron för ekonomin och uppoffringarna för barnen gör att hon när de flyttar hemifrån ramlar ner i ett djupt hål, depression och längre fram ett missbruk av tabletter och alkohol. Är mammans öde avhängigt att hon har arbetarklassbakgrund? Det är för mig komplexare än så.

Självklart så äger Lundberg helt sin berättelse och  hans analys av varför livet blev som det blev för hans mor är helt hans sanning men jag har andra erfarenheter som gör att jag emellanåt stör mig på det mediala fokuset på klass. Boken är så mycket mer än det.

Det kan vara en generationsfråga, jag är född på 60-talet på landsbygden och Patrik kom till Sverige på 80-talet och växte upp i en mindre stad. Samhället förändrades mycket under de två årtiondena och att växa upp på 70-talet går kanske inte ens att jämföra med att växa upp på 90-tal och 00-tal. Det jag vet är att jag vuxit upp mina första år med vedspis, kallvatten inne och utedass. Skolan var den kompensatoriska platsen där jag kunde låna böcker, tv var porten till världen, semestrar och besök på en restaurang fanns inte på kartan. Min uppväxt är inte på något sätt unik, det var en annan tid med andra ekonomiska förväntningar. 

För mig är det här först och främst en skildring av en kärleksfull mamma som inte ordentligt fångas upp av det skyddsnät som borde finnas för sjuka och utsatta. Hon bryts ned av oro och psykisk ohälsa och blir allt mer skör. Det handlar kanske mer om att politiken under 90-talet och framåt svänger från det kollektiva till det individuella och att något då går förlorat. Det är också en berättelse om en son som med texten försöker förstå sig på sin mor och kanske, kanske genom att skriva förstår sig själv bättre än tidigare.

Oavsett så väckte den här boken många känslor och tankar hos mig och det är tecknet på en angelägen bok. Det här är en ärlig och blottande berättelse som stör, berör och upprör och jag rekommenderar alla att lyssna på sommarpratet.

just nu - september

Vårt kulturkollo har stängt sedan några veckor tillbaks men ett inslag kände vi att det vore roligt att fortsätta med. Just nu kommer alltså att leva kvar den första lördagen varje månad. Hoppas att många hänger på och berättar om vad ni läser, tittar, lyssnar och längtar.



Just nu läser jag The Shadow King av Maaza Mengiste.
Just nu tittar jag snart på Finnkampen. Jag gillar att se sport och Finnkampen är en av årets höjdpunkter!
Just nu lyssnar jag på Överlevarna av Alec Schulman.
Just nu längtar jag efter att göra en mysig och kulturig resa eller sammankomst av något slag. Saknaden av Bokmässan blir allt större ju mer det närmar sig. Nästa år kanske! 



Några av kollokompisarna skriver också justnu-inlägg idag. Kolla in Carolinas, Lindas, Ulricas och Helenas bloggar! 

bokcirkel på nätet är fina grejer ...

Idag hade vi bokcirkel på nätet kring Moa Herngrens senaste roman: Svärmodern. Så himla fantastiskt det är att vi kan sitta flera hundra mil från varandra och snacka böcker! Jag glömde att fråga om jag fick lägga upp en bild så ni får tänka er ett gäng kvinnor i olika åldrar som alla hade mycket att säga om de jobbiga relationerna som beskrivs i boken. Var vi team Andreas eller team Åsa? Ingetdera faktiskt men jag hade önskat att några av bokens vuxna hade varit team barnen ... 

repris från torsdag 21 maj 2020

svärmodern - Moa Herngren 

Svärmodern av Moa Herngren läste jag i helgen och jag tyckte så mycket om den att jag hade svårt att formulera mig. Det är så mycket igenkänning i relationerna och jag både fnissade och grät emellanåt. Ofta, ofta så tänkte jag "gör det inte" "säg det inte" och så blev jag så frustrerad när kommunikationskonsulten Åsa, typ 55, ville vara en del av sonen Andreas och barnbarnet Sams liv.

Romanen börjar med att Åsa står utanför Sams förskola och kikar efter Sam, hon vill få en glimt av sitt barnbarn och man förstår att hon inte längre har kontakt med honom. Åsa har varit ensamstående mamma till Andreas och när han träffar en tjej så blir relationerna mellan Andreas och mamman förändrade. När det lilla barnbarnet föds blir de allt mer ansträngda och Andreas bestämmer sig för att försöka ta reda på hur han kan må bättre och själv bli en bättre pappa än den som han inte känt. Han letar efter sin pappa och han känner att det är dags att reda ut sina relationer och känslor. Josefin, flickvännen, trycker också på och Andreas får svårt att hantera allt. Det finns inte plats för mamma Åsa, och Åsa fattar ingenting. Hon vill ju bara hjälpa och vara till hands. Det slutar med kollaps, och berättelsen om vägen dit är så välskriven och spännande att jag fullkomligt slukade.

Herngren är så skicklig på att beskriva samtiden och hon skapar scener med små medel som blir så klockrena. Jag läser att hon är manusförfattare till Bonusfamiljen och nu måste jag faktiskt se den, det ska bli ett sommarprojekt. I sommar ska dessutom mitt enda barn få sitt första barn och hjälp, tänk om jag blir en Åsa. Det får bara inte hända! 

blå, blå höstvågor - Christoffer Holst

Blå, blå höstvågor av Christoffer Holst kändes som den perfekta pauslyssningen när morgnarna plötsligt blev sådär krispiga och löven börjar gulna. Cilla Storm har nu lämnat sin kolonistuga på den lilla skärgårdsön Bullholmen och hon är tillbaka i Stockholm för att skriva manus till en kriminalpodd. Hon hänger med sina kompisar, dricker vin med den före detta polisen Rosie och trånar efter Adam.

Han verkar ha svårt att bestämma sig och när Cilla blir medbjuden av Rosie på en spahelg på Bullholmen så tar hon chansen. Kanske kan hon göra research till sin nästa podd samtidigt som hon relaxar och äter gott? På hotellet finns ett bröllopssällskap och snart hittas där också en död kvinna ...

Christoffer Holst är skicklig på att skriva lättsamma underhållningsromaner, det är rappt och roligt, mycket god mat och dryck och familjehemligheter som avslöjas efter hand. Och lite lagom med romantik.

Jag blir faktiskt sugen på att åka på spa när jag läser (trots mord) och kanske får det blir en bokning snart. Dags att skämma bort sig lite!

mot San Francisco - Clara Clementine Eliasson

Bildkälla: Romanus & Selling 

Idag har Clara Clementine Eliassons roman Mot San Francisco recensionsdag och som jag väntat på att publicera några rader om den här intensiva och spännande debuten.

Det har gått 40 år sedan den där sommaren när Julie och B var tonåringar och gav sig ut på en roadtrip mot San Fran. Året var 1978, sommaren var lång och het i villaförorten utanför San Diego och de två flickorna ville bort från det sömniga och förutsägbara livet. B var den som drev på och Julie var den som hängde på och när de återvänder hem efter sommaren på drift så tar B ett gevär och skjuter besinningslöst på deras highschool. Människor dör, barn skadas och B döms till ett långt straff. När romanen börjar så har B avvikit från sin anstalt och Julie ger sig av för att resa i deras ungdomsfotspår, kanske kan hon hitta B och kanske kan hon förstå sig på vad som hände den gången då de en sommar levde på gränsen.

Jag tänkte mycket på Flickorna av Emma Cline när jag läste den här boken. Det är tidsandan, platserna och den känslostormande dramatiska tonårstiden som förenar de båda böckerna och också hur dragningen till det mörka och farliga fullkomligt kan hypnotisera. Den som vill utöva makt behöver en följare och den som söker efter spänning behöver ibland modet som man får av att vara två för att kunna förvandla tankar till handling och det samspelet skildrar Eliasson skickligt i sin roman.

Romanen (precis som Flickorna för den delen) baserar sig delvis på en verklig händelse, skolskjutningen 1979 där Brenda Ann Spencer dödade två vuxna och skadade åtta elever och när hon fick frågan om varför hon utfört dådet så svarade hon:

”I don’t like Mondays. This livens up the day”

Det här är ingen uppiggande bok, men den är oerhört tätt skriven och jag lyssnade till den i Lo Kauppis inläsning. Riktigt bra! Jag var förstås också tvungen att lyssna på The Boomtown Rats låt från 1979: 

dockorna - Katarina Wennstam

bild: Albert Bonniers förlag 

Jag började läsa Katarina Wennstams Dockorna som följetong i DN i somras men så tappade jag farten någonstans där i mitten av storyn. Igår läste jag klart och det är en ganska typisk Wennstam-kriminalare som jag får till livs. Fokus är alltid olika typer av sexualbrott och den här gången handlar det om hur lagstiftningen och möjligheterna att utreda brott har förändrats över tid.

Försvarsadvokaten Shirin Nouri och poliskommissarien Charlotta Lugn möts i ännu ett fall och den här gången är det en man som omkommit samma natt som han firat sin 50-årsdag. Utredningen av Julian Gross död leder till ouppklarade våldtäktsfall i Göteborg som Charlotta utredde i början av sin karriär och då arbetade hon också med en viss Eddie. Nu är han och Shirin ett hemligt par och polisernas privatliv är en viktig del av den här serien. Jag gillar särskilt att följa Shirin som impulsköper ett torp på landet och hur det öppnar upp för ett helt annat sätt att leva.

Slutet öppnar för en fortsättning och den ser jag fram emot.

jag borde sagt det först - Annika Wall

bild: Wahlström & Widstrand

Vilket perfekt omslag den har, Annika Walls relationsroman Jag borde sagt det först. Det glättiga bokmärket med mannen i frack (snygg blinkning till texten) och kvinnan som ser ut som att hon drömmer om det perfekta och ordningsamma livet är nu sönderklippt och delat i två. Färgerna signalerar idyll och visst har Sofia-Kristina jobbat hårt i många år för att skapa den perfekta familjen.

Hon träffade Kristian på en av hans spelningar, de flyttade till stan, gifte sig, fick barn och köpte hus. Huset har Fia renoverat och medan Kristians karriär har gått i stå så trivs hon med sitt jobb på reklambyrå. Hon är familjens projektledare (jag höll på att skriva duktiga Annika) och han sitter i sin mancave - studion i  källaren och skriver låtar. De är runt 40 och ytan är perfekt, tonårssönerna välartade, Arabiaserviserna står i skåpet och trädgården härligt lummig. Instagramkontot är välbesökt.

Så börjar då romanen i försommartid med att Kristian säger att han vill skiljas. Hon har blivit för tråkig. Hon är visserligen fortfarande snygg men ack så tråkig. Hon vill jobba, ha ordning överallt och hemmet ska vara som en utställningsyta där inget liv får plats, han vill ha förändring. Så får vi följa med i Fias liv mot den definitiva separationen i slutet av sommaren och jag ska erkänna att jag emellanåt fick ett bryt på det här paret. Igenkänningen är stor och man vet inte om man ska fnissa åt framförallt honom eller om man bara ska bli irriterad. Hon har ett kontrollbehov utan dess like (vilket jag kan känna igen mig i så det förstår jag mig på) och han vägrar att bli vuxen (vilket jag inte fattar lika bra, vem vill vara en jättebebis?) Annika Wall skildrar det där spelet mellan man och kvinna så på pricken att det nästan börjar klia emellanåt. Hela sommaren går Fia och irriterar sig på att hon inte var den som sa det först. Den som tog bladet från munnen och vågade erkänna att det här projektet lyckliga familjen var slut. Att hon sedan låter Fia dricka sitt kaffe i i en Sniff-mugg (jag har också en) och att Krille samlar på fräcka el-gitarrer där ner i sin grotta gör att jag helt kapitulerar. Den där mannen alltså, hur tänker han? Sofia-Kristina (döpt efter drottningar) kanske nu förändrar sitt liv och gör det hon vill utan att fråga? Det gäller bara att veta vad man vill när man blir ensam efter 20 års tvåsamhet. Hon byter mugg till Snusmumriken så får vi se vad som händer.

Eftersom jag följer Annika Wall i sociala medier så vet jag att det ska komma en fortsättning - den ser jag fram emot!

övergivenheten - Elisabeth Åsbrink

Samma dag som Elisabeth Åsbrinks roman Övergivenheten släpptes på Storytel så lyssnade jag. I princip hela kvällen och lite nästa eftermiddag höll den mig sällskap och inte en minut under lyssningen började tankarna vandra. Jag var helt absorberad av texten. Åsbrink läser själv och berättelsen om de tre kvinnorna, tiden och platserna de lever på är så intressanta på så många olika plan. Jag får lära känna Rita, Sally och Katherine och deras livsöden och genom de tre generationernas kvinnor finns en tråd av tystnad, att finna sig i sitt öde och det skapar en vilsenhet som fortplantar sig genom generationerna.

bildkälla: Bokförlaget Polaris

När romanen börjar så andas Rita äntligt ut. Hon har efter 20 års förhållande blivit en anständigt gift kvinna. Den judiske mannen som försörjt henne och som hon har barn med har levt med sin mor och först när hon dör så kan han gifta sig med Rita. Rita skulle aldrig kunna accepteras i hans familj och inte heller deras gemensamma barn. Dottern Sally har då redan flyttat till Sverige för att undervisa i engelska och boken utspelar sig både i London och Stockholm. Dotterdottern Katherine växer upp utan kontakt med sin mors släkt och bestämmer sig för att söka sin bakgrund, det leder henne till den stad i Grekland därifrån hennes morfar en gång utvandrade - Thessaloniki och vidare till medeltiden Spanien. Jag märker att det här är en väldigt svår roman att beskriva med några få ord, handlingen är en sak men det som griper tag i en är stämningarna, det outsagda och det lågmälda skildrandet av de tre kvinnornas öden som när man läst klart fortfarande är oklara. Liksom makens (vars namn jag just nu glömt) och för den delen alla männen i historien. Det här är en  roman som slingrar sig fram och som uppmanar mig som läser att tänka efter, reflektera. Vad har migrationen, diasporan och ensamheten gjort med de här människorna?

Elisabeth Åsbrink har själv berättat i intervjuer att Övergivenheten delvis är självbiografisk och den nerven känns tydligt i texten men jag upplever också en sorts glidning mot det rent fiktiva. I hennes andra böcker som jag läst t ex Och i Wienerwald står träden kvar, 1947 och Orden som formade Sverige så är ansatsen mer reportage och nu har Åsbrink flyttat sig helt till romanens värld. Jag tycker mycket om det och att få följa med i berättarens tankar och funderingar gör texten långsam och orden värdefulla. Just den typen av texter som utmanar oss lite extra när vi är vana vid snabba klipp och scrolladet, gilla på det!

Söndag den 27 september kl 13 kan man lyssna på Elisabeth när hon berättar om sin bok - på Bokmässan Play!