Jenny Colgan - text på kulturkollo snart!

Grattis Anna!

Bästa Anna Ekerstedt tar emot svensklärarpriset ur Sara Danius hand och jag är så himla stolt över henne och alla andra engagerade och hängivna svensklärare i landet. Vi är grymma, vi är viktiga och utan ett gemensamt språk där vi kan kommunicera så hamnar vi snart i ett samhälle som vi inte vill ha. Utanför mässans skyddade mur marscherar nazister på våra gator, och någonstans vill jag tro att Majgull Axelsson har rätt i att vi måste ta oss an alla de unga pojkar som hamnar så vilse. 

Annas, och allas vårt arbete med att sprida skönlitteratur, arbeta språkutvecklande och arbeta för en gemensam värdegrund gör skillnad! 

Om att ta makten över den egna historien

Mikael Niemis nya roman Koka björn handlar bland annat om prosten Lars Levi Laestadius och extra spännande är att samtalet förs med Ann Helen Laestadius som är ättling till honom. De har båda vunnit augustpriset, bor och lever i norra Sverige, har samiska, svenska och finska rötter och är flerspråkiga. I 10 över ett så skildrar Ann-Helen flytten av Kiruna och hon fundrar på om hon någon gång kan skriva om sin släkt, men det kan vara känsligt. Hur nära kan man gå de verkliga människorna som lever i de små orterna som de skriver om? 

Miljön är så viktig och det nomadiserande livsstilen och naturen lever kvar i människorna och landskapet lever i människan. Älven och fjället finns alltid med, årstiderna är viktiga. Växter, jakt och fiske är del av livet. För båda författarna så har det varit viktigt att skildra en annan historia än den gängse och det är som att ljuset måste sättas på annat. 

de vi gömde undan - Majgull Axelsson, Ingrid Hedström och AndreasEkström

Anne B Ragde och Tommi Kinnunen

Samtalet börjar i ordet släktkrönikor - varför är det så populärt att skriva just tre generationers släktkrönikor? Det som lockar är kanske att man kan både följa en familjs utveckling och hur man för vidare saker mellan generationer och hur man väljer att inte föra vidare. Sedan får man en chans att berätta om ett samhälles utveckling. Särskilt i Tommis roman så får man följa Finlands historia.

Anne B Ragde har lättast för att gestalta män, kanske för att hon inte behöver fundera på om det är Anne som kommer ut i Torun. För Anne så är det viktigt att gestalterna lever ett eget liv och när hon öppnar sin textfil vet hon inte riktigt vad som kommer att hända.

De båda författarna har det gemensamt att de lägger mycket tid på research och det är en härlig tid. Då är ju inte boken skriven ännu och allt är möjligt. Anne använder sin mobil och har tränat upp sig på att sms a sig själv. Tommi berättar om hur han vuxit upp i en fotoatelje och bilder och fotografier har alltid varit del av hans berättande. 

Should I Stay or Should I Go, det handlar om att våga lämna. Toumas, vill flytta så långt bort som möjligt från sin by och väljer Åbo som studieort. Både för att utbilda sig men också för att han vill leva ut sin homosexualitet. Kinnunen ville skriva en roman om en homosexuell man som inte är så komplicerad utan där personen är det viktiga. Torun gör den motsatta resan, hon vänder hem till Neshov för att hitta hem. I båda romanerna så är platsen, hemma, viktig. 

vi har bokcirklat om Den som går på tigerstigar

Lördagens första programpunkt var boksamtalet om Helena Thorfinns roman Den som går på tigerstigar. Helena berättade generöst om sitt arbete i biståndssfären och samtalet flöt på i strid ström. En av de första frågorna som vi hamnade på var hur hon själv tänker om det, kanske, svåra uppdraget att som vit västerlänning skriva om en helt annan kultur utan att texten känns exotifierad. Det var en fråga som helan gick igång på, hon har själv funderat mycket på frågan men har faktiskt inte tidigare fått den ställd. Hon skriver om samhällen där hon bott och verkat under många år och till exempel för att kunna skildra Pinky, hijran, så har hon levt tillsammans med en grupp hijror för att kunna komma deras liv nära. Hon berättar att hon blivit så välkomnad av dem och att de skulle vilja att hon skrev ännu mer om deras liv, de är en grupp som sällan hörs i litteraturen. (Vi pratade inte om just det men Arundhati Roys nya roman har faktiskt också en hijra i som en av huvudkaraktärerna). Det är en svår balans men som någon av cirkelmedlemmarna sa så lyckas Thorfinn så bra, kanske för att hon är medveten om svårigheten och så har hon ju det svenska biståndsarbetande paret som kan storögt betrakta den nya kulturen. Som författare har man ju alltid rätt att skildra precis vad man vill men Helena är noga med att skildra sådant som hon själv har erfarenheter från. Romanerna ligger nära den didaktiska genren och Helena menar att hon valt att dra sig mot det hörnet av romanskrivande, det kan för vissa uppfattas som att hon undervisar lite mycket eller kanske hellre skulle skriva i reportageform men hon vill hålla sig till skönlitteratur. Hennes bakgrund som journalist vill hon lämna och hon skulle vilja skriva än mer skönlitterärt i framtiden. 

Vi som var med på cirkeln hade alla olika bakgrund och därför pratade vi bland annat lite om både bistånd och skola. Synen på skolan i Asien är mycket annorlunda än den vi har här i Sverige och Thorfinn hade själv upplevt vilken press det är på eleverna att prestera. Frågan om hur boken blivit emottagen av biståndsvärlden var spännande. Eftersom Helena är en i "biståndsfamiljen" så kan det ju vara lite känsligt när man för fram viss kritik men hon menar att det har gått bra. Hennes romaner har blivit mycket lästa och används också på vissa utbildningar så det verkar som om att de belyser något viktigt.

Hon bor nu Burma och nästa bok utspelar sig där.

kolla på kollo, jag har träffat Tommi Kinnunen!

årets bok är Glöm mig

tisdag 11 oktober 2016

glöm mig - Alex Schulman skriver om sin mor

Glöm mig av Alex Schulman är en sån där roman som jag nästan hoppar över bara för att den är skriven av en mediapersonlighet som jag är allmänt trött på. Men så trillade positiva recensioner in, boken kom som nyhet på Storytel och jag var allmänt hängig och behövde en kort bok.

Vilken tur!

Tänk om jag hade missat den här ömsinta och mycket vackra skildringen av kärleken till en mor. En kärlek som är komplicerad in i det sista, en kärlek som är villkorad och där den vuxne mannen hela livet längtar tillbaka till den stunden då han var ett litet barn som blev buren av sin mor. Någonstans på vägen utvecklar modern en grav alkoholism och den underförstådda  överenskommelsen i familjen är att det nämns inte. Det talas inte om trots att modern gång på gång sviker både sig själv och sin familj. Inte förrän den vuxne Alex ser hur mönstret upprepar sig, men nu i relationen med sina barnbarn, kan han börja frigöra sig från de starka band som han har till sin mamma och se hur hennes sjukdom påverkat hela familjen. 

Nu är det speciellt det där när man läser autofiktion och hela familjen mer eller mindre är känd för många svenskar, det blir liksom svårt när man läser att inte se personerna framför sig. Jag har svårt att frigöra mig från mediebilderna och jag undrar om Alex Schulman också haft svårt att verkligen kunna skildra allt? Det känns som en verkligt ärlig uppgörelse med modern och han har hela tiden sig själv, Alex, i centrum. Bröderna, fadern, andra släktingar och hustrun Amanda finns i periferin. Troligen det enda sättet han kunde skriva det här på men ibland saknar jag andra perspektiv än Alexs själv. Andras tankar om vad som skedde, andras inpass. Nu ska jag inte vara onödigt kritisk, jag fullkomligt älskade den här romanen. Sorglig, rolig och mycket, mycket läsvärd. 

Oavsett om man vuxit upp i ett harmoniskt hem eller i ett där de vuxnas ständiga humörsvängningar styrde vardagen så är det här en roman som går rakt in i hjärtat! 

skönhet är ett sår - Eka Kurinawan

När det kommer en indonesisk författare till mässan så måste jag självklart lyssna. Romanen Skönhet är ett sår ligger nyinköpt hemma och ska förstås läsas asap. I väntan på det så lyssnar jag på Yukiko Duke och Eka Kurniawan. 

Är det här en indonesisk spökhistoria eller en roman om landets historia från kolonialtiden och framåt? Den skildrar tre generationers kvinnor och den historiska fonden blir en del av berättelsen men det är i spökhistorien där den började. Våld och brutalitet förekommer så mycket i boken att läsaren nästan blir avtrubbad och det visar på det våldsamma samhället. Indonesien har en komplex historia med revolutioner,kommunism, kolonialism som bildar en tydlig inramning. Dock är det de kvinnliga porträtten som fångar Yukiko mest. Eka berättar att han baserat sin bok delvis på en berättelse som hans mor berättade när han var liten. Han ville också lyfta framkvinnornas historia, det är oftast männens röster som kommer fram. 

I romanen får vi möta 4 starka kvinnor och han ville gärna skildra kvinnornas utsatthet och visa på den sexuella utsatthet och makt som finns i samhället. 

Eka växte upp i en liten by där det muntligaberättandet var viktigt. Radio och människor i byn berättade och Eka lyssnade, det har påverkat hans sätt att skriva. Han skriver på indonesiska och inte på sittmodersmål, indonesiska är hans utbildningsspråk eftersom han inte har ett skriftspråk på sitt modersmål. För att kunna utrycka sig mer kraftfullt så blandar han in japanska och malaj och också talspråk, allt för att göra texten färgrikare.   

Han är också inspirerad av västerländska författare, särskilt Knut Hamsun som han läste när han hittade dem på biblioteket. 

Kjell Westö - igen och igen

Kjell Westö berättar om att han väljer att skriva om Helsingfors eftersom det är platsen som han erövrat. Hans föräldrar flyttade till staden och i 20-årsåldern började han ta reda på fakta om hans Helsingfors. Han vill poängtera att han inte är historiker eller etnograf utan romanförfattare. Hans roman blinkar till många andra litterära verk och Brideshead Revisited ligger nära till hands att associera till. Han blinkar också till sina andra romaner och kanske är det sista gången han skriver en roman på det här sättet. Nästa bok skall inte nämna Helsingfors en enda gång utan den utspelar sig i den finska skärgården. 

Hur mycket använder han sina egna erfarenheter? Han väljer en jagberättare för att hålla samman berättelsen och han har investerat känslor och engagemang men inte särdeles egna upplevelser. Det blir intensiva texter som ibland blir svårt att hålla den ifrån sig och Westö vill gärna att man också som läsare kunna reflektera. Teman som vänskap, klass, makt och samhällets förändring är centrala. Men också kärlek. Westö menar att det här är det närmsta han kommer till att skriva en kärleksroman. 

Han vill också diskutera hur minnet verkar, vad minns man och hur minns man? Är minnet tillförlitligt?  

Min text om Den svavelgula himlen finns här  på bloggen.

Fly till varje pris

Fly till varje pris med Elin Boardy, Golnaz Hashemzadeh Bonde och Yukiko Duke börjar med att författarna läser inledningen av sina romaner och trots att de utspelar sig med 700 års tidsskillnad så har de många beröringspunkter. 

Nahid är huvudperson i Vi är en, hon är kvinna och mamma och inte nöjd med det som livet gett henne. Hon lider av en obotlig cancer och hon tänker tillbaka på tiden i Iran, där trodde hon på en god framtid och hoppet om något större har gjort att besvikelsen blivit stor. 

Kvinnan i Tiden är inte nu är en namnlös kvinna som vandrar genom pestens Europa. Hon lever i en desperat tid där döden väntar urskillningslöst. 

Fly från eller fly till? 

Alla som flyr från något flyr ju till något som de tror ska bli bättre och Nahid flyr från Iran under revolutionen och hur mycket lever den upplevelsen kvar också många år senare. Den erfarenheten och smärtan förs vidare till nästa generation, traumat förs i arv. Bonde tar upp problematiken kring det tunga sociala arv som många bär på och flyktingsituationen i Sverige idag behöver adressera den frågan.

Boardys huvudperson är en överlevare, är det alltid en välsingelse att överleva? Hon vandrar och vandrar kanske för att undgå att krossas av det man mist. Trots att hon möter vänlighet och omtanke så kan hon inte slå sig till ro, hon vågar inte släppa någon inpå henne och det raserar  skölden som hjälper henne att överleva. Det är henne egalt huruvida hon lever eller dör. Vad driver henne? Hon väljer ändå livet oavsett och då skapar hon en slags framtid för henne. Hon börjar fundera på att här skulle man kunna stanna.

Nahids relation med sin dotter är komplicerad och hon är bitter och arg på att dottern som faktiskt fått det bättre än henne själv. Det är en skamfylld känsla, ovanligt att det skildras i litteraturen och närmast tabu. Gapet mellan Nahids liv och det sätt som hennes dotter lever är distanserad på ett sätt som passar in i det nya livet i Sverige men som gör det svårt för generationerna att mötas. 

missa inte alla inlägg från mässan!

På Kulturkollo.se så skriver alla medlemmarna om sin mässa.
Jag skrev t ex om Arundhati Roy idag. Missa inte! 

Johan Anderblad - ny läsambassadör

Uppdraget är nu vidgat till att omfatta vuxna, ungdomar och barn. Inspirera till läsning och böcker, bibliotek och läslust är fokus och de som inte läsvana är en grupp som Johan vill engagera. Läslust och glädjen i att läsa, lite allmänt Bolibompa sådär kanske? Jag är aningen skeptisk men visst ska det bli spännande att följa Johans arbete som läsambassadör. 

cirkelmodellen i svenskundervisningen

Cirkelmodellen har sitt ursprung i Pauline Gibbons tankar som presenterades för andraspråksinlärare. Mer ett förhållningssätt än en modell, det kan passa alla elever i skolan eftersom de flesta elever är flerspråkiga på något sätt. I Klara svenskan har ett läromedel skapats utifrån genrepedagogik. Stora vinster med att eleverna möter en undervisning som att systematiskt och strukturerat arbete utifrån cirkelmodellen är det är inget snabbt arbetssätt. Ett läromedel kan skapa byggställningar för både eleven och läraren. Strukturen i cirkelmodellen kan hjälpa till med skapa gott självförtroende i lärandet. Det utvecklar både läraren och eleven om man arbetar med det fullt ut. 

Alternativa lärverktyg - 

Sara Paborn - Blybröllop

Sara berättar om hur kataktären Irene kom till henne när hon passerade ett hus som låg mitt i ingenstans. Den karaktären la hon i en ask och när hon började störa sig på oro i biblioteket där hon bodde så kom tanken om att skriva om någon som fått nog. Irene vill ge sig ut i krig mot fördumning, hon blir som en gerillasoldat som vill värna tystnaden och bildning

Irene lever i ett äktenskap där rollerna cementerats, han lägger kablar och det synliga är viktigt och får kosta. Andra värden som Irene värnar har blivit undanskuffade. Hon beslutar sig för att hon vill förändra sitt liv i grunden och när när hon finner blytackor i källaren så får hon iden att tillverka blysocker. Det blir ett vetenskapligt och poetiskt uppdrag och det blir närmast tabu att skildra en kvinna som faktiskt mördar sin man. Det provocerar, kan en kvinnlig bibliotekarie få lov att vara  sådan? 

Paborn ville skriva något där det lilla sinnliga livet fanns bredvid de större existentiella frågorna. Konst och litteratur som njutning är viktigt att lyfta fram och att man inte har en nyttighetsaspekt eller samhällsangelägenhet på allt man läser eller tar in.  

Min text om Blybröllop finns här på bloggen. 

då kör vi!

skrik tyst så inte grannarna hör - Karin Alfredsson

Så härligt det var att läsa en roman av Karin Alfredsson igen! I Skrik tyst så att inte grannarna hör får jag än en gång läsa en engagerande roman i biståndsmiljö. Tidigare har jag läst hur kvinnoläkaren Ellen i olika delar av världen hjälper kvinnor från förtryck och brottslighet, i hennes nya roman så är det två kvinnor som har huvudrollen. I Stockholm bor Ellinor, frisör med egen salong på Östermalm och Loveness är en vacker änka i Lusaka. Roger är den charmerande äldre mannen som Ellinor har träffat och efter en intensiv uppvaktning så flyttar hon med honom till Zambia. Han är biståndsarbetare och när de kommer ner till Afrika så tas de om hand om den lojale tjänaren Siame som nyligen flyttat samman med Loveness. De båda kvinnorna, Ellinor och Loveness, lever helt olika liv men gemensamt har de att de styrs allt hårdare av sina män. 

För mig är det spännande att läsa en trovärdig och insatt skildring av biståndsarbete söder om Sahara. Det märks att Alfredsson har omfattande kunskap om hur livet kan te sig för för svenskar som arbetar utsända i världen och för lokalbefolkningen som sköter västerlänningarnas hem och trädgård. På fredag skall vi bokcirkla om Helena Thorfinns roman som också utspelar sig i biståndsmiljö och jag gillar hur både hon och Karin Alfredsson lyckas så väl med att berätta om personliga relationer och samtidigt diskuterar samhället runt omkring. Kvinnors situation och underordning och våldet som medel att få människor att lyda är teman som återkommer i båda romanerna. Läs dem!

Jag ska förstås gå på Bokfabrikens mingel på torsdag, kanske får jag då en kort pratstund med Karin Alfredsson. Jag hoppas att det kommer fler böcker från hennes penna snart! 

en liten kort runda på golvet ...

Den här ska köpas!

Allt eftersom åren går så tillbringar jag kortare och kortare tid nere på mässgolvet. Det är helt enkelt för rörigt för min förvirrade och impulskänsliga skalle men ...

Några förlag måste besökas varje år. Så är det bara!

Min korta runda på golvet kommer absolut att inkludera besök hos Nilsson förlag. Med sin spännande utgivning av litteratur från hela världen så passar de mig perfekt! Sedan går turen till Sekwa som delar monter med Elisabeth Grate Bokförlag. Franskspråkig litteratur av hög kvalité utlovas. Vidare mot tyskspråkigt: Thorén och Lindskog har alltid spännande titlar att bjuda på i sin monter sedan bär det av mot Internationella torget. Där står Bokförlaget Tranan, jag köper alltid en novellsamling ur deras berättarserie och i år blir det nog en Kincaid också. Rundan får avslutas i C-hallen där English Bookshop står bredvid de finländska montrarna. Där fastnar jag alltid och köper ofta något helt oväntat.

Vilka montrar missar du inte?

Oppermanns (Lion Feuchtwanger)

Läste den här i somras (stödköpt på Hallmans bokhandel i Uddevalla för övrigt) så jag har inte allt i färskt minne, men med tanke på den stundande NMR-marschen är ju tyvärr denna bok om nazisternas maktövertagande väldigt aktuell. Skriven redan 1933 kan den ses nästan som journalistik då den belyser den pågående förändringen av Tyskland och specifikt judarnas situation. Med tanke på detta är Oppermanns häpnadsväckande klarsynt i sin beskrivning av de smygande förändringarna som kulminerar i ett tidigt koncentrationsläger. Boken är också ett bevis på att det inte går att gömma sig bakom att man inte visste. Man visste redan 1933.

Feuchtwanger använder den högborgerliga judiska familjen Oppermann för att beskriva hur näringsverksamheten (i form av familjens möbelfirma) påverkas av påtvingade samarbeten med ariska firmor för att rädda affärerna. Han beskriver också hur det akademiska livet påverkas av partianslutna lärare som tvingar fram anpassningar av undervisningen till högtravande germansk nationalism och hur de mindre bemedlade som bor grannar med SA-fotfolk får sin vardag förstörd. Och som sagt, som kulmen hamnar en familjemedlem i ett arbetsläger. Som ren litteratur betraktat vill jag minnas att Oppermanns kändes lite språkmässigt tunn, men betraktar man den som journalistik är den extremt drabbande att läsa idag.

/Gästbloggare M

den yttersta lyckans ministerium - en kakafoni av röster

Det tog många år innan floden av sorg och rädsla drog sig tillbaka. (...) Gradvis krympte Förtvivlans Fästning till en boning med mer hanterbara proportioner. Det blev ett hem, en plats för förutsägbara och lugnande sorger - ohyggliga, men pålitliga.

Så beskriver hijran Anjum hur hen hanterar det faktum att hon fördrivits från sin självklara plats i gemenskapen bland Delhis transsexuella, hen bosätter sig på en begravningsplats och snart  utvecklar hon en affärsverksamhet, begravningar för alla de som inte hör till. Som muslim och född med både kvinnliga och manliga könsorgan så hör hon själv till gruppen som står utanför samhället och hon blir snart en respekterad person bland de utstötta.

Den andra kvinnan som den här berättelsen kretsar kring är Tilottama, syrisk-kristen journalist som med sin skönhet förtrollar flera av sina manliga klasskamrater på universitetet. Hon gifter sig med en av dem och håller kontakt med de andra och den vänkretsens berättelse handlar mycket om kampen för ett fritt Kashmir.

Vad ska jag nu mer skriva om Den yttersta lyckans ministerium? Att Arundhati Roy presenterar oss en skönlitterär text efter 20 års annat skrivande är smått sensationellt och jag önskar att jag kunde skrika ut här att den här romanen är fantastisk. Det kan jag inte, för mig var delar av den helt fantastiska, språket på meningsnivå helt underbart poetiskt och så vackert, så vackert. Men helheten är så spretig och så kakafonisk att man nästan inte kan se den ljuvliga skogen för alla träd. De många individernas livsöden och utvikningarna kring alla samhällsfrågor som Indien brottas med gör att romanen emellanåt inte lägre fungerar som en roman för mig, jag hade behövt en tydligare sammanhållen handling för att den skulle träffat mig rakt in i hjärtat. Stoffet hade räckt till tre romaner - minst - och det blir emellanåt för mycket av pamflett för min smak. Indien har stora utmaningar med sina klyftor mellan fattiga och rika, i den här romanen skildras också hur nationalism, religion och ras påverkar människors vardag på ett grundläggande plan. 

Jag har läst relativt mycket indisk litteratur genom åren och brukar ofta kommentera den med ord som som myllrande folkliv och vibrerande miljöbeskrivningar och de passar in också på Den yttersta lyckans ministerium. Det myllrar av viktiga samhällsfrågor i den här romanen, rösterna är så många att jag nästan slutade läsa. Det hade varit synd för efter 450 intensiva sidor så är jag trots allt omtumlande innehåll nöjd att jag läste klart. Roy kan som ingen annan på bara några meningar reflektera över komplexa frågor. Är det rädslan för våldet som binder oss samman? 

Normaliteten i vår del av världen är som ett hårdkokt ägg, den vardagliga ytan döljer en fruktansvärd gula av våld i sitt inre. Det är vår ständiga fruktan för detta våld, vårt minna av hur det har verkat i historien och vår fruktan för vilken form det ska ta sig i framtiden, som utgör grunden för de regler som styr hur ett så sammansatt och mångskiftande folk som vårt skall kunna samexistera. 

Man kan hoppas att det finns något annat som skapar ett samhälle som alla kan leva i men just nu så undrar man verkligen hur det är ställt med det. Indien och Sverige är verkligen inte same-same men rädslan för våld är universell.

Såklart ska jag lyssna till Arundhati Roy på mässan. Torsdag kl 14 är det dags!

Som förberedelse så passar den här podcasten mycket bra! 

krokas - Elin Olofsson gör det igen!

Krokas är Elin Olofssons fjärde roman och den här gången har hon förlagt sitt berättande till efterkrigstiden. Miljön är den lilla orten Krokom i Jämtland och en dag 1949 stiger den unga tyskan Uli av tåget. Hon reser med lätt bagage, i väskan ligger bara ett vackert nattlinne och en bunt brev. På något vis så vill hon veta mer om den man som hon en gång älskade. Han deserterade från den tyska armén och som som försvunnit, förmodad död.  Spåren leder till Elsa, butiksbiträde på handelsboden i Krokom, och snart blir de två kvinnorna goda vänner. Tiden är på väg att förändras men i den lilla järnvägsorten lever människorna ett traditionellt liv och kvinnorna förväntas vet sin plats. Uli och Elsas vänskap pratas om i samhället och vad gör de egentligen i skogen?

Elin Olofsson har ett sätt att berätta om landsbygdens kvinnor som är oemotståndligt. Oavsett om hon skildrar nutid eller historisk tid så är önskan och längtan efter självständighet och frihet stark. Krokas är också en kärleksroman, den visar på att kärlek kan se ut på flera sätt och att ömheten mellan människor bokstavligen betyder skillnaden mellan liv och död.

Jag tycker mycket om Olofssons lågmälda sätt att skildra människoöden som känns äkta och sanna. Det ska bli spännande att lyssna till henne på bokmässan kommande helg!

mellan klan och stat - somalier i Sverige

Jag arbetar med elever med många nationaliteter, till vår stadsdel kommer människor från alla världens hörn. Det är nyanlända från mellanösterns inbördeskrig, familjer från Afghanistan, bosnier och serber vars familjer hittat arbete i Sverige och barn från Afrikas horn, främst Somalia. Den största enskilda gruppen som jag möter just nu är barn som fötts i Somalia, eller i ett flyktingläger eftersom deras föräldrar flytt från Somalia, och som nu kommer till sin pappa eller mamma i Sverige. Som alltid när jag inser att jag inte vet tillräckligt om något så försöker jag ta reda på mer.

Mina möten med barn och föräldrar är oftast innerliga och konstruktiva men så uppstår det situationer där vi inte förstår varandra fullt ut. Efter att ha läst Per Brinkemos bok Mellan klan och stat - somalier i Sverige så har jag fått fler verktyg i min låda för att kunna mötas med barnets bästa i fokus. Om man har levt i många generationer i en muntlig klankultur där familjen, och den utökade familjen är individens skyddsnät så är det inte helt enkelt att komma till vår skriftspråkliga kultur där staten, och den gemensamma överenskommelse det innebär att leva i en stat är en förutsättning för att kunna deltaga fullt ut. Tack A som tipsade mig om den här tunna, lättlästa boken med sitt rika innehåll, den borde vara obligatorisk läsning för alla som möter somaliska familjer i egenskap av "staten". Alla vi i skolan, socialtjänst, arbetsförmedling, sjukvård och försäkringskassa osv har här given fortbildningslitteratur!

åttonde gången gillt!

På torsdag är det åttonde gången som jag besöker bokmässan som bloggare. Första året var det afrikanska författare och illustratörer som lockade och sedan har ambassadörskap, bokcirklande och kulturkolloaktiviteter avlöst varandra. I år skall jag hålla en låg profil och mest smyga runt med mitt presspass och lyssna på kloka människor som har intressanta saker att säga. Och kanske, kanske vill några av er läsa min rapportering? I dagarna passerade bloggens besöksstatistik 800 000 visningar så det betyder att ni ändå är några som kikar in här. Jag ska göra mitt bästa för att skildra min mässa. Mest av allt så blir det bilder på Instagram, där heter jag @ochdagarnagr - följ mig gärna där, också. 

jag kommer, gör du?

Så sjukt fort arbetsveckorna går just nu, jag hinner liksom inte med någonting! Knappt har jag fattat att det snart är dags för en av årets finaste långhelger. Jag ligger efter med både planering och läsning, intervjuer och bokcirkel skall förberedas och roligheter som mingel och fika ska bokas in. Och jag vill helst bara vila ...

Nåja, peppen pågår för fullt inne på Kulturkollo och lagom till torsdagsmorgon så kommer jag vara på plats både med huvud och kropp. Det ska bli riktigt mysigt och för min del så är årets mässa extra viktig att delta på. Inte låter jag mig skrämmas, inte låter jag några få förstöra och aldrig lämnar jag arenan öppen för rasister och nazister att härja fritt. Jag ska vara på plats, jag skall ignorera stollarna och jag ska påminna mig om Lottas ord på Kollo idag:

En armé av tanter i mönstrade klänningar och foträta skor kan förändra världen så mycket mer än ett gäng arga unga män med gles hårväxt. Vi får aldrig glömma det.

ljuset bakom ögonen - Tommi Kinnunen

I Ljuset bakom ögonen får vi återse familjen från nordöstra Finland som vi först mötte i Där vägarna möts. Det är efterkrigstid och syskonen Helena och Johannes växer upp med sin mor fotografen och sin far Onni som strävar med att bygga ett hus till sin familj samtidigt som han vantrivs allt mer i familjelivet. Helena är blind sedan födseln och för att hon skall få en utbildning så skickas hon till Helsingfors, livet långt från familjen blir utmanande och musiken blir en tillflyktsort. Huvudkaraktär nummer två i den här romanen är Johannes son Tuomas, han längtar efter att utbilda sig och när han börjar sina studier i ekonomi så får han möjlighet att umgås med sin faster. Hans homosexualitet försöker han dölja för sin familj samtidigt som längtan efter en egen familj är stark. Kanske skulle jag velat att den relationen hade utvecklats mer och tydligare i boken, de båda har mycket gemensamt och det skulle kunnat bli ett starkare tema än vad som blev. 

Den här boken tar mycket fint vid där den tidigare slutade och jag rekommenderar verkligen att man läser dem tillsammans. För att kunna förstå sig på den komplexa familjen och den kultur som byggs upp dem emellan så behöver man nog ha med sig berättelsen om barnmorskan Maria som beger sig ut i obygden, hennes oäkta dotter Lahja som startar fotoateljé och hur familjen förlorar allt under kriget. Det är ingen familj av stora ord men med en stark sammanhållning som manifesteras i sommarhuset vid älven. 

det var bättre förr ...

Tro nu inte att jag har blivit en sån där lärare som bara pratar om att det var bättre förr ... För det var det inte. Inte allt. Men en sak som jag plockat fram ur de allra djupaste gömmorna är bokstavslådor,  ni vet lådor där varje bokstav har ett fack och där versaler står på en sida och gemener på andra sidan kortet. Vokalerna är förstås röda och konsonanterna svarta och de är perfekta när man arbetar med små elever som har svårt med att knäcka koden. Vi jobbar med fonomix och sjustegsmetoden i en blandning, sedan fyller jag på med bilder från Salminens läsebok från 70-talet som vi samtalar om, olika appar som bornholmslek och så de kära gamla lådorna. Läsa och skriva hör ihop och att forma bokstäver för hand med svag motorik tar alldeles för mycket kraft. Då är de här snart 50 år gamla hjälpmedlen fantastiska! 

nu börjar uppladdningen

Från och med idag så ägnar vi två hela veckor 

åt bokmässan i Göteborg inne på Kulturkollo.se 

Jag hakar på här också - missa inte inläggen taggade bokmässa 2017!

en trio med böcker som problematiserar det där med pengar ...

Det senaste året har jag nu läst tre böcker som diskuterar det där med konsumtion, vad det gör för självkänslan att konsumera och hur det känns när man inte kan köpa det man behöver. Läs gärna mina tankar om Tjockdrottningen, Jag har inte råd och Fattigfällan.

Tre olika skildringar, tre helt olika böcker med det gemensamt att de vill få oss att tänka till kring yta, pengar och ekonomi. Och behovet att bli bekräftade. 

Cartlandoskulden tagen - vad gör man inte för ett kryss på en bingobricka?

Så var då min Barbara Cartland-oskuld tagen, vid 50 års ålder. Något för sent i livet kan jag konstatera. På bara några minuters lyssning av del 174 i Barbara Cartlands eviga samling så är jag förflyttad till min mormors tidningshög, då någon gång på sjuttiotalet när jag läste allt jag kom över. I Allas fanns det följetonger som man kunde plöja om man hade en hel tidningshög, och det hade min mormor. Klippdockorna var förstås det bästa men näst bäst var kärleksnovellerna, och det var en bra ingång till vuxenböcker. Tydliga karaktärer, lätt att förstå dramaturgin. Kärlek med förhinder, gärna lite farligt sådär med en adelsdam och en man från folket. Romantik och Månsken och kyssar. Så också i den här boken som utspelar sig i Grekland. Den engelska arvtagerskan Athena reser till Grekland för att gifta sig med en grekisk prins, så möter hon den vackre Orion, rövas bort av en skurk som inte är intresserad av några pengar utan bara vill åt hennes kropp, ond bråd död och återförening med Orion, lycksalighetens himlar, extatiska höjder och en pulserande tomhet. Typ så. Om det kan kvalificera sig in som tandsnusk ändå är tveksamt men nu kryssar jag helt drastiskt den rutan i bingot och känner mig nöjd med att återvända till ordinarie läsning ... 

barnböcker från fler hörn än vårt

Idag bjuder Kulturkollo på flera fina intervjuer med tips på barnböcker från Afrika och Asien. Jag kan inte låta bli att slå ett slag för förlaget Hjulet  som med sin stora utgivning av barnböcker gör en fin kulturgärning. Jag har många elever som flyttat hit från Afrikanska länder och särskilt i arbetet med litteratur så är det fint att kunna bjuda böcker från många olika kulturer. 

Mina favoriter är John Kilakas Färsk fisk och Förtrollad frukt! 

jag har inte råd: sorrow nr 5

Läsningen av Jag har inte råd: Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg är lite komplicerad för mig, å ena sidan så är Marcus text utlämnande på ett sätt som gör ont i hjärtat och å andra sidan så diskuterar den konsumtionssamhället på ett sätt som är skarpt, intelligent och klarsynt. Djupt personligt och mitt i samtiden på en gång - kan det blir bättre?

Nej, objektivt inte men så är det det faktum att jag, på ett ytligt plan, har känt Marcus i flera år. Jag är en perifer del av den där bokbloggarmaffia som han beskriver som det gäng där han gärna vill hänga och med det sagt så blir boken så personligt drabbande för mig att jag nästan förbiser den välformulerade analysen av samtiden. Vilket är synd för den här berättelsen är mer än bara Marcus, mer än bara storyn om en kille som är drygt trettio och som trots en lång högskoleutbildning har svårt att försörja sig. Han jobbar deltid på en bokhandel och han tar så många konstnärliga uppdrag som han bara kan men pengarna rinner ut lika fort som de kommer in. Ångesten som följeslagare och svårigheten att sälja sig själv på en marknad där alla verkar så lyckade, så framgångsrika.

Marcus text är utformad om en dagbok, den startar med att han krasst inser att han inte har råd. Han har stora ekonomiska problem och tröstshoppar på nätet, finansierar sin samlarvurm med SMS-lån och mår extremt dåligt när han inser att hans beteende har gjort att han hamnat nära kronofogden. Han bestämmer sig för att ta ett köpfritt år och startar en blogg. Bloggens texter har vi kunnat läsa allteftersom och det är bloggen som är stommen i boken, sedan märker jag att en del är modifierat annat är tillagt för att boken skall fungera just som bok. "Du är vad du äger" är en grundläggande tanke som det liksom cirkulerar kring, det är det du kan konsumera som definierar dig och vad blir man för en typ när man inte konsumerar längre? Visst kan man sova naken om man har Chanel no 5 att luta sig på men om det är billigaste tvålen från Överskottslagret?

Jag erkänner villigt att det är oerhört ångestfyllt att skriva en text om den här boken. Jag vill göra boken rättvisa. Den förtjänar en plats i debatten, den tillför något som är svårt att formulera, en uppriktighet bortom sociala mediers vackra fasader och en sårbarhet i önskan om att bli bekräftad som många kan känna igen sig i. En konkret sak som min läsning ledde till var att jag genast avföljde ett antal människor i mitt flöde. Jag är less på att se de skrytsamma uppdateringarna och den vackra ytan, fiskandet efter likes och kommentarer och odlandet av en persona som inte alls stämmer med verkligheten.

Ett konto som jag absolut inte avföljer är Marcus, modiga människa!

bokcirkla med oss!

Exakt två veckor kvar tills vår frukostbokcirkel på bokmässan!
Än finns det platser kvar, förlaget bjuder på frukost och författaren
Helena Thorfinn deltar i vårt samtal!
Anmäl dig till info@kulturkollo.se

kulturkollos utmaning uppmuntrar att tipsa om barnböcker bredvid och bortom

För mig är en riktigt bra barnbok en bok där det finns mycket, mycket att samtala om. Den där språket utmanar litegrann och där frågor som barn ibland funderar på finns där som en självklarhet. Jag har genom åren undervisat mycket med hjälp av fina bilderböcker och det finns inget som man inte kan undervisa om med utgångspunkt i en bra bok (nästan ...). Några av mina favoriter genom åren är:

Ronja Rövardotter

Amos och Soma

En stackars liten haj

Själens fågel

En som du inte känner 

Fyra hönor och en tupp

Vanten

Klickar ni på länkarna så kommer ni till ett inlägg som beskriver lite mer.

PS. Våga pröva bilderböcker på mellanstadiet! 

man booker har gallrat ut till sin korta lista

4 3 2 1 by Paul Auster (US) (Faber & Faber)
History of Wolves by Emily Fridlund (US) (Weidenfeld & Nicolson)
Exit West by Mohsin Hamid (Pakistan-UK) (Hamish Hamilton)
Elmet by Fiona Mozley (UK) (JM Originals)
Lincoln in the Bardo by George Saunders (US) (Bloomsbury Publishing)
Autumn by Ali Smith (UK) (Hamish Hamilton)

Av de som hamnade på Man Bookers korta listan så har jag läst två, Exit West är fantastisk läsning i migrationsdebatten och Vargarnas historia vacker och poetisk med en moralisk twist. Ska jag vara ärlig så är jag inte så sugen på de andra fyra. Paul Austers är en tegelsten och Ali Smith är bra men ofta lite för pretto för mig. Nja, vet inte om jag läser fler av de nominerade. Är det någon av böckerna på den korta listan som lockar er andra? 

om getter och får och hemligheter en riktigt varm sommar

Problemet med får och getter är veckans bokbubblarbok och jag tänkte kanske att det skulle kunna vara en bok för mig. Till förstone har den några gemensamma drag med Maggie O'Farrells Sommaren utan regn och det var ju en bok som jag tyckte mycket om. Det utspelar sig i en villaförort, det är sommaren 1976 då hettan nästan driver både folk och fä till vansinne och de båda romanerna inleds med att någon försvinner. Men det som skiljer de båda romanerna åt är att Problemet med får och getter har den tioåriga Gracie som berättarröst. Någonstans där i de magiska tänkandet och det naiva sättet att se på världen förlorar Joanna Cannon mig.

Hela området undrar vad som egentligen hänt med Mrs Creasy och Grace och vännen Tilly bestämmer sig för att rådfråga Gud för att få en ledtråd till vart hon tagit vägen. Gud finns ju överallt och det är väl helt enkelt bara att leta, under tiden de rör sig i grannskapet och observerar både platser och människor så funderar de också på vilka av medmänniskorna som är får eller getter. Vilka av grannarna hör till flocken som faktiskt kommer att hamna i himlen? Är det så enkelt som man tror från början att man bara kan sortera in dem?

Det finns delar av den här romanen som jag tyckte mycket, mycket om och det är oftast små delar av en mening. Tyvärr har jag lyssnat (den engelska inläsningen var riktigt bra!) så jag kan inte bjuda några citat men alla de där vackra vändningars som är minnesvärda i små doser blir alldeles för många. Ordmassorna som väller fram och alla de människor som strömmar förbi är inte i min smak. Det blir ett lågt betyg från mig på torsdagens bokcirkel. Nu ska det bli spännande att se vad de andra tyckte.

samtal med vänner - kärleksroman i tiden

Samtal med vänner av den irländska debutanten Sally Rooneys succéroman som jag läte i nästan ett enda svep under gårdagen. Rooney är född 1991 och utbildad på Trinity College, Dublin. När hon i början av boken låter sin huvudperson (och alter-ego?) Frances sätta sig ned i biblioteket och skriva sin inlämningsuppsats så kan jag precis se miljöerna framför mig. Det kändes fint, för annars så inser jag att det här är en roman för en helt annan generation än min.

Francis är en hyperintelligent ung kvinna som studerar litteratur, arbetar på en litterär agentur, uppträder med egna dikter på spoken-word scener och har en före detta flickvän som sin bästa vän och scenkompanjon. När Bobbi och Francis uppträder så blir de kontaktade av en känd fotograf som vill göra ett reportage om dem, snart är de båda unga flickorna hembjudna till Melissa och hennes skådespelarman Nick. Så börjar romanen som utvecklar sig till en stark berättelse om kärlek och beroende, vikten av vänskap och samtidigt friheten att kunna skapa och skriva och det svåra att närma sig vuxenvärlden utan att tappa bort sig på vägen. Det som börjar som en flirt mellan Francis och den mer än 10 år äldre Nick blir snart något mer, något annat och den berusande känslan av förälskelse och begär blandas med tankar av skuld. Han är ju en gift man, och vad tänker egentligen Melissa och Bobbi om allt som händer? Vad har Nick för anledning att bry sig om henne?

Samtal med vänner är den passande titeln på den här tempofyllda romanen, den består till stor del av rappa dialoger som studsar mellan människorna och en hel del av texten är uppbyggd av SMS, chat-konversationer och mejlväxlingar. När man inte kan tala med den man har framför sig så kan man alltid skriva. Tala i telefon gör man bara undantagsvis och med sina föräldrar, typ. Igenkänning på det.

I år kommer ett helt gäng irländska författare till bokmässan - en av dem är Sally Rooney, det ska bli spännande att lyssna till henne där!

tjockdrottningen - längtan efter likes

Välkommen till Biggest Looser VIP - programmet där du får följa deltagarnas resa mot ett hälsosammare liv!

Så lät det i veckan när nya omgången drog igång och då landar Moa Herngrens Tjockdrottningen så fantastiskt bra rakt ned i verkligheten. Herngren har sett en del Biggest Looser, det kan man märka i det rasande eleganta (för att travestera ett annat program som jag också ser) sättet som hon gestaltar det speciella livet som uppstår i en så helt bisarr situation som en bantningsåpa är. Varje gång PT:n i BL säger "kämpa gumman" så kommer fnisset farande.

"Hälsoresan" - det vill programledaren Johanna att det nya programmet skall heta. Hon är desperat efter att nytt jobb, hennes livsstil kostar mer än vad hon har råd med och ett program om hälsa är kanske en väg att att bli en av de där eftertraktade mediapersonligheterna? Att arbetsnamnet är "Du är vad du väger" förtränger hon in i det sista, också det faktum att hon själv inte alls var förstavalet som programledare. I alla mallade koncept, oavsett de heter Lyxfällan, Arge Snickaren eller Hela Sverige bakar så är inte programmet bättre än dess deltagare. Det vet redaktören Camilla som är satt att leta fatt på medverkande till den nya såpan. Hon hittar några mediaintresserade personliga tränare som vill promota sina nya träningsböcker och när hon får höra om Annie Ek, en ung kvinna som väger runt 200 kilo så bestämmer hon sig. Henne måste de ha med i programmet som ska spelas in på en herrgård utanför Stockholm. Just den biten hur Camilla nästlar sig in hos den ensamma och folkskygga Annie var den som gjorde allra ondast i mitt hjärta. Herngren är rasande skicklig när hon gestaltar behovet av att bli sedd, behovet av att få bekräftelse på att man duger och har en plats.

Målet är att göra TV som säljer annonser och får spons, så enkelt är det. Så cyniskt är det. Om människor blir exponerade på ett sätt som de aldrig kunde förutse så får de skylla sig själva. Typ.

Längtan efter likes, längtan efter att få den omedelbara bekräftelsen. Behovet av att shoppa en yta som skal och vara bäst på sitt jobb - allt det där kan säkert många identifiera sig med och jag tycker att Herngren har lyckats mycket bra med att problematisera utan att skriva någon på näsan. Dessutom underhåller hon på ett sånt där sätt att man fnissar och sedan skäms lite. Inte har väl jag fördomar mot tjockisar? Inte är väl jag sådär ytlig? Inte köper väl jag en ny kultutantsklänning till mässan för att ha som skal? Inte skriver väl jag på den här bloggen för att få likes?

Eller?

höstbingo!

Spelar lite bingo den här hösten!

Brickan hittar man i gruppen Höstbingo på FB och syftet är 

förstås att läsa en massa bra böcker, tipsa varandra och umgås runt läsningen.

Kul aktivitet, men jag tror inte att det blir en endaste rad för mig ...

våldets historia - jag saknar något!

Våldets historia av Édouard Louis är en så snygg roman så att jag nästan inte läser klart. Jag kan se skicklighet och understundom briljans men också en distans som skrämmer bort mig som läsare. Kliniskt och med en tydlig agenda vill Louis berätta historien som han tycker sig ha berövats. Den då han en julaftonskväll blev våldtagen och nästan mördad. Det är en oerhört dramatisk och traumatisk händelse som han tvingas att berätta om och om igen, för poliser, för vårdpersonal och för sin familj. För varje gång han berättar så blir upplevelsen allt mindre hans egen och i den känslan har han skrivit den här självbiografiska romanen.

Berättarrösten är hans systers och kanske är det så att det bidrar till distansen, författaren låter någon annan berätta om händelsen som så genomgripande förändrade hans liv. En syster som lever kvar i den arbetarklass som författaren lämnat och som lägger sitt erfarenhetsraster ovanpå hans upplevelse. Membranet klass, kön och utbildning lägger sig emellan läsaren och författaren och jag vet inte om jag gillar just det greppet. Hur som så kommer jag inte riktigt nära och det saknar jag. I debuten Göra sig kvitt Eddy Bellegeule var det ynnesten att få följa med in i pojkens huvud som var en av läsupplevelserna och det var fint.

Samtidigt så kan jag förstå Louis behov av att hålla den här romanen med sitt våldsamma innehåll en bit ifrån sig. Han berättade på Louisiana att han egentligen hade börjat skriva på en kärleksroman, men sen kom övergreppet och han var tvungen att byta spår. Jag är nu väldigt nyfiken på hur en kärleksroman skulle te sig i Louis tappning. Analyserande och intellektualiserande á la Lena Andersson? Hoppas den kommer snart för nu önskar jag lite lycka åt författaren och hans alter ego.

Missade ni babel så rekommenderar jag att ni tittar. Inte bara Édouard Louis utan Kjell Westö också!