Extremely Loud & Incredibly Close (Jonathan Saffran Foer)

Den här har bloggen skrivit om redan tidigare och tyckt om. Boken är en 9/11-skildring och en New York-skildring om en pojke som förlorar sin pappa i terrorattacken. Denna huvudberättelse är "gripande" som det står på baksidestexten samt orginell och greppet att berätta genom pojken, som är hyperintelligent men inte förstår människorna omkring sig eller sig själv i traumat efter tragedin, är smart och väl genomfört. I en bihandling berättas om förhållandet mellan pojkens farmor och farfar, gripande även detta men med en något sökt twist som kanske känns lite väl mycket "språkvetarexperiment" om man skall vara grinig. Och som en tredje komponent finns det ett grafiskt formexeperiment som jag skall ägna resten av det här inlägget åt att ifrågasätta.

En roman är ju normalt en enkel skapelse rent formmässigt. Förutom texten i sig, och eventuellt bruket av kursivering och fetstil etc, är det bara kapitelindelningen som är en del av verket. Om man läser en biografi så brukar ett par sjok av bilder finnas med, men dessa kan uteslutas eftersom texten i allmänhet inte refererar till bilderna - man kan se bilderna som "extramaterial". Foer har däremot bilder som en direkt del av berättelsen. Han återger också anteckningar gjorda av personerna i berättelsen med ibland bara en enstaka mening per sida (ibland tomma sidor) och ibland med korrigeringar med rödpenna. På ett ställe förstärker han tempot genom att gradvis skriva texten med mindre och mindre utrymme mellan bokstäverna tills det blir oläsligt (och förblir så i tre sidor). Boken avslutas med bilder på ett väldigt elegant sätt. Är det bra gjort? Ja, det är bra gjort. Tillför det något? Oftast. Skall vi hålla på med sådant här? Nja.

Redan min gamle husgud Vonnegut (som jag härmed lovar att aldrig kalla "husgud" igen) kryddade sin naivistiska text med naivistiska egna teckningar när han behövde hjälp att förklara vissa fundamenta ännu tydligare, men det vi har att göra med här är mer av typen formexperiment och jag kan inte skaka av mig känslan av att dessa är en reaktion på de nya medierna snarare än en framkomlig väg för romanen. Läste en artikel i somras där det hävdades att nya medier alltid har ägnat sig åt att analysera de gamla som de på sikt troligen kommer att ersätta (bokbloggning är ett uppenbart exempel) och naturligtvis finns det åt andra hållet en påverkan och en frestelse i att göra romanen till en multi-mediaupplevelse (när digitalböckerna utvecklas får vi se vart det tar vägen). Kalla mig purist, men det kan bli som när jag klär mig lite för ungdomligt - dvs pinsamt - och även om Foer kommer undan med sina hipsterchinos så kanske han kunde låtit bli att rulla upp dem. /Gästbloggare M