Sidor

fredag 24 juli 2015

pappersstäder - filmpremiär idag

Filmen har jag inte sett men boken har jag läst. Bjuder på min text från 2014:

Mitt exemplar av John Greens Pappersstäder har jag just stoppat i en grön påse och skickat till en tonåring som snart slutar nian och som besökt Florida i vintras. För henne tror jag att det här kommer att bli en absolutely fab läsning!

Pappersstäder är fiktiva platser som kartritare satt dit för att kunna kontrollera om deras karta återanvänts utan tillstånd, det är också projekterade bostadsområden som inte blir av eftersom det inte säljs tillräckligt många hus. Det blir spökstäder och kulisser är också det som Margo upplever att hon lever i, som motvikt till kulisserna månaden innan examen från high-school bestämmer hon sig för att försöka hitta det verkliga livet. Det som är på riktigt och att leva instängt i en skola eller vanlig familj finns inte på kartan. Hon drar ut på en hämndaktion och försvinner sedan en natt, bara ett antal ledtrådar blir kvar.
Quentin heter den väluppfostrade, blyge grannpojken som hela sitt liv varit förälskad i Margo och han tillbringar sin sista månad i skolan med att försöka hitta henne, han tar dessutom sina något udda vänner till hjälp. Samtidigt som studenten närmar sig, de sista sorglösa dagarna innan vuxenlivet ska genomlevas i stil, så söker han allt mer förtvivlat efter henne. Den avslutande helt galna färden genom natten för att på vinst och förlust försöka hinna fram i tid är en av bokens höjdare. En annan är jargongen mellan kompisarna, jag tycker att de är underbart nördiga som kan skolka från skolan en hel dag precis innan slutproven men inte missa orkesterrepet. 

Sen är det ju alla litterära blinkningar också, jag är lite extra svag för böcker som använder andra texter som fond för berättelsen. I den här boken så är det Walt Whitmans Leaves of Grass som utgör en av ledtrådarna och John Green smyger, utan att man nästan märker det, in en lektion poesi mitt i romanens mitt. Q ska skriva en uppsats om Moby Dick så den kläms också in och jag småler lite när jag hör den engagerade lärarinnan som pratar för hormonstinna öron. 

Budskapet i den här romanen är i vart fall glasklart - man ska se till att fylla sitt liv med levande innehåll och inte kalkera av någon annans karta. Vem vet om den stämmer, vem vet om den visar rätt väg? Den kanske är fulla med pappersstäder? Välja sin egen väg, ett gott råd som är lätt att ge och svårare att följa.


Vill man händelsevis veta vad andra skrivit om just den här boken så rekommenderar jag Linda och Helenas samläsning - Kolla! Eller så kan man lyssna till John Green själv: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!