Sidor

lördag 14 januari 2012

Tinker, Tailor... the Movie!

Såg ju TV-serien Tinker, Tailor, Soldier, Spy i julas och nu skall den jämföras med filmen. Inte kan väl filmformatet täcka den komplicerade intrigen, inte kan väl Gary Oldman konkurrera med Alec Guinness och nöjer sig verkligen dagens publik med en så småsnårig och cynisk historia. Svaren är nej, nej och jo tack om vi bara fått chansen.

Om vi börjar med cynismen i att ingen sida har "rätt" utan att det kalla kriget förs för det kalla krigets skull och att de interna intrigerna är lika viktiga som de mot motståndaren så betonas detta faktiskt mer i filmen. Cynism är vi nog bättre på så här trettiofem år senare och vi är mer vana vid att den goda sidan är mindre god så att säga. När det gäller snåriga intriger läste jag i somras att en vanlig TV-deckare idag är oändligt mycket mer komplicerad än Cannon och Kojak och grabbarna, liksom vår förmåga att hänga med i parallellhandlingar, icke-kronologiska berättelser osv. Vi är tränade helt enkelt. Trots detta så förenklas berättelsen lite väl mycket i filmen, inte bara av tidsbrist vilket jag återkommer till. När man skall sätta "gåtan" och de fyra huvudmisstänkta i början av filmen görs det plågsamt övertydligt. Samma med referenser till en nyckelepisod, en misslyckad operation bakom järnridån. Trots att denna varit en del av huvudberättelsen ser regissör Alfredsson sig tvingad att klippa in en tillbakablick varje gång någon nämner den senare i filmen. Nu har jag i och för sig storyn färskt i minnet, men lite väl fördummad känner man sig.

Tiden då? Nej, det går faktiskt inte att göra den här berättelsen rättvisa på ett par timmar. Man har med nödvändighet fått skära och förenkla berättelsen, något som man gör ganska bra. Det jag har lite svårt för är att man lägger ganska mycket tid på en julfest för engelska underrättelsetjänsten. Möjligtvis finns den här personalfesten med i boken (inte i TV-serien) men jag tvivlar. Det verkar som den finns där för att visuellt få med Smileys otrogna fru, den ständigt och aldrig närvarande Anne. Detta och en sen scen som actionifierats är det som puristen i mig har svårast att acceptera. I övrigt så är det tidsbristen som gör att man inte får den riktiga känslan för de medverkande eller den känsla av oändligt tålamod med vilken det här spionkriget förs. Skall tillägga att jag ändå hört flera säga att filmen upplevs som gammaldags långsam.

Smiley själv då och Oldman vs Guinness? De skilda formaten gör en jämförelse fullt ut omöjlig, men man kan konstatera att Oldmans Smiley är ytligt sett tuffare och har bitterhet och revanschbegär där Guinnes har trötthet och ovilja att komma tillbaka från den ofrivilliga pensionen. TV-serien bygger på långa samtal som Guinness subtilt styr medan filmens Oldman har mycket kortare replikskiften att jobba med, men väl så mycket tid att i tysthet visa upp ett grubblande djup. Alec Guinness är bättre vill jag påstå och TV-serien ger en bild av spillrorna av det brittiska imperiet och efterkrigsstämningen som fortfarande rådde som filmen bara snuddar vid i några repliksskiften. Oldman sade i en intervju att han var glad att en icke-britt som Alfredsson gjort filmen för att man då kunnat undvika nostalgi och patriotism. Det senare har väl trots allt uppvisats av de svenska recensenter som höjt filmen till skyarna - så märkvärdig är den inte med tanke på vad den hade att utgå ifrån.

/Gästbloggare M

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!