How to be a man stod, i oemotståndligt snygg femtiotalsretro med låtsashandsprättade sidor och allt, och fullkomligt skrek på att bli köpt av den i sin manlighet så ohjälpligt vilsne gästbloggaren. Skrikandet skedde i Göteborgs Konstmuseums shop av alla ställen vilket borgade för god smak att efterapa trots att Glenn O´Brien var för mig okänd (han visade sig bland annat att ha en bakgrund i Andy Warhols The Factory). Varför, frågar sig nu bloggläsaren, anser sig en fyrtiosjuåring behöva hjälp med att vara man, och kanske viktigare: är det inte försent? För att besvara frågan måste man backa ett steg från Gästbloggarens persona och med kritisk blick panorera hela hans generation och kanske till och med den före hans, nämligen O´Briens. Uppvuxna med det nymodiga fenomenet ungdomskultur blir vi till skillnad från tidigare generationer aldrig riktigt män utan förblir pojkar. O´Brien driver av och till hårt tesen att det var bättre förr och den är ju inte svår att ansluta sig till, eller hur? Mer specifikt var det bättre när ungdomarna ville ta steget att bli vuxna, manifesterat genom sitt sätt att klä sig (hatt och långbyxor) snarare än när de förment vuxna nu klamrar sig fast vid pojkaktighet för att ungdom värderas omotiverat högt. Ja, O´Brien har åldersnoja och det lyser igenom, men vem har inte det.
Inledningen är raljant, boken är ju samtida med Caitlin Morans
How To Be A Woman och utan att veta vem som eventuellt härmat vem finns det likheter. Moran är bättre och roligare dock. O´Brien gömmer en något otidsenlig mansschauvinism bakom manliga biologiska ofrånkomligheter, vilket förutom att sänka tilltron till att just han skall ge Gästbloggaren nödvändiga insikter också blir tjatigt. Ju mer jag tänker på det finns det som sagt likheter mellan de bägge böckerna - Moran var också ganska tjatig. Dessutom drev hon lite udda och väldigt specifika idéer, något som O´Brien också gör. I de nästkommande kapitlen handlar dessa idéer om handfasta tips om hur man bör klä sig. För att summera skall man klä sig som Don Draper. Senare i boken får man reda på hur man skall bete sig socialt, men här blir det trivialt. Att man inte skall prata högt om sitt privatliv i mobil på offentliga platser känns lite nittiotalskrönika i valfri svensk tabloid och om och när man skall lämna dricks och så vidare... ja, han når väl inte riktigt fram till att definiera essänsen av manlighet som man hoppades på där i museishopen.
Om man skalar bort de konkreta tipsen (klä dig som Don Draper och prata inte i mobilen på restaurant) så är resten av kåserikaraktär - jag skulle gissa på att det faktiskt är kåserier som är ihopklippta till en bok för det är mycket upprepningar av författarens hang-ups. Kokar man ned det så finns det en politisk teori som går ut på att överheten utnyttjar resten av mänskligheten genom att låtsas vara som dem. Mer konkret gör politiker och företagsledare det genom att klä sig i säckiga illasittande kostymer eller ännu mer försåtligt genom att glida runt i jeans under det förkastliga påfundet Casual Fridays. Det något naiva lösningsförslaget är att alla individualister och dandys därute börjar klä sig som hippies, punkare och whatever och därmed öppnar ögonen på de förledda massorna som ser att kejsaren är om inte naken så i alla fall klädd i en kostym med alldeles för långa ärmar och till råga på allt bär loafers. Var alla vi nyblivna Don Draper look-alikes befinner oss i den här revolutionen framgår inte. Troligen är vi hemma och kontrollmäter slipsbredd.
/Gästbloggare M
