Sidor

fredag 30 mars 2018

veckans tema på kollot är #nyfikengul

Jag kör ytterligare ett gult boktips. Det får bli en repris från i somras: 





repris från fredag 18 augusti 2017

den svavelgula himlen - Westö levererar!



Då är det äntligen recensionsdag för Kjell Westös nya roman Den svavelgula himlen. Alla som följer mig här på bloggen känner säkert till att jag är lite smått förälskad i denne man och det han skriver så tänk vilka förväntningar jag hade! Förväntningar som uppfylldes med råge. Nyanserade personporträtt, en dos nostalgiska tillbakablickar till en barndom som var i Instamaticformat, våndan över att skriva,  klassperspektiv och en helt uppslukande berättelse så snyggt disponerad och genomförd att man bara bländas. Jag läste i en intervju med Westö hos Selma stories att han arbetat mycket intensivt med sin nya roman: 

”En sån här idé till och den tar död på mig”. Jag kan skönja just det hårda arbetet genom texten. Den är så omsorgsfullt formad och orden så noggrant utvald att det blir snyggt, så snyggt. 
På resa i Helsingfors och ett personligt möte.
Mycket trevligt! 

I den nya romanen är Westö tillbaka i det Helsingfors som han skildrat i Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten och i viss mån så kan man finna små ledtrådar från de olika romanerna i den här senaste. Jag läste dem innan jag började blogga så tyvärr kan jag inte länka till texter men just de där blinkningarna gör läsningen mycket mycket fin. På något vis så binder Westö samman sina universum och staden Helsingfors finns där som gemensam nämnare. 

Den svavelgula himlen börjar i nutid, den etablerade författaren märker att det är någon spionerar på honom. Några dagar senare kidnappas den framgångsrika Stella Rabell och författaren bestämmer sig för att försöka skildra hur hans vänskap med syskonen Alex och Stella Rabell en gång startade och hur vänskapen påverkat hela hans liv på ett omvälvande sätt. Han hoppar tillbaka till den tid då det började. Då när han var 10 år och tron på framtiden var både fredlig och ljus. Pojken och hans far delade en optimism som i efterhand kunde tycka orimlig. 1969 var året då de för förstå gången skulle åka på sommarviste vid havet, fadern hade fått hyra ett enkelt torp och äntligen skulle det finnas tid för fiske och bastu. Strax innan sommarlovet tog slut så möttes han och Alex Rabell, rikemanssonen på godset på udden, och en udda vänskap växer fram. Så får man då följa de tre barnen in i ungdom och vuxenliv genom romanen och jag är ibland smått irriterad över de som skriver att en roman eller ett författarskap har en egen ton men precis det har Kjell Westö. Det är inte enkelt, det snirklar sig fram och tempot är emellanåt ganska lågt men allting blir perfekt tillsammans. Pojkens pappa älskar George Harrison och precis som i en perfekt pop-låt så är det helheten som förför. 



 




 
 
Kati Immonens konst passar så fantastiskt bra till den här romanen.  Hennes akvareller memorabilia är monokroma i regnbågens färger och liknar stora polariodbilder som vattenskadats. Alla motiven skulle kunna sitta i familjealbumet men vattenskadorna förvränger motiven och perspektiven, låter vissa detaljer framträda tydligt och annat kan bara anas - precis som barndomsminnen. 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!