Sidor

torsdag 22 november 2012

tåg till Trieste - måsteroman om Rumänien


Mona Maria är sjutton år och på semester hos sin moster i den lilla rumänska staden vid foten av Karpaterna. Hon möter Mihai och en omtumlande kärlekshistoria tar sin början. De vandrar i bergen, möts i Mihais smala enkelsäng och är så lyckliga som bara förälskade ungdomar kan vara. Skuggan som förmörkar deras lycka heter Securitate - diktator Ceausescus angiverisystem. Ingen kan vara säker på att inte bli anklagad för brott mot staten, Monas har starka band till sina föräldrar och hennes far är aktiv i motståndsrörelsen. Hon känner sig alltmer övervakad och osäker på Mihai, vilken sida står han på?

Livet har blivit en konstant kapplöpning. Jag springer från skuggor och hoppar högt varje gång jag hör en viskning eller ett fotsteg.

Livet blir allt svårare i Bukarest, det finns inte mat att köpa, Monas vänner försvinner eller dödas i mystiska olyckor, hennes far arresteras och sätts på mentalsjukhus och hon förstår att det är dags att lyssna på drömmen om att sätta sig på ett tåg till Trieste. Flykten går via Jugoslavien och Mona kommer så småningom till Italien med bara en handväska som bagage. Slutdestination blir Chicago där hon bygger upp ett nytt liv, för att kunna leva vidare gäller det att glädjas åt friheten, njuta av en varm dusch och försöka sluta tänka på föräldrarna som blev kvar.

Jag tar mig igenom vintern. Och samtidigt är det som om jag förlorar mig själv. De dagar så jag inte tänker på mitt förflutna känns hjärtat lika fruset som fötterna i mina billiga stövlar.

Jag är absolut allra mest förtjust berättelsen om Mona i Rumänien och den tidiga tiden efter flykten. Dominica Radulescu beskriver miljöerna i rumäniens bergstrakter på ett sådant sätt att jag skulle vilja resa dit. Det låter oerhört vackert med dramatiska vyer och pittoreska småstäder. Det är som den vackra naturen, den unga förälskelsen och de starka familjebanden känns närmast overkliga när de ställs mot samhället runt omkring. Diktatur där inga åsikter får framföras, skolor och universitet som gör sitt bästa för att indoktrinera befolkningen, all media kontrollerad av staten och förbud att äga skrivmaskiner. Den klaustrofobiska känslan av att vara övervakad, det svåra beslutet att fly och vilsenheten efter flykten är så drabbande. Omöjligt att helt förstå för mig som vuxit upp i ett demokratiskt land men Radulescus roman Tåg till Trieste  gör det en smula mer möjligt. Just den sortens böcker gillar jag!

2 kommentarer:

  1. Jag var också mest förtjust i första delen och precis som du blev jag sugen på en rumänienresa, men då till Bukarest. Ordet klaustrofobi dyker upp i min "recension" också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk att leva under sådana villkor. Omöjligt att förstå.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!