Sidor

måndag 24 juni 2013

paradisträdgården - en måstebok, en markusbok!

- Jag har ett säkert kort, funkar varje gång!

Jag tror det var på en träff med Göteborg Läser som Marcus berättade om den titel som han alltid rekommenderar när han har en villrådig kund framför sig i den lila butiken. Jag hoppas att alla hans kunder blir lika nöjda med hans tips som jag blev för det här är en av årets bästa!

Paradisträdgården  av den amerikanska författarinnan Amy Waldman är en sån där bok som jag trillar pladask för, den tar sin början två år efter 9 -11 och en kommitté har kommit överens om hur minnesmärket ska se ut. Det ska bli en kvadratisk trädgård som skall korsas av två vattendrag och där vattnet möts ska där finnas ett litet hus, en plats för stillhet och kontemplation. Trädgården ska vara omgärdad av en mur, på den skall alla offrens namn finnas, det ska symbolisera att vi måste vårda det vi har, allt är förgängligt och samtidigt vackert. Allt är gott och väl tills juryn öppnar kuvertet och inser att det är en muslim vid namn Mohammed som lämnat in förslaget.

Plötsligt blir the land of the free skakat i sin grundvalar. Är alla amerikaner lika värda? Vem kan föra offfrens talan, är det bara de vita välutbildade eller räknas allas synpunkter? Kan en muslim rita ett minnesmärke som skall hedra alla offer för muslimsk fundamentalism? Är det ett sätt att islamifiera landet? Är det paradisets trädgård som avses, dit där terroristerna tror sig komma efter att ha dött för tron? Genast blir valet av konstverk en mediakarusell utan sans och balans och jag som läser får följa med på slänggungan.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen men jag kan konstatera att det här är en på många sätt aktuell roman, den diskuterar hur främlingsfientlighet och intolerans kan skapas och blåsas under av media och hur skört det är att höra till. Jag tänkte en hel del på Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder som svensk replik på den här romanen. Helt olika till form och stil men med samma tematik, den är förresten nominerad till stora ljudbokspriset - eget inlägg kommer under dagen. Stand by!

Är man sedan som jag intresserad av konst och arkitektur så ger diskussionen om den konstnärliga friheten och referenserna till kända byggnader läsningen en extra dimension, själv hade jag dålig koll på vad som faktiskt nu finns på Ground Zero - efter ett antal googlingar så förstår jag att där ska bli ett museum och minnesmärket består av två nedsänkta fontäner med de omkomna inhuggna i sten runt kanten. Troligen inte ritat av någon muslim?

PS. Nu tror jag att jag har skrivit det väldigt många gånger den här våren men jag kan inte hålla mig. I ett Post Scriptum vill jag klaga på övertydliga och onödiga slut. Det behövs inte, vi kan läsa och leva utan att få förklarat för oss hur det var eller blev. Låt mig tänka själv. Kan sävl!

2 kommentarer:

  1. Jag läste den här boken tidigare i år och tyckte att det var intressant med frågeställningarna författarna tar upp. Men det räckte inte för mig. Jag tycker den är hemskt dålig skriven. Seg, tråkig och dessutom med klichéartade karaktärer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej men, nu får jag leta upp ditt inlägg. Blir nyfiken på att läsa mer. Jag tyckte inte att den var särskilt kliché fylld och inte alls tråkig. Där ser man!

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!