Sidor

fredag 28 december 2012

om man ännu finns - en familjekrönika



Alla likheter med verkligheten är avsiktliga. 

Det är Rose Lagerkrantz egna ord som inleder hennes släktkrönika och i Om man ännu finns så gäller det att välja mellan hat eller glömska. Tänk att jag ännu finns konstaterar modern gång på gång och när hon nu lever sitt sista år inser dotter Rose att det är dags att samla samman de skärvor av berättelsen som bygger deras gemensamma identitet. De allra flesta i släkten, som är spridd över halva jordklotet, har valt att glömma.  Förtränga sina upplevelser i läger och fångenskap, skjuta minnen av syskon som gått i gasen, stått på gränsen till räddning och inte släppts in eller överlevt med all den skuld som den som överlever måste bära. Tänk att jag ännu finns. 

Jag lyssnade till Rose själv som läste kapitel efter kapitel om en tid som en gång var, samtidigt som hon berättar om omvårdnaden av modern i livets slut. Det växer fram en bild av historien som både en tröst och en plåga. Modern som en gång kämpat så för sitt liv, vill inte längre leva. Hennes liv är färdiglevt och det är svårt för Rose att ta in och känslan av att vara den ansvarsfulla dottern som inte låter släktens öde försvinna in i glömskan är viktig och betungande. Och måhända förlösande för Rose, kanske finns där en möjlig väg ut ur släktens trauman genom att skriva, berätta? 

Hur som så är den boken inte en privat angelägenhet, det är ett spännande och mycket personligt vittnesmål över hur det varit att växa upp i Sverige, i skuggan av Shoah. 

Lyssna på Kulturnytts tankar om boken:

"Släktkrönikans fokus brukar ligga på det förflutna, men den här bokens allra första ord är "nu". I det nuet går en författare mellan sin mors sjuksäng och sitt skrivbord. Formulerar en inledande mening, den lyder: "Nu måste jag skynda mig att berätta innan allt är borta".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!