Sidor

onsdag 17 oktober 2012

boken om Joe

Men grejen är att inget av det här har hänt. Eller kanske. Jag kan inte avgöra det längre.(...) I mitt blinda raseri har jag lyckats förstöra en viktig del av mitt minne så till den milda grad att jag aldrig kommer att kunna avgränsa verkligheten igen - om det finns bra stunder är de nu förlorade till en osammanhängande fiktion. Och det värsta av allt är att jag tror att jag gjorde det med flit.

Joe är 34 år, han har en bästsäljande roman i bagaget som filmatiserats med Leonardo di Caprio och nu står han på sin fars uppfart i Bush Falls alldeles vilsen. Han vet inte vad som är sant eller påhitt längre, allt är en röra. Han har återvänt till den lilla stad han lämnade som sjuttonåring eftersom han far har dött. Debutboken, den där succeboken som han har så svårt att skriva en uppföljare till, utspelade sig i hans barndoms lilla stad och invånarna ser hans roman som en skymf mot deras lilla välputsade medelklasstillvaro. Nu tvingas Joe tillbaka till platsen han en gång lämnat, familjen han flytt, och det blir en hel del att konfrontera och finna på nytt. Familjebanden, kärleken och skrivlusten.

Jonathan Tropper skriver  i sin nya roman Boken om Joe utmärkt amerikansk ladlit. Det här är bok nummer tre jag läser och det är alltid underhållande. Lättläst med mängder av humor flyter texten fräckt fram på sidorna. Ändå finns där plats för ett stort allvar, det handlar om vad som händer när man upptäcker att det är försent. Den man ville tala med lever inte längre och man själv har strulat till det så att det inte finns någon annan väg ut än att faktiskt skriva ned som det verkligen var, inte den ironiska versionen, utan sanningen. Han påminner oss om att det som en gång hänt påverkar en, familj och ungdomstidens vänskaper är något som lever med en hela livet varthän man flyr.

Jag har tidigare invänt på Troppers sunkiga beskrivningar av kvinnor med tuttar, bakar och svallande hårmanar och den invändningen består. Hans kvinnoporträtt är inget vidare, det är ett manligt universum jag får kika in i och jag kan tycka att han gör mannens tankevärld lite för fixerad på utseende och sex. Förutom det gruset som skaver så glädjs  jag åt hans uttryck. Lyssna bara på beskrivningen av brorsonens kompisgäng:

De har alla i stort sett likadana kläder på sig: svarta t-shirts eller tröjor, mörka, säckiga cargobyxor och sneakers. Samtligas ansikten är täckta med revoltens splitter, som om en alienationsgranat har exploderat intill dem och spetsat varje tänkbar mjuk vävnad.

Jag gillar!

Tidigare har jag skrivit om Sju jävligt långa dagar och Konsten att tala med en änkling. Köp dem, ge dem till en lad i yngre medelåldern eller läs själv. Det är såna där böcker som man läser när man har lust på en bra amerikansk film. Lite av allt, inget särskilt farligt och en happy ending.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!