Sidor

lördag 11 februari 2012

vi måste prata om Kevin

3 veckor har jag läst i Lionel Shrivers otäcka bok Vi måste prata om Kevin och det var närmast med tvång som jag läste ut den idag. Det här är brev från en förtvivlad, anklagande och ibland uppgiven mor som frågar sig själv hur stor skuld hon har i sonens massmord. När berättelsen börjar förstår jag att Kevin sitter i ungdomsfängelse eftersom han med berått mod planerat och utfört en dödsskjutning, han har valt ut sina offer, tränat upp sin vapenskicklighet och avrättat dem i skolans gymnastiksal. Mamman skriver brev efter brev till Kevins far för att reda ut sina tankar, återskapa Kevins uppväxt och försöka förstå. Hur kunde det bli såhär? Är det moderns oförmåga att älska sin som som skapat detta monster, eller finns det ren och skär ondska hos barn. Föds människor med en lust att manipulera, skada och förstöra?
Individen har ansvar men har samhället det också, medierna? Finns där tendenser i samhället som skapar dessa massmord i skolorna, vad har vapenlagarna för inverkan? När jag läser tänker jag förstås på händelserna i Columbine och de senaste åren har Finland haft två skolskjutningar med 19 döda som följd.  Nyligen läste jag Niemis Skjut Apelsinen som vill undersöka hur unga pojkar hamnar i ett utanförskap som förvandlas till maktlekar och våld. Niemi använder en stor portion humor för att för fram sitt budskap och på sätt och vis är det en hel del svart humor också i den här romanen. Den är nattsvart, så mörk att jag har svårt att ens småle. 

Det här är inga lätta frågor och jag beundrar Shriver i hennes ansats att diskutera. Texten tränger sig på och lämnar ingen oberörd, berättargreppet att bara låta mamman ge sin bild fungerar riktigt bra. Desperationen, likgiltigheten, ensamheten och kärleken tränger sig ut från sidorna och smittar.

Jag kan inte värja mig från den här berättelsen och under hela läsningen blir jag så förtvivlad. Jag har i mitt yrke mött föräldrar som ber om hjälp, de känner sig maktlösa och undrar hur det ska gå för deras barn, vi vuxna runt omkring har ofta svårt att hjälpa. Det känns inte bra. Särskilt inte när man har läst Vi måste prata om Kevin. 

6 kommentarer:

  1. Usch, vet inte om jag klarar att läsa den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det var på gränsen för mig faktiskt, jag läste i omgångar. Men det är en skickligt berättad roman och ett viktigt ämne.

      Radera
  2. En av mina absoluta favoritböcker. Den berör verkligen och är mycket välskriven.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den var grymt bra. Och grymt otäck.

      Radera
  3. Precis som du säger, väldigt bra bok men också grymt otäck. Jag minns inte, lyssnade du på Shriver på Bokmässan? Hon var verkligen bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag missade Shriver tyvärr, köpte iaf en signerad roman i The English Bookshop: So Much For That. Den har jag kvar att läsa. Har du läst fler Shriver?

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!