Sidor

fredag 18 juli 2014

martina montelius sommar

Martina Montelius sommarpratar för fullt och jag tänker att många lyssnar. Om ni missat så lyssna på webben, klok och full av drastisk humor! Har ni inte läst Främlingsleguanen så tycker jag att ni ska göra det också. Jag kör en repris från i mars när jag läste den inför bokresa:
Så har jag i sista minuten läst bokresans cirkelbokFrämlingsleguanen och glad är jag att jag tog mig an den. Bokfrukosten imorgon lär bli fylld av tankar om den här säregna romanen, därför vill jag skriva ned några små funderingar redan idag.

Det som stannar kvar hos mig är den totalskruvade verklighetsuppfattningen som den här huvudpersonen har. När man, som jag, just nu pluggar för att kunna möta människor med olika funktionshinder på ett bra sätt i skolan så får man sig verkligen några rejäla tankeställare. Med ett fantastiskt och lekfullt språk sätter Martina Montelius sin tumme rakt på alla välmenande floskler  som de som samhället utsett att ta hand om de svagastes, de som vill vara eljest, de som inte passar i mallen. Eller faktiskt inte vill passa in.

Hon har en röst som av speciallärarkåren skulle beskriva som annorlunda, men lika värdefull som andra röster. 

Den könlösa och anonyma människan som berättar känner sig som ett barn som bestämt sig för att inte längre gå på dagis. Hemma väntar leguanen som kräver mycket specifik omvårdnad, vitkål och en trappa upp till avträdet. Nikotinplåster som kanske lyfter leguanen upp ur depressionen, lekar kan också fungera om de är på leguanens villkor, likväl känner sig människan så ensam. Så ensam och så rädd. Behovet av närhet och ömhet gömmer barnet bakom ett byråkratiskt språk som är omständigt samtidigt som det är totalt nyskapande. Konkret och fantasifullt på en och samma gång. Förutom det distanserade språket använder hen olika ritualer för att besvärja och ta kontroll, orimliga hygienkrav ställs och rädslan för smuts följer med. Jag själv tänker mycket på de människor jag känner i min närhet som lever med olika neuropsykiatriska handikapp, tvångssyndrom och psykisk sjukdom.

Där finns. mycket att samtala om i den här boken, på söndag morgon ska vi bokcirkla. Kanske kan jag då äntligt få svar på vem den här tysktalande leguanen som manar wieter, weiter ins verderben är. Vidare, vidare mot undergången. (Goethe) Hittar Rammsteins Dalai Lama. Bjuder den:



- repris från i mars 2014 -

4 kommentarer:

  1. Det är lite märkligt ändå: här har hon harvat på i dramatikens värld hur länge som helst och aldrig varit mer än en perifer utkantsfigur. Och så fort hon skriver en roman är hon plötsligt överallt: hamnar i Babel, intervjuas överallt, får sända poddradio, sommarpratar och är snudd på folkkär. Jag menar inte att det är oförtjänt, tvärtom: jag tycker det kunde ha hänt mycket tidigare. Jag undrar bara varför romaner är det enda som räknas för att en författare ska bli synliggjord..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om att det är synd att dramatik och poesi hamnar lite utanför, ändå har ju hon både en berömd mor och har haft omtalat förhållande med deamatenregissör. Kanske, kanske ligger det henne i fatet?

      Radera
    2. Utan att ha någon som helst koll på hennes förhållanden (som jag inte ens har hört talas om) tror jag inte att det har legat henne i fatet. Snarare brukar väl medierna passa på att kasta sig över alla med befintliga anknytningar till befintliga celebriteter. Sådant är tacksamt löpsedelsmaterial. ("KRISTINA LUGNS DOTTER: JAG HAR PANIKÅNGEST" and all that.) Det gör det snarast ännu konstigare att hon inte har blivit mer uppmärksammad tidigare.

      Radera
    3. Helst vill man ju förstås att männsikor ska få cred för det som de gör och inte för att de är kändisbarn eller har ihop det med kändisar. I den bästa av världar så fungerar det så. Det tycks mig ändå så att det stora publika genombrottet var när hon var med i På spåret och samtidigt gav ut en roman som fick mycket media. Bra för oss att hon får höras och synas för vi blir vinnare! Hennes deltagande i Lundströms bokradio i cirkeln om Hundra år av ensamhet var grymt bra! Texten om Carin Mannheimer i expressen idag också.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!