idag tänkte vi på Magnus - ett minnesord

Dublin, juli 2017

"Jag drömde att jag var en massa olika personer och så slutar 

det ändå alltid med att jag är den där killen med cancer."

Så sa Magnus några veckor innan han somnade in för sista gången och den senaste månaden så har jag  ansträngt mig så för att se bortom den där lömska och oförutsägbara sjukdomen som bröt ned hans kropp snabbt, snabbt. I bergochdalbanan som vi tillsammans levt i det senaste halvåret var det lätt att tappa både fart och riktning men Magnus hade bestämt sig, han ville leva. Lite till. Till julen, till nästa gång Jonna skulle komma hem, till den allsvenska premiären, till vårens första dag. Med en kropp som blev allt tunnare och svagare, som var full av smärta, infektioner och trötthet så uppmanade han oss andra att ta vara på stunden, ta hand om varandra och ha ett gött liv. Tummen upp var ett av de sista tecknen som han kommunicerade med och det använde han ofta den där första veckan i april som blev hans sista. 

Man ska inte behöva dö mitt i livet, man ska inte behöva lida och kämpa. Men nu blev det ändå så och det känns fint att samlas för att tillsammans minnas den man, pappa, son, bror och vän som vi alla har mist. Som vi saknar, som jag saknar varje stund, varje dag. 

Nu får vi långsamt vänja oss vid att Magnus är borta. Jag ser spåren av honom runt mig varje dag: i de hem vi byggt upp tillsammans, i kläderna som hänger i hallen, i böckerna som står i bokhyllan och vinylskivorna i sina backar. Det är så konstigt tyst, ingen som kommer med kaffe på sängen på lördagsmorgon och tvättkorgen är underligt tom. Jag ska minnas killen med cancer, jag glömmer honom aldrig, men jag ska också minnas den blyge pojke jag träffade då för 28 år sedan och den omtänksamme och generöse mannen och pappan som han blev. 

Han som älskade Jonna så oreserverat, han som med sin lågmälda smarta humor och blixtrande skärpa var den bäste. Nyfiken och analytisk, otålig och världsfrånvänd i stunder (med mycket selektiv hörsel) samtidigt som han var omtänksamheten själv. Omsorgen om andra gjorde att han inte gärna ville prata om hur sjuk han var, tillsammans i sjukdomen var det bara vi. När Magnus i början av februari fick beskedet att inget mer gick att göra så använde han flera dagar till att tänka på, och planera för just den här stunden som vi upplever nu. För honom var musiken det allra viktigaste, han lyssnade på låt efter låt som skulle kunna passa att spela just idag. Ingen dög, "de är för deppiga Anna, folk kommer att börja lipa" och så började vi skratta åt det absurda i alltihop. Den där nattsvarta humorn glimtade fram ända in i det sista och jag är så tacksam över att ha upplevt den. 

Magnus var en kille som var allra bäst på vardag, han älskade att vandra genom staden för att köpa en kaffe på pressbyrån vid Valand, ta färjan till jobbet, äta lunch med sina arbetskamrater, träna och laga till en BLT-macka till kvällsmat. Han älskade att halvsova framför Netflix och tjöta med sina fotbollskompisar på KG. Han planerade gärna minutiöst för våra gemensamma resor men det bästa med resorna runt om i världen var att komma hem igen. Hem till Vädursgatan, hem till Köleröd. 

I helgen som gick var jag och Jonna i sommarstugan vid Stigfjorden och det är där som jag helst av allt vill minnas Magnus. Jag vill minnas den något fåfänge mannen i slitna träskor, den blå ryggsäcken packad med termos och äggmacka, dopp i havet i alla väder med tillhörande lufttorkning och många långa stunder med kaffekoppen på trappan i solen. Lugnt och stilla, enkelt och utan krångel. Precis som han ville ha det när livet var som bäst, när vårsolen värmde och vintern var glömd.

Låten som Magnus till slut valde var Ocean Rain med Echo and The Bunnymen från 1982, inga låtar är någonsin så bra som de som man lyssnade på när man var 17 ...

Och ja, man får lipa på begravningar, det är liksom meningen.