jag har råkat ut för en man som lider av bildningsexhibitionism!

Kära Nanna!

Vid min läsning av Gunnar Bergs bok Att förstå skolan - En teori om skolan som institution och skolor som organisationer har jag träffat på ett klassiskt fall av manlig bildningsexhibitionism. Hur skall jag kunna fullfölja min läsning utan att bli totalt uttråkad?

Med vänlig hälsning, speciallärarstudent

PS. Ehuru jag finner ovan nämnda begrepp ytterst amuserande torde därvidlag också läsarna roas, till yttermera visso måhända utstöta en glädjeyttring  i form av läte. Gott så.

sista chansen att nominera din favoritblogg!

Passa på! Sista dagen att nominera din favoritblogg!

Nordiska rådets litteraturpris 2013

Klicka på bilden så kommer du till Nordiska Rådets hemsida

Grattis Kim Leine! Vinnare av äran och en rejält tilltagen prissumma. Nordiska Rådets Litterurpris är en femtioårig doldis bland litteraturpriserna och igår var första gången som utdelningen uppmärksammades och till och med sändes på TV. Dansken Leine, som ofta skriver om relationerna mellan danskar och Grönland är aktuell med sin roman Profeterna vid Evighetsfjorden, en roman som får hamna på min läslista. Det är inte varje dag som jag läser litteratur från eller om Grönland så visst lockar den mig. I väntan på att hinna läsa så bjuder jag på en repris av min text om hans debutbok: Kalak

Kalak betyder "en riktigt man" på grönländska och det är i sin beskrivning av Grönland som Kim Leine får mig fast. Han berättar om ett land med vidunderlig natur, spännande språk och annorlunda kultur på ett kärleksfullt sätt. Han egna berättelse i det som på omslaget kallas minnesroman berör mig inte lika mycket. Kim berättar om Kim och alltihop är väldigt utifrån honom själv, andra människor far förbi som i en diavisning och han är i hela boken fullt upptagen med att reda ut sitt eget liv och döva sina känslor med kvinnor, alkohol och tabletter. Den enda person som återkommer är fadern som Kim har haft en idealiserad bild av i barndomen och som utsätter honom för övergrepp i tonåren. Trots att grönländarna ser honom som en riktig man - en kalak - så har Kim uppenbarligen mycket svårt att klara av det som kallas livet. Som sagt, för mig var titthålet in den grönländska vardagen behållningen och jag hade gärna läst en roman som utspelade sig under några av de 20 år som boken spänner över. Det hade blivit riktigt spännande! 

 - repris från 2010 -

dagens spaning: har bloggen tappat sin roll som plats för litteratursnack?

Det märks ett stort intresse för att uppleva och prata litteratur både i verkliga livet och i sociala medier, och i bästa spanarstil så kommer här tre belägg utifrån min lilla begränsade horisont:

• Stockholm Literature var i sin debut en succé - jag har bara hört både positiva och glada tillrop både i gammelmedia, på bloggar och på twitter. Härligt med en festival med kulturen och inte kommersen i centrum.
• Facebookcirkeln där vi pratar om Alice Munros noveller blev fulltecknad på mindre än ett dygn och samtalet, som startade i veckan, är både livaktigt och fullt av tänkvärda infallsvinklar. Dessutom håller Brombergs, på bloggares initiativ, ytterligare en bokcirkel på nätet som också den genast fick ett gäng anmälningar. För att inte tala om Bokresan som ordnas av Breakfast Bookclub. En helg i litteraturens tecken i mars som inom 20 timmar hade fyllt alla sina platser...
• Nyöppnade Litteraturhuset i Göteborg som har ett gediget program och verkligen har en potential för att bli en härlig mötesplats, imorgon kan man t ex gå på Grantas releasefest klockan 18.

Hur ser då framtiden ut? Det har verkligen rasslat till och på facebook och på twitter pratas det böcker som aldrig förr, kanske är det kommentarsfälten i bloggarna som just nu hamnat i bakvattnet. Har bloggen tappat sin roll som plats för litteratursnack?

Vad tycker ni?

jorden runt reser till Tunisien

Inlägget hör till Lyrans Noblessers utmaning - Jorden Runt 4

 Lina Ben Mhennis lilla debattbok tunisian girl är ett unikt tidsdokument över hur en osedvanligt modig ung kvinna från Tunisien kan vara med och förändra världspolitiken. Genom att envist och uthålligt som hon arbeta ideellt och utan politisk hemvist för hon ut film, fotografier, och texter. Hon bloggar, Youtubar och skriver på de sociala medierna Facebook och Twitter så på så vis kan människor i diktaturen få ta del av verkliga nyheter och inte bara regimens propaganda. Hon beskriver hur demokratin kan få möjlighet att flyga med egna vingar, sammanlänka människor och hon poängterar att Internet skapar möjligheter till ett enat, solidariskt uppror där informationen når ut till folket. Alla har samma mål, alla delar samma dröm och samma hopp om en demokratisk framtid i ett öppet samhälle. Bloggen A Tunisian Girl lever också efter revolutionen och Ben Mhenni skriver vidare, diktatorn är försvunnen sedan ett år tillbaka och den långa vägen mot en fungerande demokrati behöver också fortsatt många röster. Det första demokratiska valet hölls i höstas med högt valdeltagande, de vinnande partiet är uttalat islamistiskt och hur det påverkar landet återstår att se. I det svenska förordet av Yasmine El Rafie beskriver hon också hur Tunisien lider av sina uteblivna turistinkomster, så länge diktaturen höll semesterorterna och stränderna lugna så kom turisterna, till ett land med revolution på gatorna kommer resenärerna inte längre...   

Lina Ben Mhenni har på flera sätt fått bli den arabiska vårens röst och det som hon själv på bloggen kallar "min lilla bok" är del av dokumentationen av en händelse som förändrat en hel region. På webbplatsen tunisian girl har det svenska förlaget samlat intressanta länkar för de inte har full koll på franskan utan föredrar att läsa svenska. Titta in, där finns mycket spännande läsning!

- repris från januari 2012 - 

grantapremiär - också i Göteborg!

Hörni, imorgon är det kalas för nya numret av Granta. Kom till Litteraturhuset!

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

novellvågsrunda

Sorgligt eftersatt har mina sammanfattningar av novellvågen på bokbloggarhavet blivit det senaste. Sedan jag tog en sväng senast så har ju faktiskt en novellist fått världens finaste litteraturpris, hög tid att ta en runda hos alla deltagande bloggar!

Böcker emellan har läst indiskt, Erika och ytterligare 20 stycken bloggisar facebookcirklar om Brinnande livet, Bokmal 73 går på novellskrivarkurs och Sincerely Johanna ska bokcirkla om Samarbete med fluga. Vänner emellan av Amos Oz skriver både jag själv och Bloggbohemen om och café de la nouvelle ordnade en novellfika för att stödja världens barn. Om noveller från Grönland skriver Feministbiblioteket och litteraturkvalster och småtankar fyndade novellixer på mässan. Bubblare i novellvågen är Ugglan och boken som startat ett novelltema  och jag själv Fb-cirklar som sagt om Munro, läser Katherine Mansfield och har just beställt en novellsamling från en nigeriansk författare som jag är mycket sugen på. Precis som jag skulle behöva köpa fler noveller till min bokhylla :-)

Fyra fina författarinnor har skrivit novellerna till Novellix novembersläpp.

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

noveller på gång!

Långhelgen - kom snart!

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

viviane élisabeth fauville - ännu en fantastisk roman från Sekwa

viviane élisabeth fauville är en så rörande och störande fransk roman att jag blir alldeles svettig av att läsa den. Förvirrad och förtvivlad och genomsvettig. Typ så.

Här gäller det att vara alert när jag läser, Vivianes ordnade medelklassliv har rasat samman. Hon sitter nu med sin lilla babyflicka i gungstolen i en tom parisisk lägenhet, lämnad av en make som visserligen var otrogen men ändock var ett litet sällskap, ersatt av en ung vacker vikarie på chefsjobbet och allt mer förvirrad. Vad hände egentligen igår? Hur ska jag hantera det idag? Kan det möjligen vara så att jag mördade min psykoanalytiker med en kniv?

Den 42-åriga Viviane Élisabeth Fauville, är ensam i världen och bestämmer sig för att försöka reda ut vad som hände. Besluten hon tar är ingalunda rationella och snart befinner hon sig mitt i en mordutredning utan att kunna reda ut varken det ena eller det andra. Jag som läser får följa med in i förvirringens tid och en av känslorna som sitter kvar i mig efter att ha läst klart är omsorgen om den lilla bebisen. 12 veckor gammal ska man inte behöva var med om att bli lämnad ensam i många timmar, drogad och bäddad till i en byrå. Det gjorde mig ont att mansgrisen till pappa inte var mer intresserad. Nåja, om man läser den här boken och tror att det är en deckare så blir man besviken, om man däremot läser och förväntar sig en rapp, lite sårig fransk relationsroman då är man hemma.

utlottning av Öppen Stad

Teju Cole uppmanande alla åhörare på Stockholm Literature att ta det lugnt, sakta ned och stillsamt läsa hans bok. Just det gör jag nu och jag valde, efter att ha lyssnat på Teju, att läsa den på engelska. Det betyder att jag har ett helt sprillans nytt exemplar på svenska att lotta ut.

Vill du läsa om den filosofiska flanören Julius så är det bara att kommentera här för en lott. Delar du på FB eller bloggar om tävlingen så blir det två.

Fredagen den förste november är sista dag att vara med, lördag den andre meddelar jag vinnaren här på bloggen. Glöm inte att meddela tydligt vem du är så att jag vet vem jag ska kontakta. Lycka Till!

bränd jord i jorden runt 4

Lyrans Noblesser reser jorden runt - häng med du också!

Bränd jord heter boken av Elieshi Lema som berörde mig djupt hösten 2005. Jag hade då just kommit hem från en studieresa till ett skoldistrikt i Tanzania och på hemvägen hittade jag till A Novel Idea i Dar es Saalam. En hel bunt böcker blev jag rekommenderad där och på planet hem började jag att läsa "Parched Earth". Undertiteln till boken är "A love story" och sökandet efter och definitionen av kärlek går som en röd tråd genom berättelsen. En ung kvinna i Tanzania som utmanar de givna (manliga) normerna i samhället och slits mellan omgivningens förväntningar och sina egna önskningar är huvudpersonen. Doreen är lärarinna och boken beskriver också vardagen på en arbetsplats där kvinnors status är lägre än männens trots att de utför ett likvärdigt, både viktigt och gott arbete. Doreen är gift med Martin och äktenskapet blir allt mer problemfyllt bl a för att deras enda barn är en dotter. Traditionen kräver att en kvinna ska föda sin man söner och en dag möter Doreen Joseph på en buss. Det blir inledningen till ett samtal som förändrar Doreens syn på både kvinnor och män.

Jag kan varmt rekommendera boken som låter läsaren lära känna flera olika intressanta människor, ger en inblick i afrikanskt vardagsliv som det kan te sig för den utbildade medelklassen samtidigt som den diskuterar frågor som är universella. En riktigt bra bok alltså!

Undervisning i engelska, Usita, Tanzania, 2005

- repris från 2010 - 

som slutkläm: babel! Nu, snart!

oväntat möte med Kim och Cindy

- Den här utställningen måste ni se, den lämnar ingen likgiltig eller oberörd, sa Kim Thúy till mig och Linda när vi stötte ihop utanför ingången till Cindy Shermans Untitled Horrors. 

Så rätt hon hade Kim, könsroller och sexualitet, liv och död, äkta och konstgjort och väldigt störande bilder. Omskakande och upprörande och på gränsen till äcklad lämnade jag utställningshallarna.

Med Kim Thúy däremot finns där inget att bli upprörd av. Hon var vänlig och artig och på ett sprudlande humör trots att timmen var kväll. När hon fick klart för sig att vi hört henne också i Göteborg och att det var Linda som skrivit om besöket i Litteraturmagazinet så frågade hon henne det som kommer att bli ett bevingat ord:
- How many hamsters have you got running inside that head?
 Kim, i sin vackra Marimekkoklänning, slog huvudet på spiken. Visst har Linda en och annan hamster energiskt kutande där, hellre det än fladdermöss eller?

Bats in the attic eller en och annan hamster. Trötta gick vi genom en vacker stad i skymning och väl på tåget var vi litteraturlyckliga.

teju cole var sista programpunkten ut

To write must come out of necessity - it has to be organic and out of a need to exist in the world. My aim is to do work that merits the attention. 

Det är en ödmjuk, vältalig man som möter mig i auditoriet sent på lördagseftermiddagen. Han är påtagligt tagen efter att ha tillbringat lunchen tillsammans med en av sina stora förebilder: Tomas Tranströmer. Om någon händelsevis missat Teju Coles text om Tranströmers lyrik så klicka genast på länken och läs. Så vackert och känsligt skrivet. 

För att kunna samla sig inför samtalet på eftermiddagen berättar Teju att han promenerat i timmar genom Stockholm i bästa höstskrud och blivit förälskad i den vackra staden. Promenerar, flanerar och reflekterar gör också huvudpersonen Julius i Teju Coles debutroman Öppen Stad. Jag har knappt kommit halvvägs i den engelska texten så kan därför säga mycket lite om mina tankar kring den, det jag märker så långt att det är en okonventionell roman som vidgar genren rejält. Cole berättar att han är konsthistoriker i grunden och att hans erfarenheter av att titta noggrant på ett konstverk hjälper honom att göra likaledes på staden New York. Sakta ned farten och utförligt beskriva kräver en uthållighet och en förmåga att ta med läsaren på resan, en teknik han tränat på i sina studier av flamländsk konst. Dessutom jämför han sin bok med en roman från tidsperioden han närstuderat i sin utbildning:1500-tal. En tid då romanen bjöd news from the world - novels - och mycket väl kunde innehålla filosofi, äventyr, vetenskapliga essäer, juridik, ekonomi och politik. Han har velat skriva en text som samtidigt är mycket gammaldags och samtidigt helt i modernismens anda. 

Julius, som är flanören, i Coles bok kan liknas vid Leonard i Ulysses och med honom ville Cole skapa en sorts huvudperson där man med hjälp av noga valda fragment ur hans liv bygga upp ett flöde som beskriver både en människa och en stad. Att lägga märke till livet menar Cole är romanen tema och han funderar också över center och perifiri. En av de författare som han läst och som han tycker är skicklig på att beskriva just den förflyttningen av centrum är kenyanen Thiong'o. (Hans självbiografiska Drömmar i krigets skugga skriver jag om här.) Som tur var så bar jag med mig den engelska pocketen i min ryggsäck och fick den signerad. Det var ett oväntat trevligt möte!

fika bör man annars dör man

Nu hoppas jag att någon rar bloggis har en bild som jag kan lägga hit för jag själv glömde av att fota det goa bloggargäng som samlades för att fika. Lite snack om festivalen som de flesta tyckte var en succé, funderingar om bloggande och twitter, stollar i kommentarsfälten, prat om en eventuell bokresa i vår och bubbel om novellcirkeln på nätet som börjar imorgon. Typ det, och en hel del annat hann vi snacka om. Tack för mysig stund!

Kolla nu in:
Linda
Bokmania
Breakfast Bookclub
Sincerely Johanna
Feministbiblioteket
En och annan bok
Hermia Says

sedan var det Tayies tur

Tayie inledde sin läsning ur romanen Ghana Must Go med att berätta att huvudpersonerna i berättelsen kom till henne på ett yogaläger i Sverige. Mitt ute på svinkalla skånska landsbygden dök familjen upp, Tayie får ofta idéer till romaner men den här gången fullföljde hon det hårda arbetet med att faktiskt skriva den. Det tackar vi för, det är en fin bok som jag läst och skriver om här. 

Hon valde att läsa ett stycke om den yngsta dottern i familjen, Sadie, som alltid älskat att dansa. Tyllkjolar och glädjefull rörelse i barndomen har bytts mot förakt och medvetenhet om den egna kroppens påstådda brister.  Nu är hon i övre tonåren och dansen känns mycket långt borta. Vid ett besök i faderns hemby i Afrika påminns hon om sin kärlek och stycket som beskriver detta är rytmiskt och melodiskt på ett sätt som gör att vi som lyssnade nästan ville börja röra oss där i salen på Moderna.

Alla som satt i den salen kommer att läsa boken, garanterat! 

dagen fortsatte med Philipp och Lars

När Philipp Meyer ombeds att sammanfatta Texas i en mening säger han "A place that represents all the myths about the U.S." och Lars Gustafsson utbrister "Liberty". Det var just de två områdena som samtalet mellan de båda herrarna avhandlade igår på Moderna. En något knarrig och åldrad svensk professor i samtal med en ung författare som sägs ha skrivit den stora amerikanska romanen med sin Sonen, hur ska det gå? 

Jo, ganska bra till slut. Efter en skakig start mellan läraren och hans forne elev från universitetet i Austin så tog sig samtalet och bland annat handlade det om våld som medel att lösa konflikter. Att U.S.A. har en våldsam historia går inte missa och där finns i landet en positiv syn på makt som erövras genom styrka där våldet blir medlet. Meyer säger att det inte alls är svårt att skriva om konflikter i U.S.A. eftersom de är ständigt återkommande i historien utan det svåra är att leta efter och hitta konflikter som förträngts eller eller tvättats bort av propagandamaskinen. I Texas fann Meyer just ett sådant historieförlopp att skildra, först bebott av olika indianstammar, sedan erövrat av spanjorer, mexikaner och nybyggare. Slaveriet och dess ättlingar inte att glömma och så sent som på  1890-talet stod det sista slaget mellan vita nybyggare och ursprungsbefolkningen. Det är nyss!

Texas är sinnebilden av den amerikanska drömmen, prärien var full av bufflar och gräs, alla kunde få en bit land och i och med oljefynden har staten gjorts till en förmögen plats för några få släkter. Att landet redan var bebott av andra har liksom försvunnit i hanteringen. En sådan familj har Meyer valt att skildra i sin roman och jag får läsa om flera generationers liv. Det öppnar en ett fönster mellan tiderna och gör att författaren kan ställa de olika tidsperioderna mot varandra och som en röd råd går frågan om rättvisa och överlevnad. Han får frågan om han med sin roman försöker rucka på den närmast ikonliknande bilden av sin hemstat? Är det möjligt?

Han berättar att det inte var helt enkelt att närma sig den här historien och att han gjorde det bland annat genom att leva i naturen, han undersökte årstidernas växlingar, floran och jagade småvilt som han flådde. Han har försökt att skapa en äkta känsla genom att samtala med ättlingar till ursprungsbefolkningen och detaljerna var viktiga. Två månader tog det att samla ihop och infoga orden på det indianspråk som talades och alla de här detaljerna skapar en intensiv text som kryper under skinnet på läsaren. 

Nestorn Lars Gustafsson avslutar med de kloka orden att man som författare måste använda både ett mikroskop och ett teleskop och det passar verkligen in på Meyers bok.  

Chimamanda satte tonen

Chimamanda Ngozi Adichie inledde Stockholm Literature på ett grandiost sätt. Med rockstjärnekvalitéer äntrar hon scenen och salen fylls av visslingar. Pondus, humor och mycket allvar satte tonen för dagen och hon inledde med att berömma sitt svenska förlag för att de alltid väljer relevanta omslag till hennes böcker. Hon har varit med om att förläggare klämmer dit afrikanska djur eller djungel på omslaget trots att innehållet utspelar sig i urbana miljöer, så inte i Sverige. Tack för det. 

European Literature I have loved. European immigration officers I have not loved.

Med klokhet och skärpa talade hon om stamuppdelningen i Europa, hon hade mycket uppmärksamt insett att Norden är fylld av olika stammar som förhåller sig som en skara kusiner. En storfamilj som egentligen inte har lust att ses alls men ändå försöker vara trevliga vid middagsbordet: i Finland ser de svensktalande ned på de finsktalande, de finsktalande finnarna vill inte gärna förknippas med Sverige, norrmännen har lillebrorskomplex gentemot Sverige och danskarna är ju nästan inte nordbor alls, de är nästan européer...

 Med utgångspunkt i ett tal av Sarkozy och undervisningen i historia i Belgien påminner hon om hur den koloniala historien närmast är utraderad ur historien. För bara 50 år sedan var kolonier en verklighet och överflödet i Europa har byggts upp av fattigdomen i Afrika och andra utvecklingsområden. Det gäller att sätta allt i sitt sammanhang och befria sig från myten om Afrika som behöver civiliseras. Vild natur som behöver tämjas och så länge man har Sarkozys syn på kolonialismen att det var något som öppnade afrikas hjärta för framsteg och civilisation så finns ingen framkomlig väg för Europa och Afrika att utvecklas tillsammans. Adichie menar att vi måste börja med att berätta historien på ett äkta, brett anlagt vis, så att det komplexa i vår bakgrund kan hjälpa till att lysa upp vår nutid. En del av just de tankarna delar hon med sig här:

festivalen i tre meningar:

Teju Cole,  vilken man!
Chimamanda, rockstar quality.
Kim Thuy, vänligheten själv.

i väntan på Stockholm Literature

Sitter på tåget på väg mot höstens andra bokliga höjdpunkt - litteraturfestivalen i Stockholm. Mängder av fina författare gästar och jag kan inte höra dem alla, men som tur är har jag läst några av deras böcker. En liten lista - klicka gärna på titeln. Jag hoppas att jag ska kunna skriva lite direkt från festivalen men risken är att jag träffar så trevliga bloggisar att fika med så att jag får avvakta till tåget hem. Visst ses vi Sincerely Johanna, Feministbiblioteket, Breakfast Bookclub, Hermia och Bokmania? Kommer fler som jag känner - hojta!

Merethe Lindström - Saknade och Dagar i tystnadens historia

Judith Schalnasky - Atlas över avlägsna öar

Olga Grjasnowa - Ryssar är såna som gillar björkar

Philipp Meyer - Sonen

Taiye Selase - Komma och gå

Chimamanda Ngozie Adichie - En halv gul sol, Lila Hibiscus, Det där som nästan kväver mig, Americanah

Kim Thúy - ru och mãn

två fina filmer!

Kolla nu in fyrornas fina filmer, de finns i Vårt Galleri!

mãn - maten och modet att våga drömma

Därför heter jag mãn, som betyder "som fått allt hon ber om" eller "det finns inget mer att begära", eller "alla önskningar har gått i uppfyllelse". Jag kan inte begär något mer eftersom mitt namn förpliktigar mig att vara nöjd och tillfredsställd. I motsats till Guy de Maupassants romanfigur Jeanne, som drömde om att njuta livets goda när hon kom ut från klostret, har jag växt upp utan att drömma.

I tisdags berättade Kim Thúy att ordet mãn är ett namn som många blivande buddistmunkar väljer när det börjar sitt nya liv. Det betyder ungefär förnöjd, att man inte längre önskar sig något, att man inte drömmer om något för egen del. Så beskriver Thúy den vietnamesiska mentaliteten ett land där man lever i nuet, gårdagen och morgondagen är inte närvarande, förnöjsamheten finns i nuet och i arbetet. Acceptera saker som de är utan att ifrågasätta, så är också livet för den unga kvinnan Mãn som växer upp med sin fostermor i Vietnam och blir närmast bortgift med en lämplig man från Kanada. När hon så anländer till sitt nya land upptäcker hon sakta men säkert att man får lov att önska, man får lov att drömma, till och med om kärlek.

Den här romanen är uppbyggd av en mängd korta fragment, stycken och till varje stycke hör ett ord på svenska och vietnamesiska. De studsar ut från sidan och sätter agendan. Just det sättet att disponera texten tyckte jag mycket om, det är en lek med ord som tilltalar mig och sidorna är så grafiskt snygga. Rött och svart och en vacker återkommande signatur på varje sida Provläs och se de vackra sidorna här!

Varje litet stycke blir som en dikt eller en kort novell och det är ordnörderi de lux. Jag frågade Thúy om tanken med att, som i en uppslagsbok, koppla ett ord till varje stycke och hon berättade att det var en idé som kom till henne en dag när hon steg ur duschen. Det kan man kalla lyckokast! Hon berättade också att restaurangen som kvinnan öppnar i boken har mycket gemensamt med den som hon själv drev innan hon började skriva, en rätt om dagen serverades och det egentligen bara för att hon lärde sig en rätt i taget från sin mor. Maten står för det sinnliga i den här romanen, den tar tid, behöver omsorg och är en kärlekshandling. Det är genom maten som Mãn inser att det är tillåtet att drömma. Och njuta.

Stillsamt, passionerat och osentimentalt, det är de tre ord jag väljer för mãn, vacker läsning för alla!

komma och gå - Ghana Must Go

Imorgon startar Stockholm Literature och en av besökarna är Taiye Selasi, hennes roman har just kommit på svenska och heter Komma och gå. Jag bjuder en repris från i somras då jag läste på engelska: 

Kweku dies barefoot on a Sunday before sunrise, his slippers by the doorway to the bedroom like dogs.

Så lyder den första meningen i Taiye Selasis roman Ghana Must Go som kommer på svenska i höst med titeln Komma och gå. Det där med tofflorna vid dörren återkommer genom berättelsen, fadern Kweku borde vara en sådan man som dör med stövlarna på, inte barfota i trädgården. Utifrån faderns dödsfall nystas familjens liv upp, jag får i återblickar följa den begåvade men fattige Kweku Sais uppväxt, giftermål med Fola, nigerianska som flytt landet under inbördeskrig och hans fyra nu vuxna barn. Ganska snart förstår jag som läser att barnen inte har träffat sin far på mycket länge, inte heller varandra har de träffat och i egna kapitel berättas deras historier. De är den biologiska familjen Sais som inte längre har den självklara gemenskapen som förväntas, och de mår inte bra av det.

Why did I ever leave you? We did what we knew. It was what we knew. Leaving. We were immigrants. Immigrants leave. Let's learn how to stay.

När de reser till sin fars begravning i Ghana tvingas de att möta varandra och tillsammans börja leta efter sina rötter, de är alla i förtvivlat behov av ett sammanhang. Deras upplösta familj och de erfarenheterna som de bär med sig in i vuxenlivet  får man väl säga är den här romanens grundtema men Selasi vill också diskutera rotlöshet på andra sätt med oss. Familjen är immigranter i USA och trots att de gått på de finaste universiteten, är vackra och framgångsrika, helt integrerade så är de i amerikanernas ögon ändå alltid afrikaner. Människor runt omkring dem ser på dem som exotiska och de hör inte i grunden till, väl i Afrika är de amerikaner och de är lika främmande både i Ghana, Nigeria och i Boston. I Chimamanda Ngozi Adichies nya roman Amerikanah utforskar också hon just den känslan av utanförskap och båda böckerna är verkligen läsvärda. Båda böckerna kommer på svenska i höst också om man inte har lust att läsa på engelska!

Adichie om Americanah

Americanah - en roman om hår?

"I discovered race in America and it fascinated me."

Americanah  - efterlängtade nya roman av Chimamanda Ngozi Adichie! Visst har jag lagt förväntningsribban mycket högt, väntat på romanen har jag gjort och bevakat på adlibris för att kunna få den i min hand så snart som bara möjligt. Då gäller det att inte ha så höga förväntningar att det sedan bara blir platt fall av alltihop... 

Och ja. Lite pannekaka men också mycket, mycket läsvärt blir min dom. 

- Det här är en bok om hår. Så säger Adichie själv i en intervju och håret: det afrikanska, krusiga, bångstyriga och svårtämjda får bli en symbol för den svåra frågan om identitiet och ras. Spelar ras någon roll i det amerikanska samhället idag när presidenten själv är mandelfärgad och har en helsvart fru? Visserligen rakpermanentad, men ändå?

En americanah är en välutbildad afrikansk kvinna som anpassar sig till livet i USA, rakpermanentar sitt hår, talar med amerikansk brytning trots att afrikansk engelska är modersmålet och hon anstränger sig så för att passa in att hon till slut inte passar in någonstans. En sådan prövar Ifumelu att bli men där är något som skaver. Trots framgång i karriär, ett kärleksfullt förhållande med en WASP och materiell trygghet kan hon aldrig bli en riktig amerikan. Det här är en mycket politisk roman som vill diskutera svåra frågor med oss och vad passar då bättre än att förlägga handlingen till en frisörsalong? Ett ställe där de flesta frågor kan avhandlas och där olika människor möts av en slump.

Ifemelu ska alltså flytta tillbaka till Nigeria, efter tio år i USA har hon tagit kontakt med sin ungdomskärlek Obineze och för att vara redo för resan måste hon få sitt hår flätat. Under den långa sittningen får jag som läser både Ifemelus och Obinezes liv återberättat för mig. Deras barndoms och ungdomskärlek är vacker och hängiven och när de skiljs åt lovar de varandra trohet. Berättelsen tar mig med till USA och London, till en känsla av utanförskap och exil och en obändigt enveten livsgnista. De kämpar båda för utbildning, trygghet och ett liv som de kan erkänna som äkta. De brottas båda med sina identiteter och Ifemelus sätt att göra sin röst hörd är att starta en blogg om rasfrågor.

Just insnitten från bloggen i romanen, och detta från en inbiten bloggare, mind you, stör mig faktiskt en smula. Det är texter som snyggt passas in i handlingen men som publiceras i sin helhet och blir för mycket upplysnings/provokationstexter för mig. Jag ser deras sprängkraft med titlar som: Understanding America for the Non-American Black: American Tribalism eller: To my Fellow Non-American Blacks: In America, You Are Black, Baby. Jag kan se att de är välskrivna och ofta mycket ironiska i sina underdrifter och missförstånd men jag kände inte att de riktigt hörde hemma i den här romanen. 

Det är nämligen en underbar roman, berättelsen håller så bra utan att det politiska budskapet skrivs mig på näsan med blogginlägg. Jag förstår ändå den debatt som Adichie vill föra med hjälp av sin bok och den känns som en fortsättning på novellsamlingen Det där som nästan kväver mig. The Thing Around Your Neck är och verkar fortsatt vara hudfärgen. 

Har någon, händelsevis, missat hennes två tidigare romaner En halv gul sol och Lila Hibiscus så länkar jag till mina texter. Missa inte hennes författarskap!

- repris från i somras - 

i väntan på Adichie

Ingen har väl missar att jag ska lyssna till Chimamanda Ngozie Adichie på lördag. Stockholm Literature, here I come! I väntan på det bjuder jag en text som hon skrivit om hennes senaste roman och som publicerades i SvD i lördags. Verkligheten överträffar dikten.

varken vietnames eller kanadensare - Kim Thúy

Böckerna hon skriver har varje ord vägd på guldvåg men själv slutar hon aldrig att prata. Hon beskriver sig själv som författaren Kim Thúys hemliga tvilling som åker runt och pratar om böckerna medans författaren sitter i stillhet och omsorgsfullt väljer orden till texterna utifrån textur, vikt och känsla. De ska kännas som en fjäderlätt smekning, som en känsla som passerar förbi och det är närmast osannolikt att den intensiva, snabbpratande kvinnan framför mig faktiskt tagit sig tid att sitta ned och skriva någon bok överhuvudtaget.

Hon berättar att hennes första roman, ru, kom till av en slump. Hon ägde  en restaurang och hade för ovana att somna vid ratten vid rödljus, för att hålla sig vaken så fick hon fatt på blocket till inköpslistorna och började att skriva noteringar i det. När sedan restaurangen fick stänga, den var populär men olönsam, så hittade hon de små anteckningarna och satte samman dem till en bok. Hon berättar att hon arbetar överallt, på en pall på terrassen eller på flygplatser och länge hade hon en så dålig dator att enda sättet att kunna skriva var att använda g-mail som hon skickade till sig själv. Det var inte så praktiskt i längden...

Just det fragmentariska, de små enkla berättelserna som tillsammans skapar en komplex väv, är gemensamt för de båda böcker som hittills kommit på svenska och Kim berättar att hon alltid fascinerats av orden. Hennes husgud är Duras och hon har ställt sin samling av hennes romaner på en hylla högst upp för att inte frestas att läsa dem om och om igen. Just Duras texter var ett sätt att återupptäcka sitt hemland Vietnam, de gav en annorlunda bild av landet än hennes egna från barndomen och hennes föräldrars bilder av det land som de flytt från. När Kim nu återvänder till Vietnam är det med blandade känslor, hon är inte riktigt hemma varken där eller i Kanada. I Vietnam är hon för högljudd och yvig, i Kanada är hon för alltid invandrare.

Kim kommer från en pratglad familj och hon liknar deras liv som ett gäng radioapparater som står på dygnet runt och samtidigt beskriver hon hur den vietnamesiska kulturen starkt präglat henne, vissa saker som exempelvis känslor pratar man inte om. Visar kärlek gör man genom handlingar, att laga mat kan vara en kärleksgåva och det avspeglas i hennes senaste roman mãn. Just den boken skriver jag mer om på torsdag men, det är spännande att höra Thúy berätta hur alla hennes yrken har satt avtryck i hennes böcker. Översättaren har bidragit med kärleken till orden och uppfinningsrikedomen i språket, juristen i henne har visat på sinne för detaljer och det avskalade, precisa språket med vacker rytm. Restaurangen lade till det sinnliga, att saker måste få ta tid för att bli färdigt. Och moderskapet har fått henne att se med barnets öga, för mig är hennes texter riktiga pärlor. Korta, intensiva och mycket läsvärda. Rekommenderas!

litteraturhuset nästa - snart Kim Thúy

Inför Kim Thúys besök på Litteraturhuset i Göteborg ikväll hade jag väldigt gärna velat skriva om mãn - hennes nya roman som jag just läst men se. Den har recdag den 24:e. Lite ordning får det vara på torpet så jag får hålla mig. Bjuder istället en repris av min text om ru:

 

Hur tänkte jag här? Kim Thúys novellsamling ru har funnits i min ägo snart i ett år, oläst. Ofattbart! Den förtjänar i allra högsta grad att läsas och inte ligga som en dammig hyllvärmare. Det här är ytterligare en roman/novellsamling som har sitt ursprung i självupplevda händelser och kanske var det en mättnad på sådana texter som gjorde att jag lät den ligga?

Kim Thúy knäpper mig på näsan och visar att en självbiografisk text kan vara stor litteratur. Det här är en äkta läsupplevelse, korta texter liksom små rännilar tillsammans bildar en forsande bäck och tar mig med på en härlig läsresa. I minnesfragment får jag följa den tioåriga flickan som flyr tillsammans med sina föräldrar från kommunisternas Vietnam fram till Kanada i nutid. I början av samlingen förstår jag att Kim nu själv är mamma och att det faktum uppmanat henne att skriva ned sin berättelse. Minnena hakar i varandra och det blir en både humoristisk och känslosam resa för läsaren, aldrig sentimental utan berörande och ibland upprörande.

Hon är uppvuxen i ett sammanhang där hennes familj är välutbildade och välsituerade i sitt hemland och ser hur hela deras värld förändras när kommunisterna övertar styret. Jag är mycket förtjust i att läsa texter från länder som jag inte vet så mycket om och det faktum att jag googlade friskt på Vietnam och dess historia under tiden jag läste hjälper till att ge boken ett riktigt högt betyg. Där finns många teman att upptäcka; det smärtsamma flyktingskapet, rotlösheten som följer på och kulturkrockar som uppstår. Som en tröstande, porlande bäck genom hela samlingen går kärlek och omsorg. Kärlek och omtanke kan göra den mest skrämmande värld till en trygg plats där man kan vaggas till ro och där frihet är möjlig. 

Den här boken utvidgade min värld och det är bland det finaste läsning kan göra. Läs den! 



Ru är franska och betyder bäck eller flöde och
betyder på vietnamesiska vaggvisa eller att vagga.

kyss mig först - en spänningsroman i tiden

Kyss mig först är en lättläst spänningsroman som fångar in och håller kvar läsaren till sista sidan. Jag tänkte, faktiskt i ärlighetens namn, inte en ge den en chans men så skrev Bokmoster  en hyllande text och jag behövde en pausbok. Det blev Lottie Moggachs debutbok som handlar om en ung tjej som är lite eljest. I skuggan av sin mammas sjukdom och död sitter hon nu utan utbildning i en sunkig lägenhet ovanpå en currysylta. Hon trivs inte särskilt i sociala sammanhang och lever det mesta av sitt liv på nätet. WoW är spelet och när hon en dag blir inbjuden till en community av en medspelare så hänger hon på. Väl där dras hon in i debatter och attraheras av den karismatiske ledaren, när han sedan  erbjuder henne ett uppdrag kan hon inte stå emot. 

Moggachs utforskar här identitetsbegreppet och leker med det faktum att vi alla på Internet kan välja vem vi vill vara. Internet erbjuder en anonymitet som kan få människor att våga sig ut ur sitt vanliga blyga eller hämmade jag och ingen kan någonsin vara riktigt säker på vem man talar med. Vem är DU? ljuder genom den här romanen som är en såpass ovanlig kombination som spänning och existentiella frågor med en ung sårbar kvinna i huvudrollen. Jag känner ett visst släktskap mellan henne och Patrick i Belinda Bauers senaste Betraktaren, de är båda udda existenser som är oerhört kompetenta på vissa sätt och mycket handikappade på andra. Sköra och starka, begåvade och utsatta. 

Tackar Bokmoster som puffade mig i riktning mot den här annorlunda boken! 

augustprisnomineringarna här!

Nu är nomineringarna officiella. Läs hela listan!

De böcker som bloggen läst länkar jag till, alla romaner som nominerades har jag läst men bara en av dem tippade jag. Lena Andersson ligger nog nära till att vinna alltsamman, Westö trodde jag inte fick vara med men snälla bloggisar upplyste mig på Twitter igår. Då utbrast jag där att det är hög tid för Westö! Jag hoppas på att hans författarskap lyfts fram med ett pris.

Den som jag inte läst och är sugen på är Uusmas bok om Andréexpeditionen.

Fackboksklassen:
Spår

Skönlitteratur:
Hägring 38
Egenmäktigt förfarande
Porslinsfasaderna
Liknelseboken

Vika titlar hejar ni på?

Katherine Mansfield - nyöversatt novellist i Munroklass!

I SvD s understreckare i lördags kunde jag läsa att en av mina favoritförfattare, den nya zeeländska novellisten som var samtida med Virginia Woolf, Katherine Mansfield nu är nyöversatt. Hennes texter kommer ut i en nykomponerad novellsamling på ellerströms förlag som de kallar Trädgårdsfesten och andra noveller. Vad jag förstår är innehållet inte identiskt med den som kom 1922 men jag bjuder en repris från 2011 då jag läste på engelska:

Vilken lycka, närmast en bliss, att hitta en underbar liten novellsamling på sin läsplatta. The Garden Party and Other Stories är nu utläst, så skön läsning. Texterna suger in mig i miljöerna, det är som att se en vackert iscensatt film!  At the Bay förflyttar mig i tid och rum till ett strandhus någonstans i Nya Zeeland i början av seklet. De vuxna finns där i periferin men berättelsen är barnens. Fantastiska miljöbeskrivningar och ett lojt tempo som andas sommar. Titelnovellen The Garden Party handlar om förberedelserna för årets höjdpunkt - trädgårdsfesten, som inget får störa. Inte ens en arbetares olyckliga död, festen genomförs och novellen avslöjar den avgrundsdjupa klyftan mellan överklassens låtsasproblem och verklighetens. 

Novellsamlingen kom ut 1922 och där finns tydliga tankar om klass och kön i Katherine Mansfields texter, hon var själv uppvuxen i en överklassmiljö och skildrar i flera av novellerna hur den yngre generationen har allt svårare att finna sig i den viktorianska mallen, kvinnorna vill mer än att vara männens dekorationer. Bliss är namnet på den novell av Katherine Mansfield som jag känner allra bäst, den var föremål för en uppsats en gång i forntiden då kurserna hette trevliga saker som Commonwealth Literature. I den diskuteras också kvinnans rätt till sin egen sexualitet och självständighet. Det är moderna tankar förlagda i en konservativ miljö vilket är mycket effektivt, poängen går fram särskilt tydligt när kontrasterna blir skarpa.  

Jag har ytterligare en novellsamling på min platta - tror minsann att jag läser vidare. Lite trist var det att läsplattans text relativt ofta var dåligt formaterad. Mellanrum mellan ord saknades, prepositioner kom ofta två gånger och radbrytningar var hejkon bejkon. Det förtog lite av läsningen men innehållet; det var skimrande, glimrande prosa.

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

augustgissning i sista stund

I morgon klockan 12.15 kan alla som har lust se vilka som är nominerade till Augustpriset. Direktsändning alltså och visst är det kul om man gissat lite innan?

Jag kan bara gissa i romanklassen, fack och barn&ungdom har jag för dålig koll på. Det får bli titlar jag läst och tyckt mycket om:

- Torka aldrig tårar utan handskar, hela trilogin

- Egenmäktigt förfarande

- Den bästa dagen är en dag av törst

bubblare:

- Vägen mot Bålberget

- Blekingegatan 32

- September

Vilka tror du på?

så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien

Moshin Hamid har skrivit en bok som till det yttre har formen av en självhjälpsbok. I tolv steg ska du som läser lära dig den enkla vägen till lycka. Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien  börjar med steg nummer ett - Flytta till stan - och där i byn möter jag för första gången pojken vars liv jag får följa genom livet. Han föds i en familj på landet, i ett land som kan vara Pakistan, och han inser att framtiden finns någon annanstans än under britsen i familjens lerhus. Hans far arbetar som tjänare hos en rik dam i storstaden och starten på pojkens resa mot att bli snuskigt rik i det snabbväxande Asien börjar på ett busstak på väg mot storstaden. Sedan följer kapitel med rubriker som: Gå i skola, Bli inte kär och Undvik idealister. Hamids roman, för det här är en roman trots namnet, är en svidande svart satir som försöker sig på att sätta strålkastare på en mängd företeelser som formar en fattig människas väg till ett något rikare liv. 

Jag läste och associerade genast till de indiska författarna Aravind Adiga och Vikas Swarup, de använder också en nattsvart satir för att sätta fingret på orättvisor och den till synes omöjliga uppgiften att ta sig till rikedom utan att ta genvägar som är moraliskt tvivelaktiga alternativt ha en osannolik portion tur. Ambition och gatsmarthet krävs för att ta sig fram och kärlek och moral blir satta på undantag. 

Jag gillar Hamids böcker, de har ett intensivt driv och vill stöka runt och ifrågasätta. Just greppet med självhjälpsformatet kan jag förstå, diskussionen kring huruvida man kan hjälpa sig själv eller ej är central, men han fullföljer inte formen fullt ut. 12-stegs metoden är ett snyggt grepp i en roman där författaren är smart och använder humor och västvärldens fördomar om utvecklingsländer för att få fram sin poäng. För en boknörd som mig så är hans kärlek till böcker och bildning en extrapluspoäng. Visst måste man hålla med när han skriver:

I själva verket kan man säga att alla böcker, varenda bok som någonsin skrivits, erbjuds läsaren som en form av självhjälp.

Läs också mina tankar om Den ofrivillige fundamentalisten och Nattsvärmare.

vi bara förbereder oss...

En resehandbok, en nobelprisvinnare och en Murakami, ett halvår kvar. Man ska börja i tid, eller hur? Romanen med det vackra omslaget och titeln Kyoto har vi lånat av svärmor. Hon skriver fint om den här. Finns där fler böcker om Japan som vi ska ladda med? Alla tips mottages tacksamt!

dagens spaning: hallå förlagen - ni biter er i foten!

Eller i svansen, eller i handen eller vad man nu ska säga när ni gång på gång skickar ut recensionsexemplar till bloggare som skriver av baksidetexten och sedan klickar på publicera. Har de ens läst boken undrar man ibland? Nu ska jag sticka ut hakan lite och kanske provocera en och annan. På bokmässan deltog jag i ett samtal som handlade om just relationen mellan förlag och bloggare och jag skulle önska, som jag också framhöll där, att förlagen kollar av bloggarna en smula innan de hoppar på samarbete. För inte ska vi hymla med att bokbloggarna är en del av marknadsföringen för en bok, en kanal ut till läsarna? Då skulle jag, om jag var förlag, också se det som en sådan och vara lite noga med att välja var jag ville synas. Jag skulle kolla upp inriktning på bloggen, besökarantal och kvalitet på inlägg. Det skulle vara en vinnasituation för alla, både förlag och bokbloggare, eller?

Är jag på fel spår här eller vad tycker ni andra i blogosfären?