Sidor

måndag 21 maj 2018

sveas son - en bitande och underhållande analys av folkhemmet

Med risk för att få halva Kulturkollo på halsen så ska jag nu skriva att jag tyckte förfärligt mycket om Sveas son av Lena Andersson. Andersson har ett sätt att på största allvar och med obeskrivligt gott humör beskriva det 1900-tal som börjar med att Svea som fyraåring säger adjö till sin far som reser till Amerika och slutar med att Sveas barnbarn Elsa doktorerar i humaniora. Jämnårig med folkhemmet, 1932, är Ragnar. Sveas son och Elsas far, som är mannen som av samhället fostras in i tron på moderniteten, ordning och reda och staten som en institution som vet medborgarnas bästa. Ragnar arbetar hårt, vill inte ligga någon till last och uppskattar precision och räta vinklar. I en sund kropp bor en sund själ och han lever för rutiner och disciplin. Han tränar sina två barn (en pojke och en flicka som normen föreskriver), strukturerar upp i föreningarna han sitter i styrelsen för och fruktar mest av allt att avslöjas som obildad.

Så kommer 80-talet, Palme mördas och de nyliberala vindarna blåser i kungadömet Sverige. Inget är sig längre likt och inte ens barnen vill hålla på med sport längre. De vill studera. De vill ta sig in i den där världen dit Ragnar aldrig känt sig välkommen. Sveas, Ragnars och Elsas livsresor liknar mångas som jag känner och det är säkert därför som jag roas mycket av den fenomenala tonträffen i de olika genrationernas livsvärldar. Man kan, om man är lite kritiskt lagd, se den här texten som allt för mycket idé och allt för lite roman men jag köper det.

Precis som med Ester Nilsson så har Andersson hittat en människa som kan personifiera något som behöver belysas och som faktiskt behöver diskuteras. Det här är en bok som landar väldigt bra ett valår och när jag läser i tidningen att SD nu har lika många väljare som socialdemokraterna så tänker jag att det någonstans handlar om att många väljare är besviken på det folkhem som blev, det som de trodde de varit med och byggt upp finns inte längre. Lyssna gärna på Lena Andersson när hon var i babel. Det var en intressant intervju! Den gjorde så att jag läste boken, det tycker jag att många ska göra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!