Sidor

söndag 16 oktober 2011

gömslet - Miral al-Tahawi

Himlen är inte långt borta för den som har vingar.

Det säger sagogestalten Zahwa till beduinprinsessan Fatima som sitter instängd i sitt fars hus. Fatima drömmer om frihet, att få flyga högt i himmelens skyar men hon känner sig som falkhonan som står tjudrad vid en tältpinne i öknen. Falkhonan har fått sina vingar bundna och ögonlock igensydda och när Fatima vill dra bort tråden hindras hon:

Hon kommer att bli galen om hon får se himlen. Lämna henne ifred.

Fatima lever ett mycket begränsat liv i sin fars inhängade område och kontakterna med omvärlden är små, hon söker sig till sagorna, dikterna och snart är det svårt för henne att skilja på verklighet och dikt. Tillflyktsorten är den djupa brunnen där anden bor eller de höga trädtopparna där världen utanför kan skymta. Ett brutet ben gör att fadern, sent omsider, låter Fatima få vård och möta en annan värld hos Ann, men inte heller där kan Fatima känna sig fri. Hon berättar sina sagor, Ann skriver ned dem, hon får beröm för sin förmåga att lära sig språk men känner sig mest som ett utställningsobjekt i de vitas lust för folklore. Tryggast är att gömma sig för världen i beduinlägret vid öknens rand. En stor behållning av min läsning har jag i de vackra miljöbeskrivningarna. 

Öknen vrider och putar på sin mjuka kropps alla kurvor och bukter och antar ständigt nya skepnader. Sanden lägger sig i vågor, översvämmningarna ritar sin sorgs vågor där de drar fram och den sandiga khamseen rövar för alltid bort någon älskad varelse.

I efterordet kan jag läsa att Miral al-Tahawis roman är den första som beskriver en ung flickas liv i en beduinfamilj, jag kommer genast att tänka på en aktuell bok där huvudpersonen också är en ung beduinflicka nämligen Sånt jag berättar för Allah av Saphia Azzedine, ett helt annat perspektiv men mycket känns igen. Hederskulturen bland beduinfolket, synen på kvinnor och rotlösheten när samhället blir allt mer industrialiserat.

Gömslet av Miral al-Tahawi är en mycket vackert formgiven bok, det var omslaget och färgen som lockade mig när jag stod vid Tranans bord på mässan. Varje kapitel inleds med ett egyptisk hieroglyf och dikterna som är insprändga i den löpande texten har ett så vackert typsnitt. Vem har sagt att ytan inte spelar roll? Inte jag. Vackert innehåll, vacker yta blir dubbelt bra.

2 kommentarer:

  1. Kul att se att både du och jag upplevt boken som så utseendemässigt tilltalande. och visst är den helt fantastisk!

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!