dumma teckning och den förskräckliga historien om lilla Hon - augustprisnominerade

Från förläggarföreningen kom ett vadderat kuvert med två av de augustprisnominerade böckerna i barn- och ungdomsklassen och de som dök upp var två väldigt olika böcker. Bilderboken Dumma teckning av Johanna Thydell och Emma Adbåge handlar om lillasyster Mint som helst av allt skulle vilja kunna rita lika fint som sin tre år äldre storebror. Hur hon än anstränger sig så blir det ju inte som hon vill, brorsan vill inte ens visa vad han ritar, tuschpennorna ska aktas och katten välter vasen. Teckningen är bara dum. Johanna Thydell har skrivit en berättelse som de allra flesta kan identifiera sig med, prestationsångesten över att skapa och att man ofta känner sig otillräcklig finns hos de som är 5 och de som är 50. Särskilt om man är 50 och hela sitt liv varit otroligt dålig på att teckna. 

Min läsning av barn och ungdomsböcker landar numer nästan alltid i huruvida de kan plockas in i min undervisning, antingen läsas med grupper eller inspirera lärare på olika sätt att arbeta språkutvecklande med hjälp av litteratur. Dumma teckning är en sådan bok där både text och bild kommer att lämpa sig mycket bra att utgå från i till exempel ett tema om känslor. 

Nästa bok i mitt kuvert däremot kommer jag inte att kunna använda i min undervisning, både text och bild är alldeles för otäcka för de elever som jag träffar. Den förskräckliga historien om Lilla Hon är en supercharmig berättelse om den ensamma flickan som helst av allt vill vara med de andra klasskamraterna i kuddrummet. Kompisarna vill inte leka med henne, de vill bara berätta om alla de hemska spöken som finns i skolan. I bambaköket, biblioteket, slöjdsalen och på vinden - överallt i skolan bor de. Eftersom Lilla Hon är så lättskrämd och ensam så är det så tacksamt att skrämma upp henne, snart kommer de på att de ska lura upp henne på vinden dit alla elever är förbjudna att gå. 

Utan att avslöja hela storyn så slutar det ändå ganska lyckligt hela det här förskräckliga scenariot och läskigheterna blandas med humor och massor av revansch för de utsatta. Fantastiska bilder med köttyxor, bensågar och rangliga spöken och jag kan tänka mig att det är en gruvligt fin högläsningsbok som kommer att underhålla massor av familjer i höstmörkret. Men för mina elever som upplevt otäckheter i det verkliga livet som inga barn ska behöva vara med om och ännu inte nått den språkliga nivån att de förstår under och överdrifter, ironi och det roliga i att bryta förväntade mönster så passar den här boken sämre. Tyvärr. 

I augustpodden kan man lyssna till många av de nominerade författarna och illustratörerna. Jag har bäddat in samtalet med Lena Ollmark, Per Gustavsson och Johanna Thydell. Varsågoda: