de mörka vattnen stiger (Margaret Drabble)

Jag har aldrig läst Margaret Drabble tidigare och blev genast imponerad av hur skickligt hon rivstartar berättelsen. Man är på en engelsk motorväg i sällskap med huvudpersonen i De mörka vattnen stiger, Fran, någon sorts konsult i åldringsvård. Kanske flyr hon sin egen ålderdom genom hårt arbete och mycket resande och bilkörande. Kanske flyr hon den också genom att ha flyttat till ett anonymt höghus i någon mindre pittoresk del av London. Hon skiljer sig därigenom från resten av det persongalleri som Drabble omgående presenterar oss. Den gemensamma nämnaren är att i alla fall de äldre i berättelsen på olika sätt har förberett sig för åldrande och död.

Här finns de svårt sjuka som dragit sig tillbaka till sina lägenheter, den pigga och friska som i god tid flyttat till ett bekvämt boende för äldre, paret som flyttat till Lanzarote. Alla ges tid, Drabble vänder och vrider på det ofrånkomliga på ett kliniskt, empatiskt och nyfiket sätt (är den kombinationen rimlig?). Vi får lära känna Frans barn, vi får inblickar i liv som vid hög ålder oundvikligen varit komplicerade men där gamla oförrätter nu i allmänhet verkar ha bleknat. Som en kontrast finns en historia om en ung kvinna som dött helt oväntat. Det är strålande intelligent och ännu mer strålande berättat. Det är klarsynt men hoppingivande. Och det är skamligt att jag inte läst Drabble tidigare.

/Gästbloggare M