Sidor

torsdag 9 juli 2015

#klassiker - Förtvivlade människor

Kulturkolloordet för dagen är #klassiker och jag funderade lite över vad som egentligen definierar en klassiker. Något som är tidlöst och som kan tala till människor om och om igen, något som är unikt och/eller en tydlig representant för en särskild epok och något som är så nydanande eller välgjort att det representerar ett betående värde. Typ så, kom jag fram till att min definition löd.

Till de moderna amerikanska klassikerna räknas Paula Fox Förtvivlade människor. Det är en roman, som likt Stoner (min text, gästbloggarn's text) som var förra sommarens läsning, har fått en ny vår i och med att nutida kända författare har läst och skrivit om dem. Förtvivlade människor är till exempel en text som Jonathan Franzen har lyft upp som en av det tidiga 70-talets stora stilbildare och i förordet sägs Franzens romaner om medelklassen i det samtida USA vara mycket inspirerade av Paula Fox roman. Nja, möjligen kan jag skymta några små spår av Fox i Franzens ordrika intellektuella ältande (jag skriver mer om Frihet och gästbloggarn skriver om Tillrättalägganden).

Det som då förenar de båda författarna är att de undersöker medelklassen och de beskriver ett samhälle som är statt under förändring.

Vi håller på att dö av tristess allihop, sa kvinnan. De unga håller på att dö av frihet, sa Otto. 


I Förtvivlade människor (herregud vilken deprimerande titel!) så får jag som läser möta det gifta paret Sophie och Otto. De är dryga 40, lever ett ordnat liv med hus i Brooklyn, sommarhus på Cape Cod och och i äktenskapet har det blivit mycket tyst. Romanen utspelar sig under en helg som inleds med att Sophie förbarmar sig över en vildkatt som huserar i deras trädgård, när hon matar den så blir hon biten och hon vill inte visa det för Otto. Han är av den åsikten att man ska låta bli. När de senare gör sig i ordning för att gå på ett cocktailparty berättar Otto att hans kompanjon i advokatfirman har lämnat samarbetet, de ser grannarna som slänger sina sopor på gatan, sommarhuset blir vandaliserat, vännerna har ändrat åsikter och blivit hippies. Allt mer stör och skaver i det välordnande och vardagstråkiga. Den grundläggande frågan är huruvida man ska se förändringen som ett hot eller en möjlighet.

Det var först nyligen som hon hade insett att man var gammal väldigt länge. 

Paula Fox skriver så avskalat och så pregnant att nästan varje mening skulle kunna väljas ut och citeras. Det är välgjort, det är tidlöst. SvD s text om romanen börjar:  "Då och då slås jag av en både nervös och distinkt känsla av att människans missnöje med sin samtid är en uråldrig låt på repeat, där själva problemformuleringen står och hackar i samma spår.". Just så.

Och kattbettet värker.

SydSv, DN har också skrivit.



4 kommentarer:

  1. Klart man får försöka få tid att läsa "en av det tidiga 70-talets stora stilbildare". Tack för tips. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. :-) det är en kort och koncentrerad roman så den är ganska snabbläst.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!