Sidor

söndag 7 oktober 2012

marionetternas döttrar

Vem är det som drar i trådarna, vem är det som får oss att sprattla? Är det något i nutiden eller är det vår historia som styr? Det undrar Maria Ernestam i sin nya roman Marionetternas döttrar
Jag ska erkänna direkt att jag inte är särdeles förtjust i marionetter, kanske är det minnen från min uppväxt där man såg tjeckisk dockteater på TV och det alltid slutade med att dockorna jagade varandra eller pucklade på varandra. Det är något otäckt med dockorna som aldrig byter ansiktsuttryck och därför var jag lite skeptisk när jag såg omslaget till Ernestams nya romanbygge. Känslan följde mig ett gott stycke in i texten och först efter en tredjedel kände jag mig säker på att det var en bok för mig.

I det lilla samhället lever numer de tre systrarna, som är barnbarn till karusellskötaren som en gång kom vandrande från förföljelsen i mellaneuropa, och när amerikanen Amnon Goldstein flyttar in och rustar upp det gamla förfallna bageriet förändras stämningen. 

Amnon ska skriva en bok och han börjar att fråga ut invånarna om samhället nu och då. Oförklarliga händelser börjar ske, invånarna blir trakasserade, elden härjar och än en gång ligger det nära till hand att skylla på de främmande, de som inte riktigt hör hit. Mariana, som är den äldsta dottern, hittade som barn sin far mördad och fastsurrad vid familjen karusell och hon lever helst i sagans och dockornas värld. Hon läser sagor för skolbarnen, spelar dockteater med sina marionetter och försöker lista ut vad som är viktigt i livet, vilka drömmar som går att förverkliga och vem som är ond och vem som är god i den lilla byn. Om där ens finns några sådana gränser, allteftersom berättelsen fortsätter blir minnena allt mer påträngande och gränserna allt mer suddiga. Bara ett är sig likt, livet fortsätter, karusellen fortsätter snurra.

När jag lyssnade till Jonas Gardell på mässan så talade han länge om behovet av att alltid ha något främmande förhålla sig till, i hans bok är det de homosexuella som är de andra, numer är det troligen muslimerna som är de andra och i krigets tid på den svenska västkusten är det i Ernestams bok judarna, resandefolket och flyktingarna. Jag har läst nästan alla Maria Ernestams romaner och Marionetternas döttrar är annorlunda, den är väsentligt mörkare och mer komplex än de tidigare. Den stör och krafsar på våra fördomar, ställer oss obekväma frågor, utmanar något mer i sitt språk och i sin form och jag gillar det. Jag brukar kunna läsa hennes böcker som jag tittar på en mysig relationskomedi, plötsligt får jag koncentrera mig och värja mig för svärtan. Där finns fortfarande fina personporträtt och en text som flyter fram, men den där berättelsen om hur vi behandlat de andra ger sig inte av så lätt. Den sitter kvar och gjorde det faktiskt ganska svårt för mig att skriva om den här romanen. Läs den istället för att läsa min taffliga text om den. Läs! 

Jag har tidigare skrivit om Alltid hos dig och På andra sidan solen. Maria Ernestam har en hemsida också där man kan läsa mer om hennes böcker. 

7 kommentarer:

  1. Hellre marionetter än clowner, men jag har faktiskt allra svårast för Ernestams böcker. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Håller med, clowner är läskiga! Men, vi som ofta tycker samma om böcker. Varför gillar du inte Ernestam?

      Radera
    3. Jag försökte läsa Caipirinha med döden, men gav upp. Läste hela Busters öron men föll inte alls för den. Jag tyckte böckerna var tråkiga. Minns inte exakt varför för det har ju gått några år sedan jag läste dem, men efter Buster har jag aldrig varit sugen på att läsa något mer av Ernestam. Många andra tycks dock gilla hennes böcker.

      Radera
    4. Alla är ju olika den jag tycker du ska ge henne en chans till.

      Radera
    5. Hmmm ... Får kanske överväga det. Kan ju hända att jag ändrat smak med åren eller att hon ändrat skrivsätt. :)

      Radera
    6. De finns som ebok på bibblan om du vill läsa en snutt.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!