Sidor

tisdag 23 augusti 2016

vi måste prata om: halva liv

En av programpunkterna på Sigtuna Literaturfestival är ett samtal mellan Qaisar Mahmood och Ted Hesselbom om Qaisars roman Halva liv. Min text om hans roman skrev jag i maj men det passar bra att köra en repris såhär när Kulturkollo har temat Vi måste prata om ... Halva liv är en rom som mycket handlar om bristen på kommunikation, att säga det där som man ville ha sagt innan det blir försent. 
Just nu är jag på jakt efter böcker som ger mig nya perspektiv på Sverige och svenskarna. De senaste veckorna har debatten om muslim 2.0 böljat på ledar- och insändarsidor och jag själv arbetar i en multikulturell miljö och förstår mig inte på vårt behov av att kategorisera människor i vi och dom. Det var med den tanken gnagande i bakhuvudet som jag beställde och läste Qaisar Mahmoods debutroman Halva liv.

Och så fick jag mig en något annan historia än väntat. Halva liv är en universell och vackert beskriven berättelse om en son som vakar över sin far. En far som han inte har något vidare relation till och vars traditioner och religiösa nit han närmast upplevt som hyckleri. Sittande vid sin fars sjukbädd inser sonen att den situation i livet som han försatt sig i  gör att han blivit mycket ensam, han får inte träffa sitt barn och ett fängelsestraff väntar. För att kunna vara ärlig och uppriktigt mot sin far så skriver sonen brev, texter som kanske kan var en start på något. Om det nu ens blir möjlighet att lära känna varandra igen.
Vårt undervattenssamtal handlar om våra besvikelser gentemot varandra. Att ni inte förmådde vara den gode fadern, och jag inte den lydige sonen.
Fadern är i hela romanen, av självklarhet, mycket tyst och jag kom att tänka på det klipp som jag sett med Qaisar där han läser upp ett brev från en far till en son. Det känns som att de här texterna hänger ihop och att de passar mycket bra som hjälp till att komma från det där med svart och vitt. Att få perspektiv. Fram för fler gråskalor!

2 kommentarer:

  1. Så intressant det där med vi-och-de-tänkandet. Det är en fråga som jag ägnat mig mycket åt. Förmodligen av välvilja ledde den svenska integrationspolitiken rakt i den riktningen. I mer än trettio år har man därefter försökt korrigera sig, men frågan är hur bra det har gått. Jag tror ändå att vi infödda svenskar generellt sett har en väldigt öppen syn, och inte kategoriserar så mycket som det kan verka i media. Det man snarare måste ta hänsyn till är att det tar tid att lägga allt som skett i krigets namn bakom sig. Har man fått sin familj utplånad av människor från ett grannland, då är det nog inte så enkelt att se människor från det landet som en del av en gemenskap, även om man flytt till exempelvis Sverige och det i praktiken är möjligt att lägga det förflutna bakom sig. Boken du nämner måste jag absolut läsa, den låter väldigt intressant. Tack för boktipset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint att läsa att du blev sugen på att läsa, jag tänker ofta tillbaka på just den här romanen och den har satt spår hos mig.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!