Kidnappningen - en släktberättelse

I Kidnappningen har Anna Schulze gjort det som jag drömmer om att göra någon gång. Hon har grävt i sin egen släktberättelse och skrivit en mycket spännande och gripande bok. Med brev, dagböcker, tidningsartiklar och hopsamlade minnen som bas har Schultze skrivit en fiktiv berättelse om sin fars liv. När Ragnar var 11 kidnappades han av sin mor Daisy och de levde i exil under tre år. Hela uppväxten var präglad av föräldrarnas missämja, eviga förhandlingar om vårdnad och moderns mycket sköra psyke. Någon slags trygghet finns i mormor Adga och sommarhuset på Tyresö och dit längtar Ragnar alltid. Där kan han vara en vanlig lite pojke, med sin mormor får han gå skola och umgås med sin äldre syster Gunilla. Moderns psykiska tillstånd med känslostormar, labila utfall, känslomässig utpressning och ständig aga gör att Ragnar som barn förblir lojal med sin mor. När han själv blir vuxen så låter han inte Anna på något sätt träffa Daisy, han försöker förtvivlat att se till att ge sin dotter en så bra uppväxt som han bara kan. 

Det är mycket spännande att följa generationerna i den här romanen, Daisys uppväxt som präglar henne, Ragnars och Annas och någonstans så finns där en hoppfullhet, onda cirklar kan brytas även om det innebär att man måste helt utesluta släktingar från sitt liv. Romanen diskuterar också utsatthet, hur värnlösa barn är när de är i klorna på någon som är psykiskt sjuk. Pojken lever kidnappad i Östeuropa strax innan det andra världskriget ska bryta ut och någonstans finns där smaken av fetaost och pinjenötter med honom under hela livet. Han dör när Anna bara är tonåring och hans liv har förblivit en gåta för den enda dottern ända tills hon samlar sig och börjar sortera i dagböcker och brev. Särskilt Daisys dagboksanteckningar är mycket spännande, man får inblick i en människas psyke som jag tolkar som att hon har en borderlinepersonlighet. Man får hoppas att barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar idag har ett bättre skyddsnät, i Ragnars fall så fanns en stark mormor och en pappa som stred för vårdnad men alla barn har inte vuxna som värnar dem. Det gör ont att tänka på. 

Jag har tidigare läst Anna Schultzes böcker och tyckt mycket om Att ringa Clara och Vårt gemensamma liv och Kidnappningen är minst lika bra som de tidigare. Det blir ju alltid speciellt när en författar håller sig såpass nära dokumentären som Schulze gör men hon klarar det mycket bra. Nyligen läste jag Hilma om konstnären Hilma af Klint och de liknar varandra på så sätt. Någon slags dokumentärromaner är de båda, mycket läsvärda är de båda.