Sidor

fredag 2 september 2011

The Wire - världens bästa TV-serie

Nuförtiden ser man ju TV-serier på DVD vilket sammanfallit med och/eller bidragit till att formen uppgraderats till god populärkultur med samma status som biofilm. Jag hade tillsammans med Fru Bloggredaktör i lagom mystakt betat av fyra säsonger av Mad Men med stor behållning när The Wire-boxen inhandlades. Denna föll inte Joanna i smaken vilket innebar att undertecknad själv kunde sätta tempot för tittandet och det tempot blev i stil med när jag mölar i mig en sexhundragrams påse smågodis. Fem säsonger senare kan jag lyckligt illamående konstatera att "världens bästa TV-serie" visade sig vara världens bästa TV-serie.

The Wire utspelar sig i Baltimore och är en polisserie som i tur och ordning betar av knarkhandel, arbetsmarknad, politik, skola och press för att enligt uppgift "definiera staden som fenomen". Om ni inte sett hela kanske ni som jag halvsovit framför enskilda avsnitt sena lördagkvällar - mitt tydligaste minne var den loja knarklangningen som pågår i "the low rises" under första säsongen medan de unga langarna pratar skit och då och då störs av polis eller sina chefer. Det är icke-dramatik i lågt tempo och utan bakgrundsmusik t ex. Låter det svårt så stämmer inte det när man ser det från start och lär känna de många personerna i lugn och ro. En grupp poliser sätts ihop för att via telefonavlyssning (därav titeln) spana på langningen och utifrån dem utökas persongalleriet kontinuerligt under alla fem säsongerna.

Så varför är detta då världens bästa TV-serie undrar ni. Det är inte för att den är perfekt - snarare är den behäftad med ett antal brister. Vissa roller är mer eller mindre karikatyrer, bland annat huvudpersonen McNulty - en hårt drickande polis med problem att acceptera auktoriteter, naturligtvis irländare. Det förekommer överspel som skulle få Persbrandt och andra Dramatenskolade svenska TV-poliser att rodna (överlevnadskonstnären Bubbles skakar av sig detta först när han gör sig kvitt sitt missbruk sista säsongen). Delar av samhällsbeskrivningen är generande naiv, som programmet för att få värstingar i skolan att bättra sig eller den arbetarklassromantiska skildringen av hamnarbetare eller den moralistiska diton av old school tidningsmurvlar. Det finns ett antal bärande komponenter i själva polishistorien som saknar trovärdighet. Man överser med allt detta och troligen bidrar den övertydliga dramatiken som en distans till vad som annars kunde uppfattats som pseudodokumentärt. Man befinner sig också på behörigt avstånd från all form av sentimentalitet genom den här oheliga alliansen av hyperrealism och dramatik. Och så det trots allt fantastiska persongalleriet där roller tillkommer, försvinner, träder fram och kliver tillbaka under fem underbara säsonger som nu är slut. Bör ses, men glöm andra kvällsaktiviteter under ett par månader.

3 kommentarer:

  1. Vill bara instämma - det ÄR världens bästa tv-serie och efter att man sett den blir alla andra serier i genren platta och intetsägande...

    SvaraRadera
  2. Ajdå. Jag som hade hoppats att det fanns någon annan box att slukas upp av på samma sätt nu i höst. Funderade på de gamla Mullvaden-serierna med Alec Guinness men det är väl risk att de åldrats kanske. Om jag minns rätt skrev en TV-rescensent om dessa att "bara le Carré och Gud förstår handlingen och Gud är inte riktigt säker" :)

    SvaraRadera
  3. Tur att det var lyckligt illamående du blev :) Såg säs 1 på tv och har länge varit sugen på boxen. Ska till Baltimore på konferens i höst, kanske får ta denna som uppladdning! Eller läsa Poe.

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!