Sidor

söndag 19 januari 2014

Det sällsamma fallet Benjamin Button (F. Scott Fitzgerald)

Inlägget hör till Lyrans jorden runt 4 som nu befinner sig i Amerika.
Jaså minsann, filmen Benjamin Button är baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald. Fast ändå inte. Det är väl Brad Pitt som föds som en åldrad men dock bebis i filmen och om jag minns rätt växer han upp på ett ålderdomshem innan han så småningom blir kär i Kate Blanchett. Kate och Brad är tvillingsjälar och hon är helt med på att han åldras baklänges och åldersskillnaden kommer aldrig i vägen för deras kärlek. En ganska gäspig sak om ni frågar mig, till skillnad från förlagan som tar ut svängarna. Till att börja med föds inte Benjamin som en bebis med ett åldrat ansikte utan som en sjuttioåring i full storlek och med smak för cigarrer. Hans pappas något omotiverade försök att skola in sonen i denna värld medelst barnflicka och enklare leksaker sätter an den drastiskt humoristiska ton som filmen så väl hade behövt.

Förutom den tankelek som är det omvända åldrandet så är det en snabb och skoningslös dissektion av ett människoliv från A till Ö. Förlåt, från Ö till A. När Benjamin som kronologisk tjugoåring och fysisk och mental femtioåring (ja, i textform är även personlighetsutvecklingen tydligt reverserad) möter sin blivande fru, tjugo år gammal i alla avseenden, är han så lyckligt lottad att hon tar honom för femtio och väljer bort andra unga friare för ett tryggt liv med en man i "sina bästa år". Till skillnad från Brad är Benjamin redan femton år senare när paret åldersmässigt möts som trettiofemåringar missnöjd både med sin frus yttre och inre. Minst sagt otacksamt för frun, som i boken inte likt Kate stoiskt accepterar Benjamins föryngring utan ser den som en, hos honom, avsaknad av konformism. Som tur är kommer det amerikansk-mexikanska kriget som en läglig chans för vår hjälte när han närmar sig de trettio. Benjamins ungdomsår tar sedan vid med just den sortens ytlighet som frun en gång valde bort och rundas av med en till en början framgångsrik sejour på Harvard. En barndom som en spegel av ålderdomen avslutar sedan berättelsen. Kul, smart och illusionslöst!

/Gästbloggare M

2 kommentarer:

  1. Den här låter definitivt intressantare än filmen :) Men låter inte alls som en trevlig person.

    SvaraRadera
  2. Jag tyckte inte alls om den, men så är inte noveller min sorts läsning heller...

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!