den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin - dreamteamet spekulerar

Klas Östergren, Kristoffer Leandoer och Therese Bohman modererat av Åsa Beckman - det kan man kalla dreamteam!

Vilken bok har ni läst som väckte något farligt hos er? Leandoer läste Lolita som ung och det tog lång tid att hämta sig från, Bohman läste Sidney Sheldon och andra böcker om sex alldeles för tidigt. Östergren valde Landet från ingenstans av Elsa Beskow. Det var en berättelse som var mind-blowing och blev början till författarskapet, fantasins oerhörda kraft. På sextiotalet fanns det pin-up tidningar och de erotiska novellerna lockade. Erotik kan vara en ingång till litteraturen och Leandoer påminner om att det som är lite förbjudet lockar. Tips till läsrörelsen? 

Läsning vänder sig till den som är ensam, det är en osocial aktivitet men det är också en plats för identifikation. Litteraturen är förlorarens arena menar Östergren och då är konst och kultur ett sätt att hantera det. Fantasi som krävs för att läsa och skriva ligger nära dårskapen och det är den riktade koncentrationen som läser och skriver kräver styrka. Boken är ett magiskt objekt och skillnaden mellan dårskap och författarskap är hårfin. 

Kan man skada någon som man just läst en bok av? För att kunna skada någon så måste man kanske göra dem till främlingar och läsning kräver att man släpper in en parasit i huvudet, mellan författare och läsare finns en kontrakt. Man blir besatt av en människans tankar, en kärleksfull underkastelse. Författarens blod och liv finns bara i läsarens välvilja att tillgodogöra sig innehållet, menar Östergren. Therese undrar om det finns något slags agenda om att boken är uppbyggliga, visst kan man läsa med många olika känslor och investera i läsningen annars faller det platt.  

Bohman påminner om känslan av att läsaren är betraktaren och sedan ha självkänsla nog för att vilja uttrycka sin bild av världen. För länge sedan uttryckte litteraturen det som alla tänkte men numer så är det den enskilda rösten som måste leva. Vad alla tycker är inte längre lika intressant. Beckman pratade om begreppet "readers high" där de som läser kan utveckla ett beroende som kan leda till abstinens. Bohman tycker att läsandet och skrivandet kan jämföras, det där att man glömmer tid och rum. Kinderna blossar och man undrar vart tiden tig vägen. Leandoer jämför litteraturen med leken, det är ett friutrymme. 

Samtidigt menar Östergren att man måste ha någon slags överenskommelse om vad som är verkligt, om alla bara skrev fantasihistorier så skulle man inte ha något att förhålla sig till. Litteraturen kan vara det som medierar mellan verkligheten och fantasin, som en garderob som leder till Narnia eller någon annanstans. Kanske till landet Ingenstans.