Sidor

torsdag 22 september 2016

baserad på en sann historia - sanning eller konka?

Oj, oj, oj! Nu har jag läst klart den absolut fenomenala nya romanen från Delphine de Vigan och hade de inte varit så att jag ska lyssna till henne på mässan i morgon så hade jag väntat lite med att skriva den här texten. Baserad på en sann historia är en sån där bok som förtjänar en ordentligt skriven text och inte bara några korta rader men vad göra?

Idag drar mässan igång och det är inte utan att jag undrar hur Delphine de Vigan känner inför att komma till Göteborg. Romanen börjar nämligen med att Vigan (eller författaren i romanen om man ska vara noga) nästan flyr från mässan i Paris och undrar om det faktum att hon inte hinner och orkar signera allas böcker ska leda till att läsarna inte längre älskar henne? Precis som Vigan själv (Ingenting kan hindra natten skriver jag om här) så har författaren i boken skrivit en utlämnande roman om sin mor, den kända moderns sjukdom blottläggs och boken blir en bestseller. Vad ska nu författaren hunna skriva som leder vidare tillbaka till fiktionen, bort från autofiktionen?

Romanen börjar mycket starkt med beskrivningen av den vilsna författarinnan som utöver att hon inte riktigt vet vad hon ska skriva om, eller om hon ens kan skriva något längre dessutom skickar ut sina två barn i livet. De lämnar boet, särbon reser långt bort i sitt jobb och då finns plötsligt en kvinna där som blir författarens bekant, sedermera väninna, nära vän. Väninnan är spökskrivare och har för vana att komma människor på livet för att sedan skriva deras biografier och det är ett element som Vigan använder snyggt genom romanen. Vad väljer man att berätta och vad är då sanningen? Snart dominerar den här nya väninnan hela författarens liv och det hela är skildrat med ett fantastiskt snyggt språk och en dramaturgi som håller en i järngrepp. Jag som läser fattar snart vartåt det barkar och man vill bara hejda hela förloppet. Huuvva!

Den här mycket läskigt beskrivna stalkern påminner mig om en annan fransk roman som jag läste för några år sedan med en spökskrivare i huvudrollen som heter Colombes granne av Tatiana de Rosnay - de båda böckerna har lite samma känsla och de är båda så väldigt franska. Lite kittlande är det också att Delphine de Vigan skriver som om att det här faktiskt är sant, det här har faktiskt hänt. Hon övertygar läsaren gång på gång samtidigt som hela storyn är så totalt osannolik vilket gör att jag känner mig lekt med som läsare, lite skojar hon med mig och samtidigt så är hon en mästare på att manipulera mig. Jag har inte läst på och gjort min research ordentligt men visst är det läge att fråga Vigan: sanning eller konka? Fiktion eller autofiktion, spelar det någon roll?

En mycket skicklig författare är Delphine de Vigan vilket som. En av de bärande teman i boken är just skrivande och hur en författare kan bli alldeles uppäten och närmast paralyserad av en sådan succé som en bestseller är. Författare idag är ju varumärken och mässor och uppläsningar, signeringar och intervjuer är självklar del av säljandes av en bok. Författaren i romanen är inte särskilt road, undrar som sagt om Vigan själv känner sig bekväm?

Kanske får jag svar imorgon - då ska jag lyssna på henne på mässan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!