Och i Wienerwald står träden kvar

Flera dagar har nu gått sedan jag läste ut den augustprisbelönta dokumentärromanen Och i Wienerwald står träden kvar och jag har fortfarande lite svårt att formulera min tankar. Det här är så bra, så viktigt och så angeläget! Elisabeth Åsbrink väver sin berättelse kring 500 brev som skickades till den unge Otto från de som blev kvar i Wien. Breven från föräldrarna blir allt mer desperata och upphör helt att komma 1944. De autentiska texterna och researcharbetet kring Sveriges, i backspegeln helt inhumana, hållning mot flyktingar gör att det här är en drabbande bok som kommer att stanna länge i mitt minne.

Mitt i berättelsen finns Otto Ullman som skickas till Sverige från Wien 1939 och den unge pojken hamnar som lilldräng i flera olika småländska lantbruk, hos familjen Kamprad blir han god vän med sonen i huset. Elisabeth Åsbrink har med utgångspunkt i familjen Kamprad undersökt och kartlagt den svenska naziströrelsen i en tid när tysk kultur och bildning på många sätt var något som många svenskar såg upp till. Tankarna kring att hålla den svenska befolkningen ren från främmande inslag ekar tydligt in i vår samtid och sättet Sverige hanterar de judiska flyktingarna på är svårt att förstå. Mer om just detta kan man läsa i Annika Thors roman som kom i somras Om inte nu så när och de här två böckerna påminner oss om ett mörkt kapitel i vår historia och de komplettar varandra väl.

Det här är en bok fylld av förtvivlan, längtan och hopp om att en gång återses och för mig är det smärtsamt, jag vet ju redan på de första sidorna vad som kommer att hända, familjen kommer att utplånas och Otto blir ensam kvar. Han får skapa sig ett nytt liv i ett nytt land och det är jobbig läsning. Låt inte det hindra, läs! Läs!