måndag 15 oktober 2018

innan du försvinner - brevväxling mellan Rafael och Jörn Donner


Veckans tema inne på Kulturkollo är "Vi skriver till varandra" och där skriver jag en längre text om Innan du försvinner. Brev mellan son och far.  Jag blev rejält intresserad av den när jag hörde Rafael Donner och Ida Linde samtala på temat Min son - vem är du? på mässan. Jag bloggade inte direkt just det seminariet och nu så är formuleringarna som bortblåsta men jag gick genast och skaffade Rafael Donners bok vilket är ett gott betyg. Fler tankar om den finns inne på kollot, välkomna dit!  


och temat är ...

Det är ny temavecka inne på Kulturkollo och jag håller i trådarna.
Vi skriver till varandra! 

söndag 14 oktober 2018

göteborgs schamaner - Johan Nilsson

Göteborgs schamaner läser jag först och främst för att det är en göteborgsskildring som utspelar sig i en tid som också är min. Johan Nilsson, som skrivit boken, och hans huvudperson Felix är båda jämnåriga med mig, och precis som de så kom både jag och M flyttande till Göteborg i mitten av 80-talet. Vi var studenter och jag arbetade extra på hotell. Igenkänningen är stor, Nilsson har fångat tiden så fantastiskt väl utan att vara överdetaljerad. Felix har flyttat till Göteborg av en anledning, han vill följa efter gymnasieförälskelsen Kattis som ska gå på Handels. Hon hamnar i ett kollektiv i Vasastan och han flyttar in i en studentkorridor och får jobb i disken på en krog. Slumpartade händelser som kommer att prägla Felix de kommande 25 åren, möten med människor som påverkar hans öde. Öde eller slump - hur blir livet som det blir egentligen?

När romanen börjar så står Felix på gatan utanför en advokatbyrå på Järntorget och är nyskild. Han har inte mycket mer än några väskor och en tältsäng i en andrahandsetta i Masthugget och när han får syn på en man som sopar utanför en av de små butikerna på gränsen till Haga så förflyttas han i tiden. Han börjar tänka på hur det var då för 25 år sedan när han först kom till stan. Och så är berättelsen igång. I kollektivet i rivningslägenheten i Vasastan bor en brokig skara människor och kontraktet innehas av en islänning som säger sig ha kontakt med andar, genom speciella riter så kan han hela människor och pulvren han säljer i sin butik kan användas till det mesta. Bland annat till att förföra Kattis som är det som Felix önskar. I kollektivet bor också Jasmine som är fenomenal på att spela in ljud på sin stora dator, och Ulf som ska skriva en roman på sin Olivetti om han bara blir klar med att skriva av en bok först. Han knattrar på sin maskin och har en teori om att han får författandet inom sig om han skriver av något riktigt bra. De två är fina karaktärer som jag kommer att minnas, de är varandras motsatser på många vis och de bidrar till att fånga brytningstiden som slutet av 80-talet var.

Någonstans är det vardagslivet och vardagsmiljöerna som fångar mig i den här romanen. Älskade Bagaregården dit Felix lilla familj i romanen flyttar med hela livet framför sig och en säng 1.40 bred där dottern snart ligger på tvären och föräldrarna som maskar på kanterna. Vid samma tid flyttade vår lilla familj till Falkgatan med en säng som var 1.20 och som vi har legat på sidan på kanten för att J envisades med att komma varje natt. Så många minnen som en roman kan väcka, det är inte klokt. Så mycket jag vandrat på Östra genom åren och där i askgravlunden ligger nu M, han hade känt igen sig väldigt mycket i den här romanen. Det är väl egentligen bara fotbollen som saknas för att det skulle varit klockrent. Felix är uppenbart ingen fotbollskille men visst hade lite blåvitt - ellos platsat också. Nåja, man kan inte få allt. För mig var den här romanen helt klart en nostalgitripp av bästa sort.

Johan Nilsson berättar om sin bok på Bokmässan

lördag 13 oktober 2018

magisk soluppgång i vemodets tid






Som när ett blad
mot marken börjar sin färd.

Så lämnar ett människoliv vår värld
och fåglarna fortsätter sjunga. 


jag ska egentligen inte prata om det här - Sara Beischer



Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer är en fristående fortsättning på Jag ska egentligen inte jobba här som blev mycket omtalad för några år sedan för sin infrånskildring av äldrevården. I Beischers nya roman får vi fortsätta följa Moa, vårdbiträdet som drömmer om att bli skådis och som helst av allt vill gör en film med sig själv i huvudrollen. I brist på film så skriver hon en bok, som blir antagen. 23 år gammal skriver hon på ett kontrakt, boken kommer ut och snart är hon talesperson och "röstenfrångolvet" i diverse äldrevårdssammanhang. Arbetskamraterna på äldreboendet känner sig uthängda, hon blir den nya arbetarförfattaren och själv fattar hon ganska lite. Hon är ju bara en vanlig tjej från Varberg som vuxit upp med tältsemestrar, gått estetisk linje och skrivit en bok. Typ. Bokmässan, som är grymt roligt beskriven, blir hennes första möte med promotion och de gratis drinkarna och möjligheten att träffa Martina Haag gör henne helt snurrig. Beischer själv har helt klart varit på Park fram till stängning och kanske har hon sett unga naiva författare bli raggade på precis som Moa ...

Hur som, jag ska egentligen inte alls skriva mer om handlingen utan bara rekommendera Sara Beischers böcker om Moa. De är helt enkelt mycket bra romaner. Samtiden skildras på ett både roligt och allvarligt sätt och jag kan tänka mig att de flesta kan känna igen sig oavsett vilken ålder man har när man läser. Moas upplevelser på äldreboendet och respekten för brukarna är så fint beskriven, hennes vilsenhet när livet förändras skapar igenkänning och hennes återkommande passager om döden berör.  Skildringen över hur Moa vakar över en döende vårdtagare är för mig personligen mycket nära och känns ända in i kroppen.

Rekommenderar att man läser böckerna i ordning, så får man lära känna Moa ordentligt. En helt vanlig tjej som råkat hamna i äldrevården. Och som gör sin röst hörd.

fredag 12 oktober 2018

oktober är lyktornas tid

Några växter har skonats från frosten och gräset fortsätter växa.
Trots det så korar jag härmed oktober till lyktornas tid.
Jag har köpt, och ställt, en tidsinställd batteridriven lykta på min pappas grav.
Vilken fiffig grej! 


Grattis till Maryse Condé!

Idag annonserades vinnaren av Den nya akademins litteraturpris och mycket förtjänstfullt gick det till Maryse Condé. Jag lyssnade till henne på Stockholm Literature för några år sedan och har läst flera av hennes romaner. (Som jag saknar Stockholm Literature förresten, litteraturhösten är sig inte lik utan en fantastiska helg på Moderna museet.)

Min personliga favorit av hennes romaner är Färden genom mangroven så här kommer helt enkelt en repris av en text jag skrev 2015: 


repris från fredag 26 juni 2015

färden genom mangroven 



"Säga vad man vill men olyckan har sin rättvisa."

Färden genom mangroven av Maryse Condé börjar med att en gammal kvinna hittar en man död i gyttjan bredvid stigen. Det är byns främling Francis Sancher som ligger där, främligen som ingen egentligen känner men som alla samlas för att höje ett glas rom för på likvakan samma kväll.

Genom gästernas berättelser får jag ta del av de olika människorna i byn erfarenheter, tankar om den döde men också deras livs historia. Jag får lyssna till unga och gamla, människor med olika hudfärg och från olika klasser och i deras berättelser skissas ett land och dess historia fram. Condé skriver i små korta kapitel fram de olika människornas öden och de ger mig en bild av Guadeloupe med en brokig och mångkulturell historia som nu mest av allt söker trygghet och fred. Hon beskriver en by där invånarna helst av allt vill leva ostörda. Sancher kommer flyttande till dem från stora världen och runt hans liv odlas myterna, den om den spännande främligen kvävs snart av den om den hotfulle främligen och farligast är han för flickorna och de unga kvinnorna.

Det här råkar vara den andra kollektivromanen jag läser på kort tid och jag har lite svårt med det konceptet. Med nya röster igen och igen så får man liksom börja om berättelsen igen och igen och det blir inget riktigt lugn i läsandet. Jag kunde inte sjunka in i texten och bara flyta med utan läste den mer som en novellsamling där novellerna har beröringspunkter men står för sig själva. Maryse Condé är ofta nämnd i nobelprisspekulationer och jag förstår precis varför. Språket är glimrande vackert, tematiken är universell och handlingen starkt förankrad i Karibien. Jag har tidigare läst och skrivit om hennes roman Tills vattnet stiger och visst vore det inte alls förvånande om hon skulle få priset. Det är väl dags för en kvinna med kolonialt ursprung snart?

Bjuder ett sista citat:

"Ingen vet exakt vad slags materia människohjärtat är gjort av. Det uthärdar och uthärdar och sen en vacker morgon är det slut."



torsdag 11 oktober 2018

den sista flickan - Nadia Murad

”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”

Så löd motiveringen från den norska nobelkommittén i förra veckan och

Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad flyttades fram på min läslista. Tillsammans med Denis Mukwege har hon satt ljuset på hur oerhört grymt och systematiskt IS och andra grupper använder våldtäkter för att förnedra och besudla fiendens kvinnor och flickor. Nadia Murad berättar naket och rakt fram hur det var att leva som sexslav i en IS-officers hus. Hon växte upp i en liten fattig by i Irak och hon är kurdisktalande vilket gör hennes familj till en minoritetsgrupp i landet men utöver det så är hon också yazidier, en statslös folkgrupp med egen religion och kultur. Hon berättar osentimentalt om hur IS invaderar hennes by och hur hennes stora familj nästan utplånas. Nadia är då 21 år gammal och går fortfarande i skola för att utbilda sig, drömmen är att bli lärare eller öppna en hårsalong. Hon själv blir ifångatagen och utsätts för brutala övergrepp, med mod och list så lyckas hon fly och de människor hon möter hjälper henne att ta sig ut ur landet. Väl i Turkiet kommer hon i kontakt med en hjälporganisation och hon hittar ett kall i att berätta om sina upplevelser.

Murad väver skickligt in både personliga reflektioner och en hel del fakta om sin religion och kultur i biografin och som vanligt så börjar jag googla. Jag inser att jag vet väldigt lite om den här folkgruppen och när jag nu lyssnat klart så känns det bra att veta lite mer. Nobelkommittén har med sitt val inte bara lyft upp kvinnor och flickors utsatthet i krig utan också minoritetsgruppers utsatthet gentemot majoritetssamhället. Mycket intressant bok och mycket bra att allt ljus sätts på de orimliga grymheter som helt värnlösa människor utsätts för i religionens namn.  

morgonstund



Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.


Stig Dagerman, 1954