En dramatikers dagbok 20132015

Så har jag ägnat ett par kvällar åt att läsa ett par månader av Lars Noréns En dramatikers dagbok 20132015 och jag är på ett hypnotiskt sätt indragen i hans värld. Hans lilla, lilla värld med praktiska sysslor som rundorna till "sina" bokhandlare och till Kulturhuset, inköp av stövlar, byte av stövlar och hämtande av paket och hans stora, stora tankevärld. Det är kärleken till den lilla dottern, det för Norén allt mer krävande sociala livet som han helst vill slippa och det är läsningen av Heidegger. Filosofiska reflektioner om tiden som går, skräcken för åldrandet, väderobservationer och tankar om konsten, litteraturen, teatern. Redaktionsmöten på Bonniers, arbete med dagbok nummer två och krämpor. Allt i en tät och koncentrationskrävande text på bibeltunna opaginerade sidor. Jag inser också att jag inte på något vis kommer att kunna läsa ut den här boken innan augustprisets utdelning men jag ska sträva på, absolut, läsningen är mycket mer intressant än jag trodde. 

Jag kan ändå inte komma förbi några saker som jag finner problematiskt med den här typen av böcker som nästan kan bilda en egen genre: faktion. Boken är nominerad i den skönlitterära klassen men är skriven som en, och har etiketten, dagbok på omslaget. (Nu är jag ingen litteraturvetare, inte heller professionell skribent så ta mina tankar för vad de är.) Jag har i allmänhet svårt för dagboksromaner och brevromaner, det som mest stör mig är att jag inte vet vad som är sant. Kanske är det en ickefråga när man kallar texten för fiktion. Hade det varit en självbiografi så hade texten funnits med i fackboksklassen och då hade jag troligen tänkt annorlunda. Nu finns texten någonstans mitt emellan och då kan jag någonstans känna mig lite bedragen. 

Jag har helt enkelt svårt med otydligheten i genren. Jag förstår rent logiskt att texten är ett skönlitterärt verk och i ett sådant så väljer författaren enväldigt vad som ska ingå, men benämner man något en dagbok så får jag som läser känslan av att författaren skriver ett kontrakt med läsaren att allt i den i stora drag följer författarens dagliga liv. Måhända skriver Norén i det här fallet om sin vardag eller så gör han det inte, jag kan inte veta. Det jag kan se i texten är att han skriver den för att andra ska läsa. Man kan tänka att någonstans när dagboksskrivaren blir medveten om att det hen skriver kommer att bli publicerat så förändras skrivandet, både innehåll och form bli allt mer kontrollerat. Jag tänkte på det när jag läste Anne Franks dagbok för några år sedan och jag funderade på samma sak när jag läste Astrid Lindgrens krigsdagböcker förra året och nu med Lars Noréns tredje del i dagbokstrilogin så är det ju öppet deklarerat att han skriver för att det ska publiceras. Han resonerar till och med om omfånget och tycker lite synd om recensenterna som ska hinna läsa texten innan recensionsdatum. Jag funderar ofta, och diskuterar det med jämna mellanrum. Glad blev jag när jag hittade kursen Life writing - biografiska genrer i förvandling på GU i vår. Jag har sökt, för jag vill tänka ett varv till.

Vilket moraliskt ansvar har en författare som lämnar ut andra människors privatliv? Finns där någon gräns i fiktionen? Norén återkommer i början av sin dagbok (del 3) till arbetet med dagboken del 2 som skall redigeras och rättas. Han vet att han har ett antals personer han vill ringa innan publiceringen så att innehållet inte ska komma som en överraskning men han drar ut på det. Samtidigt så svingar han vilt mot ett antal kända svenska författare, skriver nedlåtande om kulturjournalister och namngivna skådespelare på Dramaten. 

Problematiskt med den här boken är också att det är del tre i en trilogi och jag har ingen möjlighet att läsa de tidigare delarna innan jag tar mig an den här texten. Eftersom de omfångsrika och i många stycken krävande texterna (jag googlar på författare jag inte känner till, jag läser på om hans dramatik och jag måste ibland läsa samma mening många gånger) behöver läsas i små portioner så är det rimligare att läsa 5000 + sidor på ett helt år, eller varför inte sprida ut läsningen under flera år. Just det faktum att augustprisjuryn nominerar den tredje delen i en triologi tänker jag tyder på att det egentligen är hela serien som hyllas. Kristina Sandberg fick ju till exempel priset för Liv till varje pris vilket var en roman som enligt mig då, behövdes läsas i sammanhang med de tidigare två för att riktigt bli så bra som den var. Jag tänker att det kan vara likadant med Noréns dagböcker, jag har inte de tidigare två delarna med mig och kan därför inte riktigt förstå och uppfatta allt som finns där på, mellan eller bortom raderna. 

Hur är det med er andra? Funderar ni på det här med sant eller inte sant? Författarens moraliska ansvar mot sin omgivning? Kan ni tänka er att läsa tredje delen i en trilogi utan att ha läst de tidigare?