Under rubriken "Klassiker i blindo" gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.
Läsupplevelse:
"Läsupplevelse" är väl ett något missvisande ord när det gäller
Ulysses. Ungefär som om någon hade frågat Jona hur sjöresan varit när han nyss spottats ut på stranden av valfisken. Ulysses tuggar likt valfisken i sig läsaren och spottar ut hen - i mina minst två tidigare försök redan efter ett tvåsiffrigt antal sidor - och nu ligger jag på stranden, eller möjligtvis utanför Blooms hus i en Dublinförort, och kippar efter luft. Eventuellt var det nyöversättningen som hjälpte mig att nå hela vägen denna gång. Var det värt resan? Det var värt resan.
Boken inleds i förrädiskt traditionell teknik med att den unge präststudenten Stephen Dedalus vaknar med sina suputer till studiekamrater. Det är tidig morgon den 16 juni 1904 och den berömda inre monologen smygs snart halvt in när perspektivet växlar mellan första- och tredjeperson och sedan inleds del II med att Leopold Bloom introduceras när han utför sina morgonbestyr. Det är Bloom som sedan färdas genom Dublin denna sommardag, likt sin grekiska förlaga som jag kan för dåligt för att dra några paralleller. Blooms Penelope är i alla fall hans fru Molly Bloom, en sångerska med en för mig fortfarande något oklar stjärnstatus. Bloom lämnar i alla fall sin hustru för att inte återvända förrän nästa tidig morgon. Förmiddagen ägnas åt förberedelser inför och bevistande av en begravning. Under begravningen får jag den första starka aha-upplevelse när Joyce tar sig an det lilla ämnet Döden.
Här måste jag backa lite och berätta att det tog mig någonstans mellan fyra och fem månader att läsa
Ulysses. Jag har brutit av med andra böcker och vissa perioder läst bara
Ulysses, men med låg intensitet. Det är oklart vad som är orsak och verkan här, kanske är det jag nu skriver en följd av att min läsning varit sporadisk eller också är det tvärtom. I alla fall så kan Gästbloggarens sinnesstämning under läsning förenklat delas i tre kategorier:
- Roat imponerad. Joyce är elegant och intelligent och när han ännu en gång växlar stil eller låter sina karaktärer vända och vrida på politik eller religion eller framföra ett stycke fars är det bra och underhållande.
- I valfiskens buk. När man tappar tråden i den här textmassan tappar man tråden. En flod av ord passerar över, under och genom huvudet och man smygtittar tio, tjugo, trettio sidor framåt för att bedöma hur länge detta tillstånd kommer att vara.
- Euforisk. Gästbloggaren har temporärt koll på tråden när Joyce benar ut något allmänmänskligt och det blir så där starkt som det nästan aldrig blir nuförtiden.
Det senare tillståndet infann sig fyra, fem gånger - första gången under begravningen och sista under Mollys avslutande inre monolog som verkligen är en inre monolog. Ett trettiotal sidor utan punkt i ett sömndrucket huvud, halvt väckt av en hemrumlande Bloom som då har slutfört sin resa via sitt triviala arbete, sina dryckesbröder (bland annat den unge Dedalus), bordeller, det politiska Dublin fortfarande under engelsmännen. Blooms resa är en mannens resa med kvinnan som destination och när han slutligen når Molly imploderar berättelsen eller sammanfattas den. Om Bloom är en del av den stora världen är Molly världen. Det finns några passager som utforskar manligt/kvinnligt redan tidigare och om Joyce eventuellt håller sig med schabloner när det gäller skillnader mellan kön är det de vackraste schablonerna jag läst.
Facit:
Wikipedia skriver att
Ulysses anses vara den mest framstående modernistiska romanen (för att bespara er bloggläsare nesan att för er själv medge att ni inte riktigt vet vad detta betyder klickade sig gästbloggaren vidare och modernistisk litteratur syftade tydligen till ett medvetet brott med konventionella stilar; som namnet antyder verkar själva idén ha varit att modernisera uttrycket för att passa med modernt tänkande). Specifikt för
Ulysses är att tanken som process är så framträdande. I Wikipedias summariska redogörelse för handlingen i respektive kapitel (rekommenderar att ni skummar denna innan ni ger er i kast med själva boken om ni vill läsa något mindre i blindo än Gästbloggaren) så är de två stycken som er ciceron pekade ut som Stream of Consciousness omnämnda som just det (vill härmed låta påskina att jag faktiskt fattat lite grann i alla fall).
Wikipedia är befriande fri från analys i övrigt, men i efterordet till nyöversättningen rekommenderas potentiella läsare att innan romanen läsa Olof Lagercrantz
Om James Joyce Odysseus för att ha en karta att hålla sig i. Stuart Gilberts
James Joyce´s Ulysses: A Study som skrevs i direkt samråd med författaren själv innehåller annars en tabell, ett schema, över de arton kapitlen (vars titlar är direkta referenser till
Oysséen och inte återfinns i romanen men i Joyces utkast). Detta Gilbert-schema finns på
wikipedia och utgör själva ritningarna till verket. Det kan, som efterordet skriver, vara bra med en struktur som stöd även om värdet i romanen inte utgörs av det som Joyce helt korrekt förutspådde skulle hålla litteraturforskare upptagna i generationer. Om ni tycker att det är underligt att man först i efterordet rekommenderar förhandsläsning beror det på att ni inte läst efterordet som är full av empati och uppmuntran, ungefär som volontärerna som sprutar vatten på löparna när man gått i mål i Göteborgsvarvet.
Slutligen uppger wikipedia att Joyce eget favoritkapitel är det näst sista där Bloom och Dedalus kommer till Blooms hus och fylledricker varm choklad. Ur Gilbert-schemat fås att konstformen är Vetenskap och berättartekniken är Katekism, dvs en fråga-svarteknik. Dessa i kombination ger en oemotståndlig detaljnoggrannhet och att djävulen finns i detaljerna är ett välkänt faktum. Så även människan.
/Gästbloggare M
Läsupplevelse:
Läsupplevelse:
Läsupplevelse: