ständigt på flykt i tanken - Kim Thüy

Yukiko Duke och Kim Thüy - vilket par! Båda är språknördar och synnerligen intresserade av ordet och Kim berättar hur detaljerna är viktiga i hennes liv. Efter en inledning där man funderar på olika typer av kyssar och Kim är fascinerad av det svenska ordet långtradare ... så hamnar hon ganska snart i det mycket allvarliga temana flykt och exil. Hon fokuserar ofta på saker som inte andra ser och ibland kan man tycka att det är fel, eller är det rätt? I hennes böcker är detaljerna, som hon upplevt dem, viktiga. Thüy berättar att hon flydde som 10-åring i en båt, och känslan av att himmel och hav är ett och rädslan var där samtidigt som hon inte riktigt var vuxen nog att förstå. Ända sedan tiden i flyktingläger i Malaysia har Thüy haft ett särskilt förhållande till vatten. Vatten var något som man sparade på, att ta en dusch kan kännas som semester. Där fanns inga toaletter och än idag är just toaletter något som är trauma. Hon berättar om hur flyktingen Kim fortfarande finns, hon lyssnar på många flyktingars historier och fortsätter ständigt att berätta. Många flyktingar vill inte se bakåt, de vill leva i nuet och därför pratar man kanske inte om det som man lämnat. Den vietnamesiska historien är så komplicerad och man vill lämna det därhän, man vill bara framåt. Det är något som också är Vi s berättelse. Som flykting har man berövats sin historia och man har ingen aning om sin framtid, det kan också vara så att man är flykting i sitt eget land. Så skedde i Vietnam under tiden efter krigets slut, där var något nytt som var på väg att formas men ännu inte klart. Tystnaden blev central, ingen musik, ingen radio utom propaganda, ingen ville tala med någon för kanske kunde man ange någon oavsiktligt. 

Vad kommer härnäst? Thuy känner ett ansvar och har förmånen att berätta de vietnamesiska berättelserna, fortfarande är det censurerat det som skrivs i Vietnam. Hennes böcker finns på vietnamesiska men inte i Vietnam. Imorgon ska vi få bokcirkla Kims senaste roman tillsammans med henne. Vilken fullkomlig lycka!

Jag har skrivit om Vi här!