Sidor

tisdag 16 februari 2016

mina deckargubbar ...

Gubbveckan fortsätter inne på Kulturkollo och jag kan förstås inte hålla mig från att skriva några rader om alla mina deckargubbar ...  Jag läser gärna deckare med vresiga, egensinniga gubbar i huvudrollerna, tänk nu Bäckström i GW s böcker ... Jag väljer egentligen inte böcker efter kön på den som skrivit men ge mig en bok av Arnaldur Idridason, Peter May eller Deon Meyer så läser jag den på studs!

Två av just dem har jag dessutom varit i kontakt med för Kulturkollos räkning och visst var de sympatiska att samarbeta med. Peter May boktipsade och Deon Meyer svarade på mina taffliga frågor, very nice indeed!

repris från 2014:

7 dagar  är en vecka och exakt så många dagar sträcker sig handlingen över i den här suveräna spänningsromanen av Deon Meyer. Vi är Kapstaden, polisen Bennie Griessel har lyckats hålla sig nykter i 226 dagar och kanske, kanske har han en ny kärlek på gång. Boken börjar med att han gör sig iordning för en träff, dessvärre så får han skynda iväg för jobbet på specialstyrkan kallar. Det härjar en krypskytt i staden, han siktar in sig på poliser och han lovar att skjuta en polis om dagen tills mordet på en ung, vacker och framgångsrik advokat klaras ut. Berättargreppet med en nedräkning dag för dag gör boken nervig och oerhört spännande och de korta kapitlen hjälper till att skapa en läslust utan dess like. 
Det här är bok nummer sju från Meyers penna som kommer ut på svenska och jag tycker att det här är en av de bättre. Jag gillar helt klart när Meyer har Bennie Greissel i huvudrollen, man kan faktiskt passa på att läsa Devils Peak och Tretton timmar innan 7 dagar, om man nu missat dem. Det som Meyer gör så bra är att han skapar moderna kriminalhistorier som kommenterar den komplexa historia som landet Sydafrika har. I just den här boken väver han in korruption, den sovjetiska inblandningen i landets inre angelägenheter och som alltid ligger frågan om ras och enorma inkomstklyftor som ett raster över berättelsen. Jag gillar både personerna, den svarta galghumorn och miljöerna som de rör sig i. Sedan spelar det säkert in att jag nästan hela mitt liv varit mycket intresserad av landet, jag minns hur det började med ett specialarbete om apartheid på högstadiet ... Inte blir läsningen sämre av att jag kan följa med Deon Meyer på promenad i de kvarter han haft för ögonen när han skrev. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!