Sidor

måndag 18 maj 2020

midsommarnattsdrömmar - Bengt Ohlsson

Här på bloggen har det varit tyst några dagar och det är inte för att jag inte har läst. Jag har läst. Två stycken romaner som båda har väckt komplicerade och komplexa tankar och känslor. Moa Herngrens Svärmodern får jag återkomma till, idag ska jag försök samla ihop mig kring Bengt Ohlssons Midsommarnattsdrömmar.

Så deprimerande tanke att man kör på i 110 i livet, att man förirrat sig innanför viltstängslet och bara inte hittar något hål att krypa ut igenom. Ingen avfart. Man susar förbi. Förirrar man sig från sin rutt så blir man bokstavligen mosad och det var där i ungdomen som man kröp in genom hålet i stängslet för man trodde att där fanns framtiden. Och så var det bara ett oändligt antal dagar som gick när livet passerade.

För mig, som är nästan jämnårig med Ohlsson, så var det här bitvis smärtsam läsning. Romanen börjar med att Tomas har bjudit in till midsommarfirande i moderns sommarstuga, det är ett litet gäng som kommer och det är tjejerna som från början är vänner. De är alla i 25-års åldern och väldigt omaka, sådär som det kan bli när man vuxit upp tillsammmans men sedan tagit olika vägar i livet. En av tjejerna är rockstjärna, en annan är på väg mot familjebildning och en tredje är allmänt vilsen.  Killarna hänger med och har egentligen väldigt lite gemensamt mer än tjejerna och nu ska de fira årets högtid tillsammans. Tomas är ungkarlen som är den som fixar och planerar, i hemlighet hoppas han på att inte behöva fira helgen ensam och kärleken, eller bristen därpå är ett av temana i romanen. man får följa de tre paren och Tomas genom åren och hur deras relationer böljar, barn föds och återkommande är frågan om vad kärlek är? Fortplantning? Passion, sex, omtanke och omsorg eller vänskap? Är ärlighet och trohet en del som inte kan förhandlas eller är man villig att förhandla om nästan allt bara man inte blir övergiven? Ensam? När man är 55?

Det här är en roman med väldigt mycket kropp. Jag är inte särdeles förtjust i det, alltså instrumentellt sex, kiss och bajs tycker jag tillför väldigt lite och visst kan jag se mönstret med återkommande kroppsliga utsöndringar men just det nja ... Däremot är tycker jag att den allvetande och kommenterande berättaren i romanen är ett snyggt grepp som funkar bra, det blir precis så där kliniskt och kallt alltsamman och det är minimalt med känslopjunk. Så lite att jag saknar det, jag saknar det mänskliga i alla nästan kliniska beskrivningar av kroppsfunktioner. De olika karaktärerna är medvetet valda för att Ohlsson skall kunna diskutera hur samhället förändras under de 30 år man får följa gänget och de är "typer" som man kan känna igen och identifiera bland sina vänner och bekanta. För mig blir de dock inte mer än just "typer", jag saknar människorna. Jag engagerar mig inte och jag bryr mig ganska lite om hur det går för dem. Det är skickligt berättat, jag blir både irriterad och ledsen av läsningen och Ohlsson väjer inte för frågor som skaver och rotar rejält i vår generations innersta. Om jag inte vore så dåligt beläst i min Shakespeare så skulle jag säkert kunna göra ett antal snygga kopplingar till En midsommarnattsdröm, alla ni som kan - upplys mig gärna!

Anja Lundqvist läser ljudboken och hon gör det mycket bra.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!