lördagsläser Liliana Heker

Jag suger på karavankaramellen och läser det senaste numret långsamt. Idag bar det av till Argentina och, den för mig helt okända författarinnan, Liliana Heker. Annakarin Thorburns långa och innehållsrika intervju fyllde i några av mina kunskapsluckor, bland annat förstår jag att Heker född 1943 har skrivit både romaner och noveller under snart 50 år. Inte sällan är hennes texter politiska och hon är engagerad både i samhällsdebatten och håller skrivarcirklar där författare kan mötas och diskutera sina texter. Särskilt spännande tyckte jag det var att läsa om hennes tankar om skapandeprocessen för noveller resp romaner. Jag citerar ur Karavan nr 4, 2012:

Generellt sett är det berättelsen som avgör formen. Novellen bygger på en enskild situation som jag kan beskriva med en eller två meningar där slutet alltid är inkluderat eller anas. Vägen till den första versionen är nästan alltid linjär. 

När jag skriver en roman utgår jag från en konflikt mellan en eller två huvudpersoner och därifrån påbörjar jag ett arbeta som jag skulle kalla ett "ostrukturerat insamlande".  (...)

När den första versionen är klar skiljer det sig inte åt så mycket, arbetet med en roman och en novell. Jag börjar arbeta med helheten, ser efter vad som saknas eller behöver tas bort, jag fyller ut luckor, stryker och redigerar texten så mycket jag kan för att den ska närma sig min ursprungliga idé. Men jag tror att novellisten har en särskild förmåga att arbeta med textens precision och struktur.

Liliana Heker menar vidare att en bra novellist säkerligen kan förverkliga en romanidé men det är inte alls lika säkert att en romanförfattare kan skriva en bra novell. Intressant tanke. Den ska jag suga vidare på.

2011 kom Lilana Hekers senaste novellsamling ut på spanska: La muerte de Dios och i Karvans jubileumsnummer publiceras en nyöversatt novell från 1982: De andras kalas. Med hennes tankar om novellen i mina tankar läste jag och funderade.

Heker följer verkligen sina egna råd i novellen De andras kalas. Hon berättar linjärt om en händelse, språket är avskalat och slutet är tydligt men ger mig en tankeställare. Jag får följa med Rosaura på hennes mest underbara dag. Hon är medbjuden på kalas, hembiträdets dotter Rosaura är bjuden på Lucianas födelsedagskalas och mamman vill helst inte att hon ska gå. Rosaura gör sig fin, går på kalaset och känner sig som en av Lucianas vänner ända till den stunden hon ska tacka och gå hem, då blir hon påmind om sin ställning. Hon är personalens dotter.

Tack till Karavan som översatt och publicerat. Jag blir nyfiken och inser att inget finns översatt, beställer novellsamlingen The End of The Story på engelska.

- en novellvåg i bokbloggarhavet -