Sidor

tisdag 21 juli 2020

två vita dvärgar - Lo Kauppi

Två vita dvärgar av Lo Kauppi är en roman som gräver sig in i mig och som med sitt raka och oförställda berättande gör att jag inte kan värja mig. Det har tagit mig flera dagar innan jag ens kunde skriva något kort om den och ännu har jag inte tänkt klart.

Lena är en av fyra syskon och hon växer upp med en alkoholiserad pappa som ständigt är oberäknelig och en mamma som gör det hon kan för att familjen skall fungera. Pappan tjänar ganska bra som bergsprängare och de flyttar till ett villaområde där Lena känner sig som en utomjording. Lena är rastlös, finner sig inte tillrätta i skolan, har ångest och drar som tonåring till London. Hon skall bli frisör men inte heller i London tycker sig Lena passa in, hon söker sig till festerna och de gränslösa och farliga. Där accelererar hennes självmedecinering med droger och alkohol och snart befinner hon sig i ett missbruk som hon inte kan hantera. Hon drar till Thailand med en kille för att smuggla in amfetamin och det är på flygplatsen vid hemkomsten som berättelsen delar sig i två.

Vi får följa Lena - där de svalda kondomerna spricker och hon räddas i sista stund, hon hamnar i fängelse och jakten på nästa dos, jakten på ett värdigt liv leder till fortsatt missbruk och utsatthet. Hon kan inte bryta med sina missbrukande vänner och dottern Sol blir omhändertagen och livet snurrar på.  

Vi får också följa Lo - som förstår att hon måste be om hjälp av sin familj, lägger in sig på avgiftningsklinik, läser upp komvux och går i terapi för att hantera sitt liv. Hon får en ADHD-diagnos som hon kan medicinera och utbildar sig till skådespelare och hennes liv är inte enkelt men det fungerar oftast. Hon har svårt med trygghet och tillit och söker sig till män för bekräftelse, hon skulle så gärna vilja våga starta en familj men det känns nästan omöjligt. Hon satsar allt på sitt liv med teatern istället.

Både Lena och Lo är formade av det sociala arvet och där Lo gör en klassresa med utbildning och valmöjligheter så är Lenas enda slutstation en skitig toalett med en spruta i armen. Hennes brist på impulskontroll och ständiga ångest gör att hon inte klarar att leva det där vardagslivet, hon älskar sin dotter men förmår inte ta hand om henne och när Lena och Lo i slutet av boken möts så är det hjärtskärande läsning.

Jag hörde den här boken i Lo Kauppis egen uppläsning och det gjorde säkert att texten kom otäckt nära. Jag var tvungen att pausa emellanåt för att sedan ta sats igen. Jag är glad över att jag lyssnade klart, det är en både viktig och berörande text men jag bär med mig en sorg i hjärtat nu flera dagar efteråt. När de två vita dvärgarna förenas till en kanske det finns möjlighet att leva ett helt och gott liv, ett starkt och lysande liv men vägen dit var tuff att lyssna till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!