Sidor

söndag 27 juli 2014

The Little Friend (Donna Tartt) - en ögonblicksbild av förändring

När Harriet var baby mördades hennes då nioårige bror Robin. Nu är hon en speciell, trulig, tolvåring och beslutar sig för att ägna sitt sommarlov åt att hitta mördaren och hämnas. I den sömniga lilla staden Alexandria, Mississippi, får man i sakta mak lära känna fler och fler av Robins kvinnliga släktingar, svart tjänstefolk, vit underklass, krämare och medelklass. Tankarna går till Tom Sawyer när Harriet och hennes vapendragare, den jämnårige Hely, försöker fånga ormar i de träskliknande utmarkerna av staden (där det byggs nya, onaturliga, bostäder - ett tema som återkommer i Steglitsan). Det är parallellt en berättelse om Harriets alla tidigare somrar, men känslan av oföränderlighet, stillastående, byts allt eftersom ut till en för Harriet outhärdlig insikt om att precis allt är i förändring. Vi lämnar henne mitt i en febril ovisshet, tolkad av Helys normaliserande medelklassfamilj mot vilken Harriets splittrade hemförhållanden hela tiden ställts. Allt har förändrats för Harriet, inget har förändrats för Alexandria.

Är det bra då? Jag har nu läst och tyckt om alla tre Tarttromanerna under en kort tidsrymd och The Little Friend var bäst. Porträttet av Harriet är helt fantastiskt, liksom sommarlovsbeskrivningen. Harriet är av ett hårdare virke än gästbloggaren i samma ålder (eller nu för den delen) och besitter en större personlig integritet. Man kan bara älska henne, men också känna igen de universella känslorna från brytningstid mellan barn och ungdom. Det långa lovets melankoli, den sorgliga nostalgin, till och med äventyrsinslagen. Sydstatsbeskrivningen med allt vad det innebär i form av klass- och rasåtskillnader, förfining och hårdhet, är också helgjuten. Om personerna närmast Harriet är övervägande kvinnor som Harriet under denna sommar genomskådar och blir besviken på i olika grad, representerar männen hotbilder. Allt från konkreta, fysiska, hot till mer symboliska. När den frånvarande pappan till slut gör entré lyckas Tartt, eller om det är Harriet själv, förminska honom i en scen som borde varit hjärtskärande men som istället blir vårt oavslutade avsked till Harriet. Vi är kanske inte direkt oroliga för henne men önskar henne allt gott.

/Gästbloggare M

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!