Mara Lee i möte med Kamel Daoud

Algeriske Kamel Daoud är aktuell på svenska med sin roman Zabor eller psalmerna och hans Fallet Meursalt kom 2016. Det är en roman som samtalar med Camus Främlingen och den gjorde att han hamnade i oväntad uppmärksamhet. Den blev så framgångsrik och han hamnade i frågan om huruvida det var viktigt för honom att skriva. När han träffar sin publik i Algeriet så är det många som hävdar att skrivandet inte kan förändra världen. Rätten att skriva och läsa är inte självklar överallt men det den enda evigheten som vi kan behärska över tid. Man kan ta en bok och genast komma i dialog med skribenten oavsett om det är en bok skriven för 200 år sedan. Han tror också att skrivandet är ett sätt att sortera och organisera världen. Mara Lee för in frågan om möjligheter till tvivel i fiktionen som inte finns i alla typer av texter. Dikten och fiktionen är en kreativ plats där det finns utrymme för lögn och tvivel. Daoud menar att det inte finns någon skillnad mellan verkligheten och fiktionen, hos de flesta människor så lever vi ändå i berättelsen om vårt liv. Därför gillar diktaturer inte fiktion, den konkurrerar med  deras egen berättelse - propagandan. Vi människor har ett behov av att konsumera och skapa fiktion. Vi lever i en kamp mellan olika berättelser och fiktionen erbjuder en plats för känsla och inte för sanning. 

Tron på fiktionens förmåga? Har man som författare en tro på fiktionens makt? Daoud menar att läsaren är ofta klokare än författaren eftersom läsaren tar med sig sina erfarenheter in i läsningen, fiktionen lever sitt egna liv. Daoud har talat algeriska i sin uppväxt och arabiskan har en religiös identitet, ett heligt språk. Med språket hör en stor litteratur och många religiösa texter och hans förhållande till det är som det vi i Europa hade till Latin. Den dagen som de heliga texterna översätts till de lokala språken så som skedde i reformationen kan förändraspråkens  ställning. Arabiskan är också skolspråket, lagens språk och det språk som berättar landets historia. Daoud har valt att skriva på franska, i hans roman så fungerar franskan som det frigörande språket - det erotiska språket. 

Kamel Daoud berättar att han själv var den förste i sin släkt som gick i skola och han fungerade som en tolk för sin familj, han förklarade filmer, läste intruktioner och tolkade brev. Det han inte förstod ljög han om och han upptäckte makten i att kunna forma verkligheten. Han utgår från känslor, de känslor som många känner i Algeriet. Varför är de gamlas syn på världen som sätts före de ungas? De unga blir tystade och har ingen makt och sådana tankar passerar i skrivandet men det gäller att inte skriva en uttalad ideroman utan han vill skriva så att läsaren kan själv tolka in det som den önskar.