Sidor

söndag 2 oktober 2016

Miira - Eija Hetekivi Olsson


Omslaget visar en vulkan som är på väg att få ett utbrott och det får man väl kalla en riktigt välvald bild. Att läsa Eija Hetekivi Olssons romaner är en upplevelse som inte liknar något annat, och då har jag ändå läst en del i min dag om man säger så ... Man dras i in en bubblande, fräsande, tumlande, rumlande och totalt utmattande värld som skildrar en plats och en tid som på ett sätt är mig nära och på andra sätt är totalfrämmande. Jag minns att jag när jag läste Ingenbarnsland så ville jag så innerligt läsa mer om Miira, och jag ville så innerligt att det skulle gå bra för henne. Hon var där en flicka att älska och som man ville väl. I Miira får man då svaret.

När romanen börjar är det dags för klass 9 att tillbringa sina sista dagar tillsammans på grundskolan. Miira längtar så att det gör ont efter att lämna den finska hemspråksklassen, börja på gymnasiet och skapa sig en framtid. Ett steg på vägen till den kanske kan vara att förälska sig i den unge bildläraren? När antagningsbeskedet från Burgården kommer och det säger att hon är välkommen till den naturvetenskapliga linjen så är vägen mot att bli hjärnkirurg rak.

Eller inte. Skildringen av Miiras första dagar på gymnasiet är så fantastiska att det gör ont i hela kroppen när man läser. Burgården är långt från Gårdsten, långt från Bergsjön och Miira har noll koll. Hon har aldrig varit i den här delen av stan, aldrig umgåtts med flickor som vill gå och ta en fika och hon är absolut inte förberedd på undervisningens nivå. Hon vill ju vara pluggarproffsig men har inte tänkt på att ta med ett anteckningsblock i sin plastpåse. Hon inser att hon måste lista ut en helt ny världs koder och ett sätt är att fixa till en ordspärr.
Bannlyste orden fika, fräsch, trevligt och mysigt från sitt ordförråd som förr hade rymts i munhålan men nu fodrade fler håligheter i den främre delen av fejset, den delen hon fyllt med järnkoll. Snobborden i ordspärren påverkade inte ordmognaden. De hade ingenting med mognad eller med hennes liv att göra. men hon fick inte bannlysa det självblottande ordet tack. Det som hon måste börja använda utan att självskämmas röven av sig.
Miira lär sig snabbt, hon tar sig fram med furiös energi mot det som hon hoppas ska bli en väg bort från trappstädning och fattigdom. Vägen är krokig, Miira är en krigare som tar sig själv på största allavar. Hon vet att om någon skall kunna förändra livet så är det hon. Hetekivi Olsson är helt fantastiskt skicklig på att använda språket på ett helt oväntat, Miira väder och vrider på orden, hon uppfinner ständigt nya för att kunna beskriva sin verklighet och jag är så imponerad. Grymt bra - grymt sorgesamt.

Varje dag sätter jag mig på spårvagnen från Burgården mot Bergsjön, de elever som jag arbetar med varje dag lever många av dem i den verklighet som Hetekivi beskriver. Just nu pågår en diskussion om vad som ska vara fokus i skolan, jag möter dagligen elever som inte har en susning om de sociala koder som de ganska snart behöver för att kunna fungera i andra sammanhang än de som de är nu. Inte heller får de med sig de kunskaper de behöver, väldigt lite tycks ha förändrats från tidigt 90-tal. Hur ska vi i samhället tillsammans kunna vända den här trenden?

8 kommentarer:

  1. Jag var helt omskakad efter läsningen, och just kapitlet om gymnasiet skakade mest. I synnerhet som hon tagit verkliga kapitel ur våra läroböcker. Det gav mig en helt ny syn på det svenska gymnasiet och för vem det är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, verkligen. Också grundskolan där jag jobbar. Som pedagog vill man så väl, men det är inte att hjälpa att sänka kraven och låta elever komma förberedda till världen.

      Radera
  2. Låter som att jag har missat en författare här!

    SvaraRadera
  3. Jag skrev också om Miira idag på bloggen och även om våra texter är både lika och olika så tror jag att vi båda tyckte lika mycket om att läsa boken. Miira är så mycket på en gång, men jag gillar henne verkligen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar också! Hon är otroligt störig men ingen sätter sig åå henne!

      Radera
  4. Den här boken vill jag verkligen läsa. Ämnet är svårt, vad kan man göra för att öka integrationen? Den frågan gäller på många plan. Vad gör man när skolan gör sitt bästa för att försöka få elever, och föräldrar inte minst, att förstå hur viktigt det är att kunna läsa till exempel? Jag har hört så många gånger från föräldrar att det inte spelar någon roll om det går bra i skolan, deras barn skall ändå ta över hantverkarföretaget sedan. När inte föräldrarna förstår att man halkar efter, inte minst i förståelse för all information man måste kunna ta till sig för att ha samma möjligheter som andra, vad gör man då..? I våra barns skola satsar man på kultur, barnen får besöka Konserthuset, Operan och får även besök av Unga Klara från Stadsteatern m.m. Tyvärr är det många som inte förstår att uppskatta det, men barnen får i alla fall en inblick i den kulturella världen, så som de kanske inte fått annars. För att sammanfatta, jag måste läsa den här boken :) Ha en fin dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar. Kulturen hamnar ofta i bakvattnet och det är kul att läsa att dina barn har en skola som har vett på att satsa på kultur. Läs absolut den här men läs Ingenbarnsland först - de hänger tätt samman.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!