Sidor

måndag 31 december 2018

få se om hundarna är snälla ikväll - Marie-Louise Ekman




Jag står och diskar ur några av alla de tomma vaniljglassburkar som invaderar mitt skåp och i hallen står två fulla kassar med utsorterade kläder samtidigt som jag lyssnar på Marie Göranzons helt fantastiska uppläsning av Få se om hundarna är snälla ikväll. Marie-Louise Ekmans dagbok från 2011 - 2012 är en vacker och lågmäld dokumentation över några månader då hennes man G blir mycket allvarligt sjuk i cancer. 

Genom hennes korta, precisa och allt mer innerliga anteckningar få jag följa hennes och G s resa genom en sjukdom och ett sjukdomsförlopp som jag allt för väl känner till. G diagnosticeras och genomgår en operation som leder till komplikationer, smärtor, infektioner och leversvikt. Ekmans text kommer mig så nära och det blir som en sammanblandning mellan mina minnen och hennes. Detaljer som konsistensen på laktulos och den ständiga kampen för att äta tillräckligt många kalorier, de otäcka morfinmardrömmarna som skapar nattskräck och trösten i rutiner när inget går att förutsäga. En biskvi, en semla eller en mazarin ger kalorier som är livsavgörande, citron-Snapple och vaniljglass. Jordgubbar och den pulserande luftmadrassen som skall förhindra liggsår och vars pump gör att det aldrig är riktigt tyst. 

Berg och dalbanan mellan hopp och nattsvarta bakslag och längtan efter att ha någon som sover bredvid, ligger bredvid. M-L Ekman beskriver sin förvirrade man som hon måste stänga in med sängens grindar på natten för att han inte ska trilla ur, han liksom M vill rymma från det som skrämmer honom i sömnen och vi måste vakta dygnet runt. Hur logistiken och kontakterna med sjukvården blir ett heltidsjobb, slangar och påsar blir vardag och hur leversvikten leder till en förvirring som gör att den som är sjuk blir totalt oförmögen, som ett mycket litet barn. När jag läser så inser jag att vi är många som delar samma erfarenheter. Så synd att det inte var någon som berättade det när vi var mitt i det. Då var jag ensam. 

Att vårda en svårt sjuk person i hemmet innebär ett ständigt improviserande och det enda man som anhörig önskar är att den som är sjuk skall vara så lite orolig som möjligt, känna sig så trygg och smärtfri som det bara går. Jag var bokstavligen grindvakt. Vi hade inte alls lika positiva upplevelser av sjukhusvistelserna som M-L och G och mötte så många olika läkare, M låg i stökiga fyrbäddsrum och likt G hamnade han på en post-op avdelning under lång tid vilket kanske inte var den bästa platsen så här i retrospektiv. Målet var hela tiden att åka hem där vi hade stor hjälp av ASIH och ärligt talat hade jag nog inte orkat läsa just den här texten i våras men för alla som arbetar i cancervården, som har en anhörig som de följt genom sjukdomen eller som bara vill läsa en mycket gripande skidring av hur kärleken påverkas av dödens närvaro så kan jag varmt rekommendera Få se om hundarna är snälla ikväll.   

Glassätande krumelurer tecknade av Stina Wirsén,
stjärnan som blinkar är blå och vit. 




2 kommentarer:

  1. Vad fint du skriver om det svåra. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det var en mycket fin liten bok som väckte många minnen.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!