Sidor

tisdag 5 mars 2019

järtecken - Christoffer Carlsson

I Järtecken  tar Christoffer Carlsson oss med till sin barndoms Marbäck. Det är ett litet samhälle i Halland och det är 90-tal. Isak är pojken som vaknar en morgon när hela byn luktar konstigt. Snart förstår han att ett hus har brunnit under natten och att något otäckt har hänt. Det är konstiga spår på dörrmattan och hans mamma gråter i sovrummet och har något som luktar starkt i sitt glas.

På bygden pratas det, en ung kvinna har blivit mördad och innebränd och i skogen hittas hennes pojkvän skadad av den unge polisen Vidar som också hör hemma i Marbäck. Det är klart att det är pojkvännen som är gärningsmannen, han som tillhör "den där" familjen. Han som också är Isaks morbror häktas och döms och Isak tänker att han är förutbestämd att också hamna i trubbel. Han bär på tecknet. Han bär på det social arvet skulle väl vi säga som läser och det är i skildringen av den lilla ortens miljöer och psykologi som jag totalt älskar Carlssons roman. Miljön i Marbäck, uppväxten och livet som tonåring på en liten ort och hur människorna reagerar på det som är annorlunda är så fint skildrat. Jag anar att Carlsson i den här romanen grävt en hel del där han stått som barn och det känns i texten. Språkets dialektala drag, de besegrade danskarna, forsen och stormen Gudrun placerar texten och förankrar den stadigt.

Samtidigt så är det här en spännande kriminalroman där man får följa polisen Vidar i hans envetna jakt på sanning och också skidringen av honom känns ovanligt nyanserad, han kommer från orten och ska samtidigt som han är grannpojken representera samhället, lag och ordning precis som hans far alltid gjort. Han har sin rock att bära, Isak har sin och någonstans uppstår en tanketråd där som jag funderar en hel del över. Det här är en bok jag kommer att minnas länge.

En kriminalroman av bästa sort, en roman om ett brott.

Lyssna på Christoffer i Lundströms! Läs en fin intervju i DN! 

  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!