Eländet av Andrzej Tichý var ingen roman i min smak. Så var det sagt. Jag försökte läsa den med öppet sinne men har nu på sluttampen rent tvingat mig att läsa klart. Sällan tar en tunn roman en vecka i min värld men nån gång ska vara den första. Det är flera komponenter i det här bygget som har sinkat min läsning men de två stora är alla referenser till musik och musikstycken som går mig helt förbi och drogandet. Jag är ointresserad av båda och huvudpersonerna fångar mig inte alls. Något lite blinkar det till hos mig när uppväxten i den fattiga förorten beskrivs eller när jag läser en osedvanligt vacker formulering, men annars nej.
Två pojkar i förorten, en plats som betyder framtiden eller det mänskliga soprummet. Två pojkar som hamnade på olika vägar i livet och som en dag möts i det nutida Malmö. En av dem blev musiker, den andre missbrukare och mötet mellan dem gör att man börjar fundera. Vad är det som skapar en människas liv? Ödet?
Var inte allt matematik, eller åtminstone mönster, upprepning, variation?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!