en fläkt från en annan värld - Milena Busquets

Väldigt sällan hör jag en samtalsledare på en av bokmässans scener säga Fuck You till en av deltagarna men så var det bokstavligen den 26 september i år. Sonja Schwarzenberger ledde samtalet mellan den mexikanska författaren Guadalupe Nettel och spanska Milena Busquets och det var när det kom in på det finns så få kvinnliga författare och att kvinnornas röster sällan hörts genom historien och Busquets menade att kvinnliga författare kanske inte varit lika bra eftersom de inte hade fått sina böcker utgivna som det härskande till på scenen. Med en arrogant överklassair, en axelryckning som man kunde tolka att kvinnorna får väl skylla sig själva om de inte skriver tillräckligt bra menade Busquets att det är något man bara får acceptera. Fuck You blev Schwarzenbergers svar och Guadalupe Nettel satt nästan orden i halsen och försökte diplomatiskt släta över.  

Jag läser Milena Busquets även detta går över med det samtalet i minnet och förflyttas i mitt sinne till ett år i mitt liv som jag tillbringade i en välbärgad familj där Madame kom från en fin adress i kanten av Bois de Bolougne. Det självklara överklassperspektivet, det mycket franska nästan arroganta sättet att se på livet och sin omgivning. Den som man applicerar på livet när ekonomi inte är en fråga att bry sig om, när man självklart har en femme de menage, en person som sköter tvätten och en barnflicka. När man utan att reflektera över det tillbringar en timme om dagen med sin barn trots att man är hemmafru, när man lever så i sin egen bubbla att allt annat blir ganska ointressant.  

Nu är vi inte i franska överklassen här, vi är i den spanska och eftersom Busquets är från en känd familj i hemlandet så förutsätts det liksom att jag redan vet en hel del, det här är en självbiografisk roman och lite likt Felicia Försvann  så finner vi här en kvinna som äntligen börjar närma sig sin mor. Blanca i den här romanen sörjer, modern har efter lång tids sjukdom dött och Blanca är 40. Aldrig hade hon tänkt sig hur det skulle vara att vara 40. Mitt i livet och ha ingen ordning på något, ta dan som den kommer, spendera massor av pengar, ligga så snart tillfälle ges och vara allmänt självupptagen. Människans dödlighet, minnet av modern och de dubbla känslorna för modern är romanens genomgående teman. Plötsligt är det Blanca som ska vara den vuxna i familjen, hon som mest lekt vuxen tidigare. Med två ex-män, sina barn, en älskare och vänner drar Blanca till sommarvistet i den fashionabla badorten och där blir moderns röst så tydlig, så stark. Även detta går över. Det kommer en morgondag.  

Jag gillade Busquets roman, den gav mig en fläkt från en annan värld och sorgen var vackert beskriven. Än mer tyckte jag om Guadalupe Nettels bok om sin uppväxt: Kroppen jag föddes i. Den har jag läst och skrivit om här.