1947 är en personligt utvald årskrönika där Åsbrink har vävt samman sin egen fars historia med Världens, Europas och Sveriges historia. Tidens gång, hur allt upprepar sig genom tidsåldrarna är ett centralt tema och allt handlar om året 1947. Året då FN bildades, palestinafrågan skulle lösas, Muslimska brödraskapet bildades och hela Europa var i spillror efter ett krig som delat upp världsdelen mellan vinnarmakterna. Samtidigt var det året då Åsbrinks far var 10 år och bodde i ett sionistiskt läger för att skickas till det nya landet. Hans mor, som hade överlevt kriget, kom resande från Budapest och sonen fick välja, stanna i lägret eller åka med tillbaka hem. Som lockbete hade modern några ungerska korvar och den lille pojken var hungrig. Alltså följde han med tillbaka till Budapest, växte upp där och flydde så småningom till Sverige.
Det som jag uppskattar mycket med den här boken är den personliga rösten som kommer fram ur boksidorna, Åsbrink har valt ut händelserna och hon har också gestaltat dem i mycket tänkvärda och rika texter. Välskrivet, gripande och ofta ganska upprörande. Delar av den svenska historien, som den hur den svenska fascismen överlever efter kriget och hur Sverige blir ett transitland för nazister på resa till Sydamerika, blir man helt förfärad över. Så lite man vet. Så mycket man måste googla. Jag brukar alltid säga att en riktigt bra bok gör att jag måste googla, typ hela tiden. Så var det med den här.
1947 är en bok som är nominerad i fackboksklassen för augustpriset men i många delar befinner den sig någonstans mellan fakta och fiktionen - ibland kallas den här sortens böcker fiktion. Elisabeth Åsbrink har en gedigen research bakom sig och notapparaten är massiv samtidigt som hon har förpackat kunskaperna i en språklig dräkt som gör det hela både lättläst och tankeväckande.
Den här är jag så sugen på att få läsa!
SvaraRaderaRiktigt bra!
Radera